Leoparden — en hemlighetsfull katt
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I KENYA
DET var kväll och solen började gå ner. Vi hade under dagen sett och fotograferat de imponerande vilda djuren i viltreservatet Masai Mara i Kenya. Men innan vi gick och lade oss i tälten som vi skulle sova i under natten, skulle vi få vara med om ytterligare ett spännande skådespel. Med ett lårstycke från en get hängande över axeln gick en av de anställda på platsen där vi bodde i sakta mak över floden Talek på en hängbro för att ställa i ordning scenen. Han hängde köttstycket i en grenklyka högt uppe i ett akacieträd.
När färgerna i den korta tropiska skymningen gick över i svart och allt blev mörkt, smög en stor leopardhane ljudlöst upp i trädet och började slita i köttet och tugga. Strålkastare lyste på honom från vår sida av floden. Men eftersom han var fullt upptagen med att njuta av sin måltid, ignorerade han oss när vi såg på honom med beundran och förundran. Vi fick senare höra att den här hanen besökte trädet med lockbetet varje kväll, vilket han hade gjort i omkring sex år. Vi såg därför fram emot att få se föreställningen en gång till följande kväll!
Vi förstod verkligen varför leoparden har beskrivits som det ”praktfullaste av de stora kattdjuren, med ett vackert utseende och eleganta rörelser”. Leoparden väger 60 kilo eller mer och är ett av de mest muskulösa djuren. Den har i genomsnitt en mankhöjd på mer än 60 centimeter och är två meter lång från nosen till svanstippen. När vi såg de karakteristiska svarta fläckarna som är ordnade i rosetter på den gulbruna pälsen, påmindes vi om frågan som profeten Jeremia en gång ställde: ”Kan en kusit förändra sin hud? Eller en leopard sina fläckar?” — Jeremia 13:23.
Särskilt utmärkande är leopardens självlysande gröna ögon. Ögonen har ett speciellt cellager, tapetum, vilket gör att leoparden har ett utomordenligt mörkerseende. Leoparden kan se i en sjättedel av det ljus som krävs för att en människa skall kunna se. Det här cellagret reflekterar ljuset tillbaka genom näthinnan, vilket gör att ögonen lyser när en ljusstråle träffar dem i mörker.
Om du iakttar leoparden när den vilar sig under dagen, lägger du märke till att den andas som om den var nära att dö. Men leopardens häftiga andning är en del av ett effektivt kylningssystem. Eftersom den andas upp till 150 gånger per minut, kan fukten dunsta bort från tungan, munnen och luftvägarna.
Leoparden är det mest anpassbara djuret av de stora kattdjuren. Man kan träffa på leoparden i öknar, i skogar, på berg och i kustlandskap och i sådana skilda länder som Indien, Kenya och Kina. Trots att människan har gjort intrång i stora delar av leopardens naturliga miljö, beräknar forskare antalet till nästan en miljon i enbart Afrika och Asien. Ändå har leoparden i århundraden undgått omfattande vetenskapliga undersökningar. Ta till exempel Sinaileoparden. Det var helt nyligen som man återupptäckte den i Judas vildmark. Man hade länge trott att den var utdöd!
Den ensamlevande katten
Hur kan leoparden klara sig undan att ses av människan? Det gör den därför att den främst är ett nattdjur — ett ytterst skyggt och hemlighetsfullt sådant. I områden där människan utgör ett hot är leoparden ännu försiktigare. Den ger bara ifrån sig ett hotande morrande och fräsande i likhet med ett lejon när den blir uppretad. I normala fall är dess läte långt ifrån skräckinjagande: ett grovt, sågande läte — mycket likt ljudet av en vedsåg. Enligt boken Animals of East Africa av C. T. Astley Maberly låter det som ”grunt-ha! grunt-ha! grunt-ha! grunt-ha! — vanligen slutar det med en skärande suck”. Eftersom den har förkärlek för avskildhet, ger den också ifrån sig olika svaga ljud som människor för det mesta inte kan höra.
Dessutom är leoparden, till skillnad från lejonet som lever i flock, inte sällskaplig av sig. Även om man ibland har sett två leoparder tillsammans, jagar de ensamma. För att undvika oväntade eller fientliga sammandrabbningar markerar leoparden sitt revir som kan täcka ett område på 25 till 65 kvadratkilometer. Den skvätter en avsöndring från speciella körtlar för att markera gränserna till sitt jaktområde. Doftmarkeringen kan upplysa andra leoparder om kön, ålder, sexuellt tillstånd och möjligen också vem själva ”markägaren” är.
Leoparden jagar i det tysta, vilket är kännetecknande för den. På Bibelns tid var den känd för att ligga och vänta nära städer, redo att anfalla husdjur och snabbt döda dem. (Jeremia 5:6; Hosea 13:7; Habackuk 1:8) För att skydda bytet mot asätare, till exempel hyenor och schakaler, förvarar den sina större byten i en trädklyka omkring 10 meter över marken. Men hur klarar den av att släpa kadavret av en antilop eller en 1,5 meter hög giraffunge så högt upp? Det är en hemlighet som leoparden inte avslöjar så lätt. Men tålmodiga iakttagare menar att den klarar av det på grund av ren råstyrka. Leoparder föredrar att äta i lugn och ro, liggande på en trädgren och i avskildhet, i skydd av grenarna och lövverket.
När leoparden inte ofredas förefaller den skygg och tillbakadragen och undviker att konfronteras med människor. Även om en del leoparder har förlorat all rädsla för människan och blivit människoätare, utgör de flesta sällan något hot för människor. Men om en leopard skadas eller kommer i ett trängt läge, visar den ingen rädsla oberoende av vilken fiende det är. ”En arg leopard”, skriver Jonathan Scott i boken The Leopard’s Tale, ”är själva inkarnationen av vildsinthet ... med en förmåga att samla alla sina väldiga krafter på ett kort och blixtsnabbt anfall.”
Leopardmammor
Det är inte förvånande att leoparder också i stort sett föder upp sina ungar i avskildhet. Nyfödda ungar hålls ofta gömda i en grotta under de två första månaderna. Hanen har inte någon del i att föda upp ungarna, men honan utvecklar ett nära förhållande till dem genom att mata och tvätta dem och hålla dem varma. Så småningom kan hon flytta sin kull på två eller tre ungar till ett nytt ”hem” genom att bära dem i munnen, om de ännu är små, eller genom att helt enkelt mana dem att följa efter henne, om de är större.
En leopardhona försöker också hålla sina ungar utom synhåll för fiender, exempelvis babianer. Men om babianer skulle anfalla hennes ungar kommer hon att angripa dem och själv utsätta sig för fara, så att ungarna får en chans att fly och sätta sig i säkerhet. Hon tar också väldiga risker att mata ungarna. Den normalt reserverade katten kan gå rakt igenom en flock trumpetande elefanter för att ge sina hungriga ungar kött att äta.
Det är intressant att unga leoparder inte visar en oberoende anda den första tiden. Ungarna avvänjs när de är omkring sex månader gamla men börjar inte själva döda byten förrän de är ett år gamla. Hanarna blir inte ensamlevande vuxna förrän de är omkring två och ett halvt år gamla. De unga honorna kan som vuxna fortsätta att dela sin mors revir.
Kommer leoparden någonsin att leva i fred?
Men de små, bedårande ungarna växer snart upp till jägare. Det kan därför vara svårt att tro att det som profeten Jesaja sade någonsin kommer att gå i uppfyllelse: ”Vargen kommer verkligen att bo en tid tillsammans med bagglammet, och tillsammans med killingen kommer rentav leoparden att lägga sig ner.” — Jesaja 11:6.
Nyligen gjorda försök att tämja leoparden har inte haft så stor framgång. Sieuwke Bisleti van der Laan och hennes man födde upp en kull ungar på sin gård i Afrika. Ungarna åtnjöt ”fullständig frihet” och fick ofta mat ur handen. Men de blev aldrig riktigt tama. Sieuwke Bisleti skriver: ”Så fort en leopard är fullvuxen går den sina egna vägar. Ett lejon kommer alltid att älska och lyda dig; en leopard kommer alltid att känna igen dig men bestämmer sig från gång till gång hur den skall reagera.”
Till slut ansågs det vara för farligt att låta de fullvuxna ungarna fortsätta att röra sig fritt på gården. Beslutet fattades att låta dem återvända till sitt vilda tillstånd. Hade de unga leoparderna blivit bortklemade efter att ha fötts upp bland fredliga människor? Knappast. Inom tre dagar efter det att de hade släppts fria såg man hanen sitta vid en vattenbock som han hade dödat.
Jesajas inspirerade profetia om fred mellan leoparder och killingar kullkastas inte bara därför att man inte har haft någon särskild framgång i att tämja leoparden. Den här storslagna händelsen kommer att ta form, inte genom mänskliga ansträngningar, utan genom gudomligt ingripande. Guds styre kommer emellertid att göra mer än att bara skapa fred i djurriket. ”Jorden kommer sannerligen att vara full av Jehovas kunskap”, förutsade Jesaja. (Jesaja 11:1—9) Till och med människan kommer därför att överge det djuriska beteende som har lett till krig och splittring. Samtidigt kommer också människans inställning till djurvärlden att förändras. Djuren kommer inte längre att vara offer för meningslöst slaktande. Människan kommer inte heller att beröva dem deras naturliga miljö eller äventyra deras existens, eftersom Jehova kommer att ha ”störtat dem i fördärvet som fördärvar jorden”. — Uppenbarelseboken 11:18.