Ett nattligt möte i Tanzania
EFTER Jehovas vittnens internationella sammankomst i Kenya gav vi oss med spänning i väg på vår privata safari i Tanzania.
Vår första anhalt var Lake Manyara National Park. Vi förundrade oss över det rika djurlivet — markattor, impalaantiloper, afrikanska bufflar, sebror och många andra slags djur. Tänk dig att titta ut över en damm full av flodhästar. Du ser en giraff som betar på andra sidan, ett lejon som ligger i gräset där långt borta och en hjord gnuer längre bort.
När vi kommit fram till Ngorongorokratern, hyrde vi en guide och ett fyrhjulsdrivet fordon för en dagstur nere i calderan (kratern av en vulkan som kollapsat). Den guppiga färden tog oss cirka 600 meter från kraterns rand ner till dess botten. Vilken syn! Hela den väldiga slätten myllrade av vilt. Hjordar av gnuer rörde sig som på flyttning. Där fanns mängder av sebror, koantiloper, thomson- och grantgaseller. När vi stannat på ett ställe lade sig en manprydd lejonhane till ro i skuggan av vårt fordon helt obekymrad om att vi fanns alldeles ovanför honom. Senare gjorde vi halt för att på avstånd betrakta svarta noshörningar och alldeles intill dem elefanter som åt från träden intill. När vi körde tillbaka upp mot kraterns kant, kunde vi tänka tillbaka på alla de imponerande djur vi sett. Hade vi missat några?
Ja, det hade vi — den afrikanska leoparden. Men att hoppas få se en sådan i det fria är något av en önskedröm. Fotografen Erwin Bauer kommenterade: ”Turister letar efter leoparder med enastående entusiasm och energi, åtminstone delvis därför att djuren är ytterst svåra att finna, för att inte tala om att fotografera. De flesta som åker på vanliga safariturer ser inte ens skymten av en leopard. Under mina 15 safarier har jag sett sammanlagt åtta leoparder, men bara en var så nära att jag kunde fotografera den.” — International Wildlife.
Vid mörkrets inbrott hade vi en annan fråga som upptog våra tankar. Våra rumsreservationer vid lodgen hade annullerats, så vi var tvungna att söka husrum för natten. Vi måste därför ge oss ut på en smal grusväg i nattsvart mörker. Vi två som satt i framsätet hajade plötsligt till. Ett suddigt färgknippe hoppade rakt in i skenet från strålkastarna. Vi tvärstannade och drog andan av förvåning!
Där, alldeles framför oss, såg vi en fullvuxen leopard! Om de i baksätet känt sig utanför, så förändrades detta på ett ögonblick. Leoparden rusade över på högra sidan av vägen och blev stående blick stilla. ”Vad skall jag nu göra?” tycktes den fundera där i skenet från strålkastarna och i allas vår åsyn. ”Gå till anfall eller vända ryggen åt denne ’okände fiende’ och försöka fly in i snåren?”
Adrian, en av våra medresenärer, satt närmast, bara någon meter från denna vackra varelse som var spänd som en fjäder och beredd på språng. ”Fort, ge mig blixten!” viskade han medan han ryckte till sig sin helautomatiska kamera. Bakifrån kom viskande varningar: ”Var tysta!” Kameran var snabbt klar och bilden togs, men troligen var den misslyckad eftersom blixten reflekterats inne i fordonet. Medan batterierna laddade om, vevade Adrian försiktigt ner sidorutan. Leoparden var kvar på en armlängds avstånd — svanstippen rörde sig, ögonen glödde.
Precis när vi tog en andra bild bestämde den sig. Den magnifika leoparden hoppade in i snårskogen och försvann. Vilken upphetsning inne i vårt fordon! En erfarenhet som vi sent skall glömma, en ytterst sällsam upplevelse enligt vad guider senare talade om för oss. Och när nu den andra bilden blev så bra, så hade vi ju den som en extra påminnelse om det spännande nattliga mötet i Tanzania.