Se upp för spioner!
HON visste att hennes man var spion. Han hade lämnat över information till en främmande makt i flera år. Han till och med skröt för henne om det. Skulle hon gå till polisen eller hålla tyst? Vad skulle du ha gjort under sådana omständigheter? Skulle lojalitet mot principen eller mot din familj få överhanden? Skulle du frukta för att ställa till med skandal? Kvinnan underrättade till slut myndigheterna om det hela. Men hon kom att bli mycket överraskad.
Det nyss nämnda fallet är bara en av de många spionhistorier som på senare år varit förstasidesstoff i dagstidningar. Kanhända att du också minns följande:
Norge, januari 1984: En högt uppsatt tjänsteman vid norska utrikesdepartementet arresteras och anklagas för att ha överlämnat ytterst känsliga dokument till främmande makt.
Indien, januari 1985: Statliga tjänstemän och affärsmän häktas, anklagade för att ha brutit mot sekretesslagen.
Västtyskland, sommaren 1985: Ett antal misstänkta agenter, däribland en chef inom kontraspionaget, hoppar av till Östtyskland.
Sovjetunionen och Storbritannien, september 1985: Bägge länderna utvisar 31 av det andra landets diplomater, journalister och affärsmän, av vilka många anklagas för spioneri.
Schweiz, december 1986: Ett gift par anklagas för spionage.
Frankrike, mars 1987: Medlemmar av en spionorganisation arresteras, misstänkta för att ha försett främmande makt med hemligstämplad rymdforskningsteknik.
USA, april 1987: Amerikanska marinsoldater kallas tillbaka från Sovjetunionen, Österrike och Brasilien för förhör, med anledning av anklagelser om spioneri.
När man översvämmas av rapporter av det här slaget kanske man undrar över sådana uttryck som ”mullvadar” och ”kontraspionage”. Finns det verkligen fler spioner nu för tiden, eller är det helt enkelt så att det är fler som avslöjas? Kan du personligen bli påverkad av det här? Du kanske blir förvånad över att få reda på hur mycket ditt liv egentligen berörs av all denna spionverksamhet.
En tillbakablick på spioneriets dunkla förflutna
En historisk tillbakablick riktar vår uppmärksamhet på ett kompanjonskap av gammalt datum: politiken och militären. Websters ordbok (engelska) definierar spionage som ”särskilda agenters spionerande på ett främmande lands människor eller på deras verksamhet eller projekt, ... att samla sådan information ... för politiskt eller militärt bruk”.
Bland de första som organiserade en underrättelsetjänst var egyptierna. Kung Totmes III använde spioner för att smuggla 200 soldater, insydda i mjölsäckar, in i staden Jaffa. Omkring år 400 f.v.t. skrev kinesen Sun Tzu en bok som kallades Ping Fa (Krigets konst), i vilken han betonade vikten av en väl fungerande underrättelseorganisation. På 1400- talet började europeiska stater använda sina ambassader i andra länders huvudstäder för spionverksamhet. Diplomati och spionage smög sig hand i hand över Europas gränser. Prydda i nationalismens färger knöt de båda dittillsvarande reskamraterna släktskapsband med varandra.
Nationalismen grep omkring sig i Europa och med den behovet av arméer, diplomater och agenter. Man utvecklade metoder för att utarbeta och lösa chifferspråk. Underrättelsetjänst (insamling och analysering av information) och kontraspionage (att hindra andra från att få hemlig information) kom att bli olika beståndsdelar i spionagenätet. Kardinal de Richelieu (Frankrike) och Fredrik den store (Preussen) lät spinna betydande nät av spionageverksamhet. Trådarna i Storbritanniens underrättelsetjänst spanns en gång i tiden av Daniel Defoe, författare till Robinson Crusoe.
Den fortsatta utvecklingen bromsades emellertid av ett stort hinder — kommunikation. Agenterna var hänvisade till båtar, hästar eller brevduvor för att överföra budskap. Fientliga arméer kunde fortfarande församlas inom kort avstånd från varandra utan att den ena sidan visste något om den andra. År 1815 drog Napoleon felaktiga slutsatser beträffande fiendetruppernas manövrer några kilometer längre bort. Han förlorade slaget vid Waterloo och ett helt imperium. Underrättelsetjänsten revolutionerades långt senare genom vårt århundrades tekniska utveckling.
Vi lämnar de traditionella spionromanernas tidsålder
Detta konflikternas århundrade har medfört nya utmaningar för underrättelseverksamheten. Ett klimat av misstro har bidragit till att spionverksamheten grenat ut sig och blomstrat. ”Fruktan är spionverksamhetens själva själ”, sägs det i den tyska nyhetstidskriften Der Spiegel. ”Ju osäkrare världssituationen blir, desto mer blir spionaget befäst som yrke.” Resultatet blir att ”det inte finns ett enda land på jorden som menar att det kan klara sig utan en underrättelsetjänst”. Misstänksamhet är grogrunden till spioneri, vilket i sin tur framföder misstänksamhet. Därav den mångfald olika grenar som finns inom underrättelseväsendet: Den strategiska (behövs för den politiska planeringen på toppnivå), den militära (armén, flottan och luftförsvaret), den ekonomiska, den vetenskapliga, den geografiska och så vidare. Varje gren bidrar med sin del till pusslet.
Underrättelseväsendet har verkligen breddat sitt verksamhetsområde. Förr i tiden fann man hemligstämplade data huvudsakligen längs de politiska makthavarnas korridorer eller inom militära kretsar. Våra dagars statshemligheter däremot bygger på en bredare bas. Hur kommer det sig?
Den enorma upprustningen sedan andra världskriget innebär att många nationer framställer avancerade vapen. Men det land som också har det tekniska kunnandet för att fatta sekundsnabba beslut eller för att mer exakt kunna rikta in sina vapen mot ett mål har naturligtvis ett trumfkort på hand. Dessa sakkunskaper ligger i händerna på producenter av allt från kullager till videospel.
Hundratals företag och miljoner anställda har således blivit måltavlor för industrispionage. Enbart i Förenta staterna har mer än fyra miljoner människor tillgång till omkring 20 miljoner hemliga dokument. Arbetar du eller någon av dina familjemedlemmar med så kallad känslig information? Sådan information kan vara av värde för personer som försöker få tag i hemligstämplade data.
Detta är den förtäckta krigföringens byte. Den organiserade verksamhet som smusslar till sig fackkunskaper, vilka utvecklats till enorma kostnader i ett främmande land, gör det till en hög kostnad. Visserligen kan man spara väldiga summor pengar genom att ha en organiserad underrättelseverksamhet, men en sådan för också med sig enorma omkostnader. I en bokrecension i The Sunday Times fanns ett citat där man beräknade kostnaden för den totala världsvida underrättelseverksamheten till den svindlande summan av 29 miljarder dollar per år. Denna verksamhet sägs sysselsätta över en miljon människor. Till och med Förenta nationernas omkostnader verkar små vid sidan av dessa siffror. Fischers Weltalmanach anger dem till mindre än en miljard dollar och antalet anställda till 40.000. Den enorma kostnaden för spioneriet täcks av statens medel, de skatter du betalar.
Snikenhet och penningbegär
Förr brukade agenter bedriva sin hantering av principiella skäl, antingen för det egna landet eller för en ideologi. Oleg Penkovskij, en beryktad spion på 1960-talet, skall till exempel enligt uppgift ha läckt ut detaljer om Sovjetunionens militära situation till västmakterna vid tiden för Cubakrisen. Tidskriften Der Spiegel skrev då att han gjorde det på grund av sina politiska ideal och fortsatte: ”Endast en gång tog han emot pengar. Han fick 3.000 rubel (då värda omkring 17.000 kronor) för att täcka sina utgifter, av vilka han återlämnade 2.000.”
Numera är spionernas motiv mer själviska. Tidskriften Time skrev: ”De som nu värvas som spioner bryr sig mycket lite om politik, och de blir sällan invecklade i denna verksamhet genom utpressning. Oftast är det personer som antingen har det dåligt ställt eller som är lystna efter pengar.”
”Allmänheten har slutat bry sig om hemligheter”, skriver The Sunday Times. ”Man tar för givet att de redan har blivit avslöjade för länge sedan.” Vad beror denna urholkning av allmänhetens respekt för det som är konfidentiellt på? Den beror delvis på att vissa ledande politiker läcker ut hemligheter till massmedia för att tillvinna sig personliga fördelar, och många andra följer deras exempel. För inte så länge sedan ledde en dispyt mellan två ministrar i den brittiska regeringen till att en av dem lät publicera utdrag ur ett konfidentiellt brev i syfte att sätta krokben för den andre.
I det fall som omnämndes i inledningen bedrog mannen inte bara sin arbetsgivare, utan också sin familj. Utan att hans hustru visste om det hade han dragit in deras egen son i spionagenätet. Båda männen dömdes till fängelse.
Böcker och filmer framställer spionvärlden med guldkantade hjältar, minikameror och hemliga sammanträffanden. Dagstidningar utbasunerar det senaste avslöjandet av en mullvad, det vill säga en agent som infiltrerar motståndarsidans underrättelsetjänst och lyckas arbeta upp sig till en nyckelpost. Denna bild som massmedia utmålar är fullständigt verklighetsfrämmande. Mullvadar och minikameror används visserligen, men bara i mycket liten grad. Att samla hemlig information är till största delen en ganska långtråkig sysselsättning. Det inbegriper att lusläsa handels- och finanstidningar samt vetenskapliga magasin för att snappa upp till synes obetydliga detaljer som tillsammans bildar ett betydelsefullt helt. Och likväl känner sig en del människor fortfarande dragna till spionvärlden i sitt sökande efter spänning.
Inga fler lögner, inga fler spioner
Spionagenätet kastar sin skugga vida omkring och förmörkar tillvaron även för utomstående. De får betala för det. De lever i det klimat av misstänksamhet som är grogrunden för spionverksamheten. Samtidigt konfronteras de med det bländande intryck den ger. Men det förståndiga handlingssättet för kristna är att fullständigt hålla sig ifrån den giriga, oärliga och omoraliska spionagevärlden. — Jämför 1 Timoteus 6:7—10; Kolosserna 3:5—10.
Tänk så annorlunda förhållandena vore, om vi hade en gemensam världsregering som befriade oss från nationalismen och som förenade medborgarna i stället för att splittra dem! Det vore väl underbart om myndighetspersoner vore lysande exempel i fråga om pålitlighet och heder, och om kärlek, och inte fruktan, var förhärskande! Allt detta är precis det som Guds rike kommer att åstadkomma. — Uppenbarelseboken 7:9, 10, 16, 17; 2 Petrus 3:13.
[Ruta på sidan 12]
Vad har bibeln att säga om spioner?
Begreppet ”spioneri” var något som man kände till i Egypten och Kanaan redan på 1700-talet f.v.t. Josef, som då var Egyptens överste livsmedelsadministratör, brukade list för att identifiera sina tio halvbröders motiv, i det han hävdade att de var spejare (spioner, NW). — 1 Moseboken, kapitel 42.
Mer än två hundra år senare gick Mose med på israeliternas begäran och sände ut tolv män för att bespeja Kanaans land. — 4 Moseboken, kapitel 13; 5 Moseboken 1:22—25.
Josua sände ut israeliter för att se på städerna Jeriko och Ai, innan man angrep dem. — Josua 2:1; 7:2.
En spejare eller spion förväntades göra en noggrann undersökning av landet för att samla information om det. Det hebreiska ord som översatts med ”spejare” eller ”spion” betecknar en person som strövar genom landet till fots för att med spänd uppmärksamhet iaktta vad han ser.
Lägg också märke till att när Josefs stam ville ha upplysningar om staden Betel, innan man försökte erövra den, anlitade man spejare. (Domarboken 1:22, 23) Olika bibelöversättningar säger att de ”sände spejare” (Levande Bibeln), ”gjorde en rekognoscering” (The Jerusalem Bible) eller ”sände män för att rekognoscera” (Moffatt).
Följaktligen är det en oerhörd skillnad mellan det spioneri som omnämns i bibeln och våra dagars grovt demoraliserade spionageverksamhet.
[Bild på sidan 11]
Napoleon drog felaktiga slutsatser. Han förlorade Waterloo och ett helt imperium