Vad menas med privatliv?

”Rätten till privatliv är inte så lätt att definiera”, förklarar The Guide to American Law, ”eftersom den inte kan beskrivas i exakta ordalag.” David F. Linowes, professor i politisk ekonomi och statskonst, tillägger: ”Det finns ingen vedertagen definition av begreppet privatliv.”

I juridisk mening är rätten till privatliv en relativt ny tanke, som framfördes för första gången i en rättsvetenskaplig recension av Louis D. Brandeis och Samuel Warren år 1890. Den utlösande faktorn till denna banbrytande artikel var författarnas indignation över den skrupelfria sensationsjournalistik som gick under namnet ”gula pressen”.

Det engelska ordet ”privacy” definierades där som ”rätten att få vara i fred”. Professor Masanari Sakamoto vid universitetet i Hiroshima förklarar emellertid att definitionen ”var olycklig för den vidare utvecklingen av denna rättighet”. Han betraktar ordet ”privatliv” som ett positivt begrepp som både inbegriper avskildhet från andra människor och personliga relationer till dem.

Professor Sakamotos uppfattning är i linje med den definition som ges i The Encyclopedia Americana. Där ges följande definition av ordet ”privacy”: ”Individers, gruppers eller institutioners anspråk på att själva få avgöra när, hur och i vilken utsträckning upplysningar om dem får vidarebefordras till andra.”

Det råder således delade meningar om vad som bör betraktas som privata angelägenheter. Låt oss jämföra några av dessa uppfattningar.

Olika synsätt

”Portugisiskan har inte ens något täckande ord för detta att värna om privatlivet. Ordet ’privacy’ (privacidade) finns inte i ordböckerna”, förklarade den brasilianska tidningen O Estado de S. Paulo. Detta var år 1979. Inte förrän helt nyligen, år 1986, har en ordbok i Brasilien tagit med ordet privacidade, som är lånat från engelskan. På koreanska finns det inte något ord som motsvarar det engelska ordet ”privacy”.a

Situationen är likartad i Japan. ”Det finns i själva verket inte något japanskt ord för ’privacy’”, förklarar Donald Keene, en amerikansk japanolog. ”I det gruppinriktade Japan”, förklarar Kodansha Encyclopedia of Japan, ”har individens rätt till privatliv av tradition ansetts mindre viktig än familjens, gruppens eller samhällets rätt att känna till och ingripa i en individs angelägenheter.” Om du till exempel söker arbete i ett japanskt företag, måste du vara beredd på att mötas av frågor som: Kommer du överens med din hustru? Var arbetar hon? Hur mycket tjänar hon? Hur gamla är era barn? Vilken skola går de i? Om du är ogift, kommer din chef, när du väl har fått arbetet, kanske att säga: ”Det är på tiden att du gifter dig och slår dig till ro.”

Skulle du betrakta detta som ett oförlåtligt intrång i ditt privatliv? En anställd i Japan skulle förmodligen inte göra det. När en grupp japaner tillfrågades om vad som skänker dem sinnesfrid, var det bara 8 procent som svarade: ”Att vara ensam.” Nästan två tredjedelar av de tillfrågade sade att de kände sinnesfrid när de var tillsammans med familjemedlemmar eller vänner.

En japansk brud blev emellertid chockad över det som hände på hennes bröllop i Filippinerna. Hon frågade sin filippinske man vilka alla de människor var som var närvarande vid deras bröllopsfest. ”Jag känner dem inte”, svarade han. ”Vi lagar en massa mat, och så får vem som helst komma och dela vår glädje.” I Filippinerna är detta att visa gästfrihet. Vilken skillnad mot många europeiska länder, där människor förväntas få en formell inbjudan innan de går på en fest!

Innan man avfärdar andra människors uppfattningar i dessa angelägenheter som oacceptabla, bör man emellertid försöka se den positiva sidan av saken. En europé kanske klagar över att det inte finns något privatliv i andra samhällen. Men i dessa andra samhällen kanske människor har fått lära sig att dela nästan allting med sina familjemedlemmar och vänner. En person förväntas offra sina privata intressen snarare än bevaka dem.

Problem som måste övervinnas

Det är sant att det kan finnas problem på sådana platser där människor av hävd har föga privatliv. Om människor som bor i ett sådant samhälle vill studera eller engagera sig i andra personliga aktiviteter, måste de uppodla stor koncentrationsförmåga. Donald Keene förklarade i sin bok Living Japan: ”Det enda egentliga sättet att få avskildhet är att avskärma sig andligen från andra människor som kanske i själva verket befinner sig någon meter ifrån en, och detta slag av avskildhet är nödvändigt i Japan.”

Att leva så tätt inpå släktingar och vänner kan också skapa andra problem. Somliga japanska äkta par känner sig till exempel nödsakade att ta sin tillflykt till ”kärlekshotell” för sina intima stunder tillsammans. I Brasilien är privatlivet likaså begränsat i hem där det bara finns ett tunt draperi i stället för dörr eller där rummen endast är små avskärmade bås. Samtal och andra ljud hörs tydligt till de andra rummen.

Men det är inte bara bostadssituationen som kan upplevas som problematisk, utan också människors vänskapliga sätt. Detta kan irritera personer som värnar om sitt privatliv. Om man till exempel inte har barn, kan man bli bombarderad med personliga frågor som: ”Har ni inga barn? Varför inte det?”

Till vilket pris?

Att vara överdrivet intresserad av sina medmänniskors angelägenheter betraktas i Danmark med en viss misstänksamhet. Likadant är det i Storbritannien, där många medelålders människor sätter värde på avskildhet till och med från sina egna barn. I ett klassmedvetet samhälle försöker varje socialgrupp värna om sitt eget privatliv.

Men i de länder där människors privatliv i hög grad respekteras har också detta sitt pris. När en 80-årig man i Danmark hade låst sig ute från sitt hem, kunde han inte förmå sig att ringa på hos sin granne. Han vandrade omkring i en och en halv timme i det kalla vädret innan en polis kom och hjälpte honom att få tag i en låssmed.

Problem som detta föranledde danskarna att starta en dörrknackningskampanj på 1970-talet. Vad var syftet med denna kampanj? Att uppmuntra ensamma människor att i större utsträckning ringa på hos sina grannar och tala med dem. Inom loppet av några månader deltog omkring 50.000 danskar i denna kampanj. En sådan företeelse i ett privatlivsorienterat samhälle visar behovet av att bry sig om andra.

Vid en intervjuundersökning som utfördes av Allensbacherinstitutet i Tyskland var det 62 procent av de tillfrågade som betraktade sin egen privata lycka som sitt främsta mål i livet. Men som detta institut påpekade: ”Om vi betraktar det som dåraktigt att dela med oss åt andra och endast ser till vår egen och vår familjs privata lycka, kanske vi redan är inne i den sociala istiden.” Ja, brist på intresse för andra människor går hand i hand med själviskhet.

I Japan kan man nu lägga märke till en ökad tendens till själviskhet med tonvikt på privata intressen. ”Till de många förändringar i det japanska samhället som kommit till stånd genom nationens snabba ekonomiska tillväxt”, skriver Tetsuya Chikushi, en framstående japansk journalist, ”hör också fenomenet att barn växer upp med egna rum, ett fenomen som av många anses representera den största historiska förändringen i det japanska samhället.”

Denna förändring har både en positiv och en negativ sida. Avskildheten kan bidra till att utveckla barnets ansvarskänsla och ge det en fristad för studium och begrundan. Men den kan också göra att barn blir enstöringar som drar sig tillbaka till sina egna rum och inte umgås med familjen. Hiroshi Nakamura vid Barnkulturinstitutet i Japan pekar på dessa negativa aspekter och säger: ”Ju tidigare man blir oberoende, desto bättre, ju rikare man är, desto bättre, ju större avskildheten är, desto bättre — det är just dessa idéer som bär skulden till de psykologiska klyftorna i familjen.”

Den allt större tendensen till själviskhet i samhället oroar många japaner. Detta dilemma hjälper oss att inse hur viktigt det är att ha en balanserad syn på vårt privatliv.

[Infälld text på sidan 6]

Vissa äkta par tar sin tillflykt till ”kärlekshotell” för sina intima stunder tillsammans

[Fotnot]