Från våra läsare

Att förlora ett barn

Tack för ert nummer om ”Att förlora ett barn”. (8 augusti 1987) Även fast jag grät flera gånger, när jag läste artiklarna, var det till stor hjälp att få veta att andra har känt det precis som jag har gjort. Det var i mars 1978 som vår 24-åriga Karen blev dödad, när en lastbil körde på hennes bil i en gatukorsning bara några kvarter från hennes hem. Jag satte mycket värde på att er artikel framhöll att det inte är fel att sörja och att det inte visar bristande tro på Guds löften om en uppståndelse, utan att det i stället visar djup kärlek till den döda personen. Detta var så trösterikt för mig. Att Diane Krych skrev till David om att ordna en fest för honom, när Jehova väcker honom ur sömnen, rörde mitt hjärta. Jag har också tänkt på Karens fest, när hon blir uppväckt. Jag längtar så mycket efter att få se hennes vackra leende!

D. L., Förenta staterna

Jag har just läst ert nummer ”Att förlora ett barn”. Jag kan bekräfta att varje ord i det är sant. Sorgen försvinner aldrig. I 13 år har jag haft skuldkänslor därför att jag sörjt över min sons död. Jag känner inte mer någon skuld. Nu känner jag lindring över att veta att sorg inte alls utvisar någon bristande tro på vår store Gud, Jehova.

A. M., Förenta staterna

Jag vill uttrycka min djupa uppskattning av artikeln ”Att förlora ett barn”. Vår käre son John dog för omkring sju år sedan. Jag genomgick många av de känslor som beskrivs i er artikel, misstro, förnekande, skuldkänslor. Jag skrev inte brev till honom, men jag hade en väska packad med hans tillhörigheter. I mitt medvetande var han på semester och kunde inte meddela sig med mig. I två år var jag nedstämd, inåtvänd och förtvivlad. Jag kunde inte förstå mina känslor. Nu är jag mycket bättre, även om förlusten fortfarande är stor. Tack så mycket för att ni hjälper andra att förstå våra känslor och vilka positiva ting de kan säga eller göra för att hjälpa.

V. W., Förenta staterna

Jag har just fullbordat läsningen av artiklarna om ”Att förlora ett barn”. Det har gått sex år och åtta månader sedan vi förlorade vår enda dotter i en bilolycka. Era artiklar har hjälpt mig att förstå att vad vi har gått igenom har varit normalt. Jag kunde inte godta att hon var död. Jag tänkte på henne som en missionär i ett annat land, även om jag visste att hon var borta. Jag kände också behovet av att skriva brev. Det är först under det senaste året som jag har kommit att finna mig i hennes död. Jag insåg att hur länge jag än sörjde kunde jag inte föra henne tillbaka. Det var därför tid för mig att komma över min överdrivna sorg. Tack så mycket för denna artikel.

V. B., Förenta staterna

Som det framhölls på sidan 14 i det ovan nämnda numret rekommenderade ”Vakna!” inte att man skriver brev till den som dött som en hjälp att komma över sorgen. Diane Krychs brev publicerades inte bara för att visa att uppståndelsehoppet uppehöll henne, utan också för att visa hur en del människor reagerar, när de drabbas av extrem sorg, så att andra skall kunna reagera med insikt och deltagande. — RED.