De psykiska orsakerna
”JAG har tagit alla tänkbara prov, och de visar ingenting”, sade den vänlige läkaren till Elizabeth. ”Jag tror att ni är allvarligt deprimerad, och det av goda skäl.”
Elizabeth, som var säker på att hon hade någon fysisk sjukdom, började undra om doktorn hade rätt. Hon tänkte på hur besvärligt hon hade haft det under de senaste åren med sin bångstyrige och ibland oregerlige sexårige son, som senare visade sig vara utvecklingsstörd. ”Denna oupphörliga stress och oro, dag ut och dag in, tog oerhört hårt på mina psykiska krafter”, erkände Elizabeth. ”Det hade gått så långt att allt kändes hopplöst och jag umgicks med självmordsplaner.”
Många deprimerade personer har, i likhet med Elizabeth, fått uppleva ovanligt stora känslomässiga påfrestningar. I en banbrytande undersökning som utfördes av de brittiska forskarna George Brown och Tirril Harris visade det sig faktiskt att frekvensen av ”allvarliga svårigheter”, till exempel undermåliga bostäder eller spända familjeförhållanden, var mer än tre gånger så stor bland deprimerade kvinnor som bland icke deprimerade. Dessa svårigheter hade förorsakat dem ”ansenlig och ofta oupphörlig oro” under minst två år. Sorgliga upplevelser, till exempel en nära anförvants eller väns död, en svår sjukdom eller olyckshändelse, uppskakande nyheter eller förlust av arbete, var också fyra gånger så vanliga bland de deprimerade kvinnorna!
Brown och Harris fann dock att det inte var motgången i sig själv som förorsakade depressionen. Mycket berodde på individens egen respons och känslomässiga sårbarhet.
”Allting verkade hopplöst”
Sarah, till exempel, en hårt arbetande hustru och mor med tre små barn, råkade ut för en ryggskada i samband med sitt arbete. Hennes läkare sade att hon hade drabbats av diskbråck och därför måste skära ner på en hel del av sina fysiska aktiviteter. ”Jag kände det som om hela min värld hade rasat samman. Jag hade alltid varit en aktiv och spänstig person som tog del i sportsliga aktiviteter tillsammans med mina barn. Jag tänkte på allt detta som jag nu skulle gå miste om och trodde att jag aldrig skulle kunna bli bra igen. Snart hade jag förlorat all glädje i livet. Allting verkade hopplöst”, erkände Sarah.
Hennes sätt att reagera på olyckan ledde till att hon började betrakta hela sin livssituation som hopplös, och detta i sin tur förorsakade depressionen. Som Brown och Harris framhåller i sin bok Social Origins of Depression: ”Den [händelsen som verkar utlösande, till exempel Sarahs olycka] kan resultera i känslor av hopplöshet inför livet i största allmänhet. Det är denna generaliserande känsla av hopplöshet som enligt vår mening är själva roten till depressiva störningar.”
Men vad är det som gör att många människor inte tycks kunna komma över en smärtsam förlust, utan i stället drabbas av allvarliga depressioner? Varför var till exempel Sarah ett lätt byte för sådana negativa tankegångar?
”Jag är ovärdig”
”Jag har alltid haft dåligt självförtroende”, förklarade Sarah. ”Min självaktning var mycket låg, och jag kände mig ovärdig all uppmärksamhet.” De smärtsamma känslor som är förknippade med bristande självkänsla är ofta den kritiska faktorn. ”Vid hjärtesorg är modet brutet”, sägs det i Ordspråksboken 15:13. Bibeln medger således att inte bara yttre påfrestningar, utan också inre oro, kan förorsaka en deprimerad sinnesstämning. Vad kan då en låg självaktning bero på?
En del av våra tankemönster formas genom vår uppfostran. ”Som barn fick jag aldrig något beröm av mina föräldrar”, berättade Sarah. ”Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin fick en komplimang förrän jag hade gift mig. Följden blev att jag sökte andra människors gillande och uppskattning. Jag är oerhört rädd för att inte vara till lags.”
Sarahs starka behov av gillande och uppskattning är typiskt för många som drabbas av svårare depressioner. Nyare forskningsrön har visat att sådana personer har en tendens att bygga sin självaktning på andras kärlek och uppskattning snarare än på sina egna prestationer. De anser ofta att deras egenvärde är beroende av i vilken utsträckning de är tilltalande eller betydelsefulla för andra människor. ”Förlust av sådan uppskattning”, rapporterar en forskargrupp, ”leder ofta till minskad självaktning, och detta i sin tur bidrar i hög grad till uppkomsten av depression.”
Perfektionism
En överdriven önskan att vinna andras gillande tar sig ofta ovanliga uttryck. Sarah förklarar: ”Jag försökte göra allting på pricken rätt så att jag skulle få den uppskattning som jag inte fick som barn. På mitt förvärvsarbete skötte jag allting exemplariskt. Jag var tvungen att ha en ’perfekt’ familj. Jag hade denna idealbild som jag måste leva upp till.” När hon råkade ut för olyckan, tyckte hon därför att allt verkade hopplöst. Hon tillägger: ”Jag trodde att det var jag som höll familjen flytande och var rädd att om jag inte kunde fungera som vanligt, så skulle allting rasa samman, och då skulle folk säga: ’Hon är en dålig maka och mor.’”
Sarahs tänkesätt resulterade i en svår depression. Vetenskapliga undersökningar rörande deprimerade individers personlighet visar att hennes fall inte är unikt. Margaret, som också led av allvarlig depression, medgav: ”Jag oroade mig alltid över vad andra tyckte om mig. Jag var en perfektionistisk, notoriskt orolig person som alltid sneglade på klockan.” Roten till många depressioner är att personen i fråga sätter upp orealistiskt höga mål eller är överdrivet samvetsgrann och sedan inte kan leva upp till förväntningarna. Predikaren 7:17 ger oss varningen: ”Var inte alltför rättfärdig, och var inte alltför mycket vis — inte vill du fördärva dig själv?” Att försöka framstå som nära nog ”perfekt” i andra människors ögon kan vara förödande för en människa i både fysiskt och psykiskt avseende. De frustrerade känslorna kan också leda till destruktiva självförebråelser av olika slag.
”Jag kan inte göra någonting rätt”
Självförebråelser kan vara en positiv reaktion. En person kan till exempel ha blivit rånad därför att han promenerat omkring ensam i farliga omgivningar. Han kanske förebrår sig själv för att han försatt sig i en sådan situation, beslutar sig för att ändra sig och undviker därigenom liknande problem i framtiden. Men man skulle kunna gå ännu längre och klandra sig själv för att man är den typ av människa som man är och säga: ”Jag är en vårdslös och obetänksam person som alltid råkar ut för svårigheter.” Den här typen av självförebråelser riktar sig mot ens karaktär och underminerar självaktningen.
Ett exempel på en person som utsatte sig själv för sådana destruktiva självförebråelser var 42-åriga Maria. I sex månader var hon förtörnad på sin äldre syster på grund av ett missförstånd. En kväll ringde hon upp sin syster och skällde ut henne. När deras mor fick reda på vad Maria hade gjort, ringde hon och gav henne en skarp tillrättavisning.
”Jag blev rasande på min mor, men jag blev ännu argare på mig själv, när jag fick veta hur mycket jag hade sårat min syster”, förklarade Maria. Strax efteråt skrek hon åt sin nioårige son, som uppförde sig illa. Pojken, som blev mycket upprörd, sade senare till henne: ”Mamma, du lät som om du ville döda mig!”
Maria var förkrossad. Hon berättar: ”Jag tyckte att jag var en hemsk människa. Jag tänkte: ’Jag kan inte göra någonting rätt!’ Det var det enda jag kunde tänka på. Det var då jag verkligen började bli djupt deprimerad.” Hennes självförebråelser visade sig vara destruktiva.
Betyder detta att alla som lider av svårare depressioner har låg självaktning? Naturligtvis inte. Orsakerna är mångskiftande och komplicerade. Även när resultatet är vad bibeln kallar ”hjärtesorg”, finns det många olika känslor som kan förorsaka detta tillstånd, till exempel undertryckt vrede, förtrytelse, skuldmedvetenhet — verklig eller överdriven — och olösta konflikter. (Ordspråksboken 15:13) Allt detta kan leda till modfälldhet eller depression.
När Sarah insåg att hennes tänkesätt i stor utsträckning var roten till hennes depression, blev hon först förkrossad. ”Men sedan kände jag mig på sätt och vis lättad”, berättar hon, ”eftersom jag insåg att om det var mitt tänkesätt som orsakade depressionen, då kunde mitt tänkesätt också klara upp den.” Sarah säger att hon blev upplivad vid denna tanke och förklarar: ”Jag insåg att om jag ändrade mitt sätt att tänka i vissa sammanhang, så skulle detta kunna påverka mitt liv för all framtid.”
Sarah gjorde de nödvändiga förändringarna, och hennes depression lättade. Maria, Margaret och Elizabeth lyckades också vinna kampen. Vilka förändringar gjorde de?
[Infälld text på sidan 10]
När jag insåg att det var mitt tänkesätt som orsakade depressionen, kände jag en viss lättnad och tröst, eftersom jag då förstod att jag också skulle kunna klara upp den.
[Ruta på sidorna 8, 9]
Barndepression: ”Jag önskar att jag var död”
En intervju med dr Donald McKnew vid National Institute of Mental Health, som har forskat kring detta ämne i 20 år.
Vakna!: Hur utbrett tror ni detta problem är?
McKnew: En undersökning som nyligen utfördes på Nya Zeeland och omfattade 1.000 barn visade att vid nio års ålder hade omkring 10 procent av barnen redan upplevt en depressiv period. Och vi är av den uppfattningen att 10 till 15 procent av alla skolbarn har psykiska störningar. Ett mindre antal av dessa lider av allvarlig depression.
Vakna!: Hur kan man avgöra om barn är allvarligt deprimerade?
McKnew: Ett av de viktigaste symptomen är att de inte tycker någonting är roligt. De vill inte gå ut och leka eller vara tillsammans med sina kamrater. De är inte intresserade av familjen. Man märker att de har svårt att koncentrera sig; de kan inte hålla tankarna ens på ett TV-program, mycket mindre på sina läxor. Man lägger märke till en känsla av värdelöshet, en personlig skuldmedvetenhet. De går omkring och säger att de inte duger någonting till eller att ingen tycker om dem. Antingen kan de inte sova eller också sover de för mycket; de förlorar aptiten eller äter för mycket. Dessutom förekommer självmordstankar, till exempel: ”Jag önskar att jag var död.” Om man lägger märke till flera av dessa symptom och de inte har gett sig efter en vecka eller två, då har man att göra med ett barn som drabbats av allvarlig depression.
Vakna!: Vilka är de viktigaste orsakerna till barndepression?
McKnew: När det gäller de specifika faktorerna i ett givet barns liv är den främsta förmodligen förluster av olika slag. Vanligtvis innebär detta förlust av en förälder, men det kan också inbegripa förlust av vänner, nära släktingar eller kanske ett älsklingsdjur. Näst efter förluster är nog nedvärdering och avvisande de vanligaste orsakerna. Vi möter oerhört många barn vars föräldrar nedvärderar dem och får dem att känna sig små eller obetydliga. Ibland gör man barnet till syndabock. Det får skulden för allting som går på tok i familjen, vare sig det är dess fel eller inte. Följden blir att barnet känner sig ovärdigt. En annan faktor är mentala störningar hos en förälder.
Vakna!: I boken Varför gråter inte Johnny?, som ni är medförfattare till, sägs det att vissa barn som är deprimerade inlåter sig på narkotika- och alkoholmissbruk eller till och med brottsligt beteende. Hur kan det komma sig?
McKnew: Vi tror att de försöker dölja depressionen, till och med för sig själva. Deras sätt att ta itu med den är ofta att vara sysselsatta med annat, till exempel att stjäla bilar, knarka eller dricka. Det är deras sätt att kamouflera hur dåligt de mår. Faktum är att detta att försöka dölja sin depression är en av de största skillnaderna mellan barn och vuxna.
Vakna!: Hur kan man avgöra om ett barn är deprimerat eller helt enkelt bär sig illa åt?
McKnew: Om man talar med dessa barn, får dem att öppna sig, finner man ofta att de är deprimerade. Och om de får lämplig behandling för sin depression, förbättras deras uppförande. Även om problemet ytligt sett var ett annat, var den underliggande orsaken hela tiden depressionen.
Vakna!: Hur kan man få ett deprimerat barn att öppna sig?
McKnew: Först och främst bör man välja en lugn tid och plats. Ställ sedan uttryckliga frågor i stil med: ”Är det någonting som bekymrar dig? Har du känt dig nere? Är du ur gängorna?” Om barnet har drabbats av någon förlust kan man, beroende på situationen, säga till det: ”Saknar du mormor lika mycket som jag?” Ge barnet en chans att lufta sina känslor.
Vakna!: Vad skulle ni rekommendera svårt deprimerade barn att göra?
McKnew: Att tala med sina föräldrar. Detta att upptäcka depressionen är en allvarlig fråga, för i allmänhet är det bara barnen själva som vet att de är deprimerade. Föräldrar och lärare lägger vanligtvis inte märke till det. Jag har varit med om att ungdomar har gått till sina föräldrar och sagt: ”Jag är deprimerad, jag behöver hjälp”, och då har de fått det.
Vakna!: Hur kan en förälder hjälpa ett deprimerat barn?
McKnew: Om depressionen gör att barnet inte fungerar, då är den inte något som man bör försöka klara av på egen hand, lika lite som lunginflammation. Vid sådana depressioner måste man söka experthjälp, eftersom det kan vara nödvändigt med någon form av medicinering. Vi använder läkemedel i betydligt mer än hälften av alla fall, också hos barn ner till fem års ålder. Vi försöker också rätta till barnets tänkesätt. Och med dessa metoder finns det mycket goda möjligheter att behandla depressionen.
Vakna!: Om det inte rör sig om en akut sjukdom, vad kan en förälder då göra?
McKnew: Granska ärligt dig själv och din familj. Har ni upplevt någon svår förlust som ni behöver tala om och ta itu med? När förluster inträffar, förringa då inte barnets sorg. Låt det fritt få gå igenom sitt sorgearbete. Ge ett deprimerat barn särskilt mycket uppmärksamhet, beröm och känslomässigt stöd. Tillbringa extra tid i enrum med barnet. Ditt varma engagemang är den bästa behandlingen.