Min afrikanska safari — Jag fick se dem – kommer de att finnas kvar för mina barn?

”JAMBO!” Vi vaknade med ett ryck, gnuggade sömnen ur ögonen och ropade tillbaka: ”Jambo!” Det är vårt väckningsrop — ett swahiliskt ord som betyder ”Något nytt?” Efter månader av förberedelse och en resa på flera tusen kilometer befann vi oss nu i ett tält i ett viltreservat i Kenya — på safari i Afrika!

Vårt äventyr hade egentligen börjat redan föregående dag. Strax efter vår ankomst tog guiden med oss på en liten viltutflykt. När vi skumpade fram i våra båda terränggående fordon ropade en av oss plötsligt: ”Gaseller!” Med fumliga fingrar försökte vi snabbt få fram våra kameror, handböcker och kikare.

Vår guide, en pigg och spänstig liten engelsman, skrockade när han såg vår iver. ”Ja, det är faktiskt grantgaseller. Vackra små djur, eller hur?”

Dessa förtjusande små varelser, gracila och vackert tecknade men uppenbarligen ändå tåliga och snabba, fanns överallt, liksom även de något mindre thomsongasellerna. På denna första exkursion kunde vi också se och fotografera den stora älgantilopen, oryxantilopen och giraffgasellen, och vi lyckades till och med få syn på den sällsynta stora kudun och bergrörbocken.

När vi kom farande i en kurva skrämde vi upp en hjord impalor. Från att ha stått helt stilla hoppade de cirka två meter rätt upp i luften, som om de hade skjutits i väg av dolda fjädrar. ”Som ni förstår är detta hoppande väldigt förvirrande för angripande rovdjur”, sade vår guide. Därefter tog impalorna till flykten med långa språng på upp emot tio meter.

Vi såg också sebror — mycket frapperande med sina dramatiska svarta och vita ränder — och blev påminda om orden i bibelboken Job, som antyder att sebror inte kan tämjas. (Job 39:8, NW) Jag frågade guiden om detta. ”Några amerikaner spelade in en film här för någon tid sedan”, sade han. ”De behövde en tam sebra som en skådespelerska skulle rida på i en scen, men kunde inte få tag i någon eftersom det inte finns någon. De var tvungna att måla ränder på en häst.”

När vi var på väg hem till lägret den första dagen, såg vi en strutshona. När hon fick syn på oss, sprang hon allt vad hennes starka ben förmådde upp på toppen av en kulle och försvann på andra sidan. Strutsen kan springa med en hastighet av över 60 kilometer i timmen, med stora kliv på närmare åtta meter. Hennes snabbhet fick mig att tänka på ett annat bibelställe i Jobs bok: ”[Hon] ler ... åt både häst och man.” (Job 39:21) Hon skulle kunna ”le” åt våra fordon också, tänkte jag, när vi skumpade vidare.

Men det var den morgonen då vi väcktes av ropet ”Jambo!” som vi kände att vår safari verkligen började. Medan vi red över vida ängsmarker översållade med akacieträd, kunde vi beundra Mount Kenya som skymtade i fjärran. Plötsligt gjorde vår guide ett tecken till oss att vara tysta och pekade. Där, ovanför trädtopparna, fick vi syn på några huvuden — en grupp giraffer som stod och knaprade på akacieblad!

För oss tycktes girafferna — världens högsta djur — vara timida, makliga och rentav försvarslösa varelser. Men detta är ingalunda fallet; deras långa halsar är inte bara till nytta när de skall äta löv uppe i trädtopparna, utan ger dem också en strategisk ställning från vilken de kan hålla ett vakande öga på sina ungar, sin hjord eller en annalkande fara. I våra ögon tycktes de röra sig i graciös slow-motion, men en giraff kan springa med en hastighet av över 50 kilometer i timmen och rikta en spark mot ett lejon som kan knäcka dess revben. Den kan också slå med huvudet som en slägga. En giraff i en djurpark riktade en gång ett sådant slag mot en 500 kilos älgantilop så att den for i marken med bruten bog!

Vi red rätt in i hjorden. Om vi hade gått till fots så skulle djuren ha skingrats, men till häst betraktades vi bara som en hjord betande djur. Strax intill såg vi några gaseller och älgantiloper. Vi såg också några sebror som var helt annorlunda än dem vi hade sett dagen före — de var större, hade smalare ränder och underbara, stora runda öron.

”Grevysebror”, förklarade vår guide. ”De blir nu allt färre, främst på grund av de vackra skinnen. Heminredare betalar en förmögenhet för dem.” Hur sorgligt är det inte att människan utplånar så många av dessa djur och deras naturliga hemvist! Men vi skulle få höra fler sorgliga nyheter.

Per bil besökte vi därefter ett noshörningsreservat, ett inhägnat område med en areal på 2.000 hektar som var omgivet av ett tre meter högt elstängsel och patrullerades av beväpnade vakter. I detta reservat finns 13 svarta noshörningar och en vit. När vi försiktigt stannade till bredvid en av dessa skräckinjagande varelser, verkade våra fordon plötsligt små och bräckliga.

”Noshörningen har mycket dålig syn”, sade guiden. ”Om oxhackarna som lever på dess rygg börjar skrika och skrämda flyger sin väg, kan noshörningen inte se vad det är som har oroat dem och rusar därför rakt fram för att försöka lukta sig fram till det. Den lever i en värld av dofter. Noshörningen jagas nu till den grad att den är nära utrotning.”

Solen höll just på att gå ner, när vi tysta red tillbaka till lägret. När vi senare på kvällen satt runt lägerelden och talade om noshörningens öde, fick vi plötsligt höra ett dovt, rytmiskt rytande. Det följdes av andra.

”Lejon”, sade vår guide och rörde lugnt om i elden. ”De ... de verkar vara ganska nära, eller hur?” frågade jag nervöst. ”Inte alls. Flera kilometer härifrån. Lejonens rytande kan höras upp emot en mil.” Lugnade gick vi till sängs och hoppades att få se några av dessa stora katter i viltreservatet vid Masai Mara, vårt nästa mål. Vi skulle inte bli besvikna.

Maras stora katter

När vi körde över de vida gräsmarkerna i denna nordliga utlöpare av den stora Serengetislätten, fick vi plötsligt till vår stora förtjusning höra hur chauffören ropade: ”Simba!” Vi körde försiktigt upp jämsides med dem och fick se, inte bara ett lejon utan en hel flock — sammanlagt omkring 40 djur. En del lejoninnor låg i små grupper, lättjefullt utsträckta i gräset. Några andra som hade ungar kom just ut ur snårskogen. Några skockades runt en liten vattenpöl för att dricka. Ungar slogs och jagade varandra.

Vi längtade efter att få gå ut och leka med dem, men behärskade oss när vi såg de spelande musklerna under lejoninnornas hud och de två stora hannarna som med yviga manar låg utsträckta som sfinxer på marken — stora, guldglänsande katter som belåtet blinkade med sina gula ögon mot den nedgående solens sista strålar. Den tid då vi skall få leka med lejonungar ligger ännu framför oss. — Jesaja 11:6—9.

”Lejon vilar omkring 20 av dygnets 24 timmar”, sade vår guide. ”Hannar kanske ännu mer. Honorna sörjer för praktiskt taget all skötsel av ungarna och 90 procent av jakten, men det är alltid hannarna som äter först.” De kvinnliga medlemmarna av vår grupp log roat åt dessa i deras tycke betecknande fakta! Men det skulle vara svårt för honorna att i lugn och ro föda upp ungarna om det inte fanns några hannar som försvarade flocken. Om de blir skjutna för att de hotar boskapsherdarnas hjordar eller för att bli troféer åt jägare, upplöses ofta flocken, och ungarna överges.

Medan lejonet för närvarande självt är i stånd att värja sig mot utrotningshotet, är geparden inte lika lyckligt lottad. Följande morgon träffade vi på två av dessa vackra och graciösa varelser. Det var en gepardmamma som höll på att lära sin son att jaga. De kom lunkande mot en hjord thomsongaseller, men när mamman saktade farten och började smyga, rusade hennes framfusige son rätt emot de små gasellerna. Inom några sekunder var han uppe i sina berömda 110 kilometer i timmen och såg ut som ett guldfärgat streck. Men förgäves! Geparden kan spurta endast korta sträckor, och de små thomsongasellerna hann därför undan, och hjorden skingrades.

Han försökte igen och misslyckades ännu en gång. Till sist lät han, besviken och flåsande, sin mamma visa honom hur det skall gå till. Hon smög sig på gasellerna tills hon var helt nära och gjorde sedan effektivt bruk av sin spurtförmåga. Hon delade det lilla bytet med sin son.

”Titta där!” utropade guiden och pekade. En hyena hade dykt upp som ur tomma intet. Den sprang fram mot geparderna, skrämde bort dem från deras surt förvärvade byte och sprang sin väg med det.

”Den skurken!” fräste vår guide. Han hade god lust att sätta efter hyenan och återbörda bytet till geparderna, men tjuven var försvunnen. Hyenor är mycket impopulära bland människor. Ändå har hyenan aldrig hotat någon annan art med utrotning. Om bara detsamma kunde sägas om människan!

Lustiga familjer

Förutom dessa stora kattdjur fick vi många smakprov på djurens familjeliv där i Marareservatet. En strutsfamilj kom klivande med stolta steg, och vi såg hur de två meter höga föräldrarna tillsammans försökte hålla ordning på en skock kacklande, lurviga ungar. Det fanns också många vårtsvin — så fula att man inte kan låta bli att skratta. De är emellertid beundransvärt snabba och kvicktänkta och håller sina skovelformade, betförsedda huvuden högt uppe i luften, när de kommer lunkande. Deras smala svansar står rätt upp, som antennen på en bil.

Vår infödde chaufför höll upp ett pekfinger och sade skrattande: ”Det är herr Vårtsvins sätt att säga: ’Jag är bäst.’”

Något annat som ständigt väckte vår förtjusning var aporna och deras ungar. De små viga markattorna med sina svarta ansikten hoppade och tjattrade i träden, medan deras ungar lärde sig att klättra genom ystra lekar lite längre ner. Mantelaporna, som utförde sina hissnande konster högt över våra huvuden i sina högtidliga, svarta och vita skrudar, såg ut som präster som hade förlorat förståndet. Babianfamiljer fanns också överallt, och ungarna red ofta på mammans rygg som små jockeyer. Babianer är odygdiga och oerhört nyfikna. I Tanzania var min hustru och jag till och med tvungna att jaga ut en ur vårt hotellrum!

Afrikas jättar

I en av Marareservatets skogar fick vi syn på några elefanter — ofantliga, grå skepnader som ljudlöst rörde sig bland träden. Hjorden bestod av åtta honor och en liten unge på cirka tre månader som tillhörde ledarhonan. Hjorden försökte skydda denne lille krabat så att vi inte skulle se honom, där han oberörd gick omkring bland deras pelarlika ben, hittade sin mamma och tog sig en liten slurk. När hjorden förflyttar sig, fick jag veta, rättar den takten efter ungen och håller ihop för att försvara den. Ledarhonan var faktiskt nära att gå till anfall mot vår chaufför — men han skyndade snabbt in i bilen igen!

Elefanthannar är ofta enstöringar. I Ngorongorokratern i Tanzania såg vi en gång en gammal hanne med långa, glänsande vita betar. Han kan använda betarna till att gräva upp salt och mineraler eller till att gräva vattenhål som också andra djur har nytta av under den torra årstiden. Hur ironiskt är det inte att dessa underbara verktyg, som så tydligt är utformade för att hjälpa elefanten att överleva, till den grad har upptänt människans lystnad och snikenhet att de kan vålla hans undergång!

Den väldiga flodhästen överträffas endast av elefanten i storlek. (Somliga hävdar att den vita noshörningen är världens näst största landdjur.) Vi stannade bredvid en liten flod och fick i vattnet se en hel hjord flodhästar, som frustande och gäspande gassade sig i den heta solen.

”Flodhästen”, berättade vår guide, ”ligger och drar sig i vattnet hela dagarna för att inte bli bränd av solen och går sedan upp på nätterna för att beta. Fettet på dess hud skyddar den från alltför mycket sol och vatten. Förvånansvärt nog”, fortsatte han, ”dödar flodhästen fler människor än något annat afrikanskt djur. Den är inte köttätare, men om någon simmar eller paddlar alltför nära — då kan allt vara slut i ett enda nafs!”

När vi stod där och betraktade dem, förstod vi varför det sägs i Jobs bok att även om en våldsam flod bryter fram mot denne Behemots gap, så kommer han dock inte att ängslas. Enbart huvudet kan väga upp emot ett ton! — Job 40:18.

Serengetislätten

Vi begav oss nu söderut, till Tanzania, och stannade vid det natursköna Ngorongoro, en cirka 20 kilometer bred krater som myllrar av liv. En av dess grunda, salthaltiga sjöar tycktes på avstånd ha ett rosafärgat moln på ytan. Den var täckt av flamingor, av den mindre, ljusröda varianten. Skrikande och tjattrande svassade de graciöst omkring i stora skaror, med ben som såg ut som en skog av klarröda stickor som rörde sig fram och tillbaka.

Den del av Serengeti som ligger nordväst om kratern består av stora, flacka grässlätter, översållade av klippöar som kallas kopjes. Dessa jättelika, solstekta klippblock vimlar av små pälsklädda klippgrävlingar och färgrika ödlor. I den närbelägna snårskogen såg vi en dik-dikantilop, en liten antilop som bara är 30 centimeter hög och väger cirka fem kilo och vars enda försvar är att den är bra på att gömma sig.

Vi träffade på en gnuhjord som sträckte sig så långt ögat nådde i alla riktningar. De hade samlats för sin årliga flyttning och sprang omkring och väsnades som yra höns. Jag log åt det överväldigande antalet och oväsendet och tänkte: ”Här är i alla fall ett djur som människan inte kommer att kunna utplåna!”

Vår guide var stormförtjust. ”Det kommer att bli två miljoner djur i år, det är jag säker på. Just nu är de på väg mot närmaste regnområde — de kan vädra regn på mer än fem mils håll!”

Sent en eftermiddag på slätten var vi sysselsatta med fågelskådning, upprymda över att vi dittills hade fått se nära 200 arter, alla mycket vackra.

”Det är inte möjligt!” flämtade min syster och pekade mot ett träd. Jag vände mig om för att titta och väntade mig att få se något särskilt i fågelväg, men i stället fick jag se en leopard, som låg majestätiskt utsträckt bland grenarna i ett akacieträd, inte fullt 20 meter därifrån. Han besvarade lugnt våra blickar, gäspade och tycktes känna sig helt ogenerad. Lejon kan också klättra i träd, men eftersom de är mer än dubbelt så tunga som leoparden, gör de detta endast vid enstaka tillfällen för att komma ifrån hettan och flugorna. De lejon som vi såg i ett träd såg så klumpiga och besvärade ut där uppe att vi alla började skratta. Men leoparden äter, sover, ja, praktiskt taget lever uppe i träd.

”Är han inte fantastisk?” sade vår guide entusiastiskt. Men sorgligt nog fortsatte han: ”De flesta turister nu för tiden får åka hem utan att ha sett en leopard. Den är ett eftertraktat byte för tjuvskyttarna på grund av sin vackra päls.” Alla kameror knäppte och surrade medan solen gick ner över slätten. Jag undrar om den där leoparden är vid liv i dag, bara några månader senare.

Kommer de att finnas kvar för våra barn?

När vårt plan hade lyft och vi var på väg hem igen, blickade jag ner över Serengeti och kände mig vemodig. Det var för det första vemodigt att lämna denna vackra plats. Den hade vunnit mitt hjärta fullständigt. Men flera av safarins återkommande inslag hade också varit sorgliga.

Gepardens snabbhet, elefantens betar, giraffens hals och de naturliga förmågorna hos alla de olika djur som vi såg tyder till exempel på en Formgivare som förenar skönhet och ändamålsenlighet, form och funktion, i alla sina verk. Mänskliga formgivare blir överösta med beröm även om deras alster inte tillnärmelsevis uppnår något liknande. Ändå är det mycket sällan som Formgivaren av dessa oändligt mycket storslagnare verk över huvud taget erkänns som formgivare. Äran tillskrivs i stället en av miljarder slumpvisa händelser bestående blind kraft som kallas evolution. Mycket sorgligt.

Vad som är ännu värre är att detta verk nu utsätts för oavbruten, hänsynslös förstörelse. Trots heroiska ansträngningar från deras sida som strävar efter att bevara det kvarstår många oroväckande frågor om Afrikas djurliv. Kan dessa djur överleva fortsatt tjuvjakt och de påfrestningar som ett ständigt krympande hemvist för med sig? Kommer de att finnas kvar för våra barn och våra barnbarn?

Detta är verkligen allvarliga frågor. Men för tänkande människor måste de ändå leda fram till en ännu viktigare fråga: Kommer den intelligente Formgivaren av jorden och alla dess skapelser stillatigande att finna sig i att allt detta blir fördärvat? Nej; han har lovat att han skall ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. Och vad som är ännu bättre: han har lovat att det kort därefter skall komma en tid då människorna skall leva i frid med djuren. — Uppenbarelseboken 11:18; Jesaja 11:1—9.

Ja, Skaparen ger oss uppmuntrande, pålitliga svar på våra mest oroande frågor. Att tänka på hans löften hjälper mig att skingra min sorg över tillståndet bland Afrikas vilda djur. De kommer inte att försvinna, utan kommer att finnas kvar för all framtid. — Från en av våra läsare.