Från våra läsare
Sängvätning
Jag skulle vilja föreslå ett ämne för Vakna! Jag hade problem med sängvätning ända tills jag var 14 år gammal. Ingen ville att jag skulle sluta med det högre än jag själv, men jag ansågs vara lat, olydig och slapp. Man försökte med olika former av straff, och jag tvingades bland annat att suga på mina våta lakan. Det fick mig att känna mig skamsen, sårad och bitter mot mina föräldrar och isolerad från familjen. Jag tror att nyttiga upplysningar om det här ämnet skulle möta stor uppskattning.
G. T., Förenta staterna
Vid det här laget har G. T. utan tvivel lagt märke till stoffet om det här ämnet i numret för 22 februari 1988. — RED.
Tack för artikeln om sängvätning. Det är lugnande att veta att problemet är så vanligt i andra familjer. Min son som är tre och ett halvt år är sängvätare. Innan jag insåg att det var ett verkligt problem och att det inte berodde på att han var för lat för att gå upp ur sängen, brukade jag ge honom stryk (så att det till och med blev märken). Jag använde också hårda ord och fick till och med min dotter att säga fula namn till honom. Han har nu berättat för mig att han inte vill vara sängvätare. När jag fick höra det första gången, fick jag en klump i halsen. Jag känner mig verkligen skuldmedveten för att jag fysiskt, men framför allt psykiskt, gjort min son så illa.
Skuldmedveten far, Förenta staterna
Så lyckliga de yngre måste känna sig över att Vakna! visar omtanke om sådant som de kan ha problem med. En möjlig orsak som inte är allmänt känd är att när ett barn drömmer så djupt att det kissar i drömmen, blir det sängvätare därför att det glömmer bort att det sover. Men om det snabbt blir medvetet om det behov det känner, kan det vakna och förhindra sängvätningen. Att inte drömma ända tills jag började kissa i drömmen hjälpte mig att upphöra med sängvätning. Om barn som har det här problemet känner till den saken, skulle det kunna hjälpa dem. Föräldrarna skulle också kunna bistå barnet att tänka på det här.
T. O., Nigeria
Serietecknare
Artikeln ”En serietecknerska finner ’lyckan’” i numret för 22 februari 1988 kom oerhört lägligt för mig. Ända tills jag läste den här artikeln, hade jag förtjänat mitt uppehälle som serietecknerska och samtidigt tagit del i tjänsten. Som serietecknerska kunde jag ha de arbetstider jag själv ville. Och jag fick många bra svar efter att ha lämnat in en ansökan till de anställningar som serietecknare som utannonserades.
Så naiv jag var! I stället för att ge mig möjligheter att arbeta enbart de tider som passade mig styrde arbetet min tid helt och hållet. Jag insåg också att jag krampaktigt höll på att blunda för risken att ingjuta felaktiga uppfattningar i sinnet på tusentals unga flickor.
M. S., Japan
Tack för att ni införde den här artikeln. Jag var en av dessa ”svärmiska flickor” som författaren nämnde. När jag började på grundskolans högstadium, befann jag mig i det utvecklingsstadiet då man helt plötsligt blir överrumplad av medvetandet om det andra könet. Om man längtar efter en egen upplevelse i form av romantisk kärlek, kan man genom att läsa serielitteratur identifiera sig med huvudpersonerna och uppleva allting. Jag köpte tjocka böcker med serier och uppnådde ett lyckorus genom att läsa ”fantastiska berättelser” om och om igen. Jag blev slav under serierna och kunde inte avstå från dem. De blev en verklighetsflykt för mig. Ungdomars tänkesätt bryts ner av serielitteratur. Jag vet det, därför att det drabbade mig.
Anonym, Japan