Sängvätning — hur du kan hjälpa ditt barn
Om detta problem berör dig eller en av dina anhöriga, kan du trösta dig med att du inte är ensam om det och att det kan behandlas med framgång
”DET förstörde min ungdom!” ”Ett ändlöst tvättande av nersölade sängkläder och pyjamas!” En ”skamfläck” och ett ”pinsamt ämne”!
Detta är några hjärtskärande utrop från både föräldrar och barn som drabbas av det besvärliga problem som sängvätning utgör. Det är en komplicerad åkomma som inte är så lätt för de berörda att diskutera öppet.
Sängvätning är emellertid en mycket vanlig företeelse. Den berör uppskattningsvis fem miljoner barn enbart i Förenta staterna och har därför blivit föremål för en hel del uppmärksamhet och forskning. Vad är orsaken till problemet?
”Enuresis nocturna” är det medicinska namnet på sängvätning. Det betecknar ofrivillig urinavgång om natten vid en ålder då man i normala fall kan förvänta att barnet har förmåga att kontrollera urineringen. Vid vilken ålder utvecklar de flesta barn den här förmågan? Detta varierar i viss mån mellan olika kulturer, men 1 barn av 5 väter i sängen mer än en gång i veckan vid 3 års ålder, 1 barn av 10 vid 5 års ålder, men bara 1 av 35 vid 14 års ålder.
Dessa siffror visar att sängvätning är ett problem som så småningom går över. En forskare fann att 75 procent av barnen i en undersökning växte ifrån det inom en femårsperiod. Pojkar drabbas oftare än flickor, och det förefaller som om problemet ligger i släkten, så att en förälder eller en bror eller en syster ofta också har haft samma problem.
Möjliga orsaker
I vissa, om än sällsynta, fall orsakas sängvätningen av någon sjukdom, till exempel urinvägsinfektion, diabetes, födoämnesallergier eller organiska fel på urinblåsan, njurarna eller nervsystemet. En sjukdom är troligen orsaken om dagvätning också förekommer. Om barnet fortfarande är sängvätare vid fem eller sex års ålder, kan det finnas anledning att söka läkare för att se om det har någon sjukdom, särskilt om dagvätning också förekommer eller om barnet på nytt börjar väta i sängen efter att ha varit torrt under en tid.
Förr betraktades sängvätning ofta som ett uttryck för någon nervös åkomma, men medicinska experter är nu överens om att det inte sker avsiktligt och att det inte är ett tecken på psykisk obalans. För övrigt känner man inte till orsaken till sängvätning, även om många teorier har framförts, till exempel liten blåskapacitet, långsam mognad när det gäller förmågan att kontrollera tömningsmekanismen, nedärvd benägenhet och sömnrubbningar. Flera av dessa betingelser kan förekomma samtidigt hos vissa barn.
Om ett barn har varit torrt på natten i sex månader eller mer och sedan på nytt börjar väta i sängen, finns det större anledning att misstänka att det rör sig om fysisk sjukdom eller emotionella störningar. Sådant som ankomsten av ett nytt syskon, att man får en styvförälder, flyttning till ett nytt hem eller andra förändringar i familjen kan göra att barnet börjar väta i sängen igen. Men ofta är det så att emotionella störningar som skuldkänslor, känslor av otillräcklighet, förlorad självaktning och oro uppstår på grund av sängvätningen.
Vad man kan göra åt det
”Det värsta man kan göra är att hota. Det blir bara värre om man hotar, inte bättre”, säger Lorraine, som var sängvätare tills hon var 19 år gammal. ”Det är ingen idé att bli arg på barnet”, förklarar en mamma, vars åttaårige son, Julien, lider av detta problem.
Att straffa barnet, förödmjuka det och få det att skämmas har inte någon verkan, eftersom barnet inte kan kontrollera sängvätningen. Sådan behandling ökar bara barnets skuldkänslor och förlägenhet men har inte någon positiv inverkan på problemet. Föräldrar bör i stället försöka minska de emotionella följderna för barnet. ”Försök att reducera känslan av förlägenhet till ett minimum och var förstående”, uppmanar Lorraine. ”Försök att inte få det att verka som något skamligt — barnet har ändå skuldkänslor.”
Det finns många behandlingsmetoder, men ingen av dem kan bestämt sägas fungera på ett visst barn. En familj kan därför bli tvungen att pröva olika metoder. Barnets ålder kan också vara avgörande för vilken behandling som skall användas. Eftersom sängvätningen har en tendens att upphöra av sig själv, föredrar somliga föräldrar att vänta. Om barnet inte har några fysiska problem eller emotionella störningar, kan det vara bäst att vänta. Barnet kan i själva verket bli oroat av att pröva olika behandlingsmetoder.
Sängvätning förorsakar emellertid ökat arbete, känslomässiga påfrestningar och känslor av förlägenhet för alla berörda parter. Sådant som att övernatta hos vänner och släktingar kan försvåras. ”Umgänget med andra människor blir så problematiskt”, konstaterade Lorraine, ”att det sätter sina spår.”
Att skjuta upp behandlingen i det oändliga är därför inte förståndigt. Lorraine ger rådet: ”Strunta inte bara i problemet. Med tiden kan man ta skada av det. Man gör det till ett beteendemönster.” ”Det blir en vana”, säger Juliens mamma.
Vad som kan vara till hjälp
Innan man börjar med någon viss behandlingsmetod, bör man försäkra sig om att behandlingen inte förorsakar större skada än problemet i sig självt. En del experter anser att behandlingen inte bör påbörjas förrän barnet är mellan sex och åtta år gammalt. Sängvätningen är vanligtvis inte särskilt besvärande för barnet före denna ålder. Äldre barn ger dessutom bättre gensvar på behandlingen.
För att underlätta föräldrarnas arbete kan man skydda madrassen med plast eller med ett absorberande liggunderlag och låta barnet hjälpa till med uppstädningen. Genom att sätta på barnet extra tjocka underkläder förutom pyjamas förhindras att en stor del av urinen tränger igenom till lakanen. Äldre barn kan ställa en väckarklocka på ringning så att de vaknar och går på toaletten innan de hinner väta i sängen. Råd och uppmuntran kan i sig självt resultera i en förbättring. Att hjälpa barnet att förstå problemet och engagera det i behandlingen ökar sannolikheten för att lyckas.
Sådana enkla åtgärder som att begränsa vätskeintaget efter kvällsmålet (i synnerhet av koffeinhaltiga drycker, till exempel cola-drycker), försäkra sig om att barnet går på toaletten före sänggåendet och väcka det på natten för att låta det kasta vatten, liksom också att berömma det för ”torra” nätter, kan minska sängvätningen eller eliminera den helt. Om barnet för räkning över antalet torra nätter, kan detta i sig självt vara en uppmuntran och resultera i en förbättring. Att successivt lära barnet att hålla större mängder urin under dagen har också varit till hjälp.
En mer raffinerad metod är att använda ett alarmsystem. Några få droppar urin på ett urinkänsligt underlägg som placerats i barnets säng sätter i gång ett alarmsystem som väcker barnet. Denna metod att förhindra sängvätning uppges vara framgångsrik i ända upp till 60 till 90 procent av samtliga fall, även om återfall rapporteras hos 10 till 45 procent av de barn som behandlats. Upprepade behandlingar kan leda till ett fullständigt botande.
En kombination av dessa metoder, som på engelska kallas ”Dry Bed Training”, har lett till att nästan alla de barn som behandlats har blivit botade från sin sängvätning. Tyvärr drabbas mellan 20 och 30 procent av barnen av återfall när behandlingen upphör, men upprepade behandlingar hos dessa barn kan leda till bestående framgång.
Ett läkemedel som kallas imipramin (Tofranil) har visat sig reducera sängvätningen, men biverkningar är vanligt förekommande, och återfallsfrekvensen är hög. Oavsiktlig överdosering och dödsfall har rapporterats i samband med imipraminbehandling, och denna metod bör därför användas med försiktighet. När den används, bör barnet stå under kontinuerlig läkaruppsikt.
Somliga har använt sig av andra behandlingsformer. ”Jag rekommenderar ett besök hos en kiropraktor. Jag har lagt märke till förbättringar hos min son efter bara två och en halv månad”, förklarar Juliens mamma. Undersökningar visar att akupunkturbehandlingar för sängvätning har varit framgångsrika i 40 procent av fallen. Kännare av medicinalväxter räknar också upp olika växter och örter som påstås vara till hjälp mot sängvätning. På vissa platser finns det kliniker som specialiserat sig på detta problem.
I de flesta fall försvinner problemet av sig självt eller efter lämplig behandling. Och som Lorraine framhåller: ”Människor blir oerhört lättade när de får reda på att det finns andra som har varit med om samma sak.” Denna tröst jämte några av de behandlingsmetoder som nu finns att tillgå kan hjälpa ditt barn att övervinna problemet med sängvätning. — Från en läkare i läsekretsen.