En serietecknerska finner ”lyckan”
I BÖRJAN av 1970-talet var jag en av de ledande serietecknarna hos Kodansha, ett ansett tidskriftsförlag i Japan. Jag var bara 23 år gammal men tjänade mellan 300.000 och 400.000 yen i månaden, tre eller fyra gånger så mycket som manliga akademiker med flera års erfarenhet kunde tjäna i ett större företag. Jag var också förälskad i en lovande ung man, och efter två års sällskapande verkade det som om vår kärlekssaga var på väg att blomma ut i äktenskap.
Det som gjorde mig känd i hela landet var en tecknad serie med titeln ”Lyckan”, som startade i februari 1972. Dess tema var ”Den fattiga flickan Shima finner lyckan”. Jag sjöng den mänskliga kärlekens lov i alla tonarter. Mitt syfte var emellertid inte att verka för mina unga läsares andliga välfärd, utan snarare att göra en bra serie.
Just då kunde jag inte drömma om att jag skulle få uppleva vad verklig lycka innebär och börja ett nytt liv när denna serie var slut efter 46 veckor. Vad innebar detta nya liv? Låt mig först berätta hur det kom sig att jag blev serietecknerska.
Hur jag blev serietecknerska
Fastän mina föräldrar var fattiga, satte de värde på utbildning och var inte snåla med att köpa böcker. Förutom dessa böcker läste jag också månadstidskrifter för flickor. Jag fängslades av de tecknade serierna i dessa tidskrifter. Det gjorde att jag inte nöjde mig med att bara läsa, utan jag började också teckna egna seriefigurer.
När jag var ung, fanns det bara tre serietidningar för flickor. Men tiderna förändrades. Till och med universitetsstuderande och vuxna började öppet läsa seriemagasin. I Asahi Evening News kunde man nyligen läsa: ”Vilket slags tryckalster kan ha så stort inflytande att inte ens televisionen kan hävda sig i konkurrensen? I Japan är svaret serietidningen. Det finns en ’manga’, eller serietidning, för varje japan.”
Mainichi Daily News rapporterade år 1986: ”Nästan en tredjedel av alla böcker och tidskrifter som utges i Japan är ’manga’ — en industri som omsätter 300 miljarder yen med en upplagesiffra på 1,5 miljarder om året.” Och i början av förra året hette det i denna tidning: ”I augusti 1986 fanns det 21 olika serietidningar för vuxna kvinnliga läsare i handeln, med en upplaga på sammanlagt 58 miljoner exemplar i månaden.”
När jag växte upp var det stor efterfrågan på serietecknare. Medan jag gick på gymnasiet utlyste ett av Japans största tidskriftsförlag den allra första tävlingen för att få tag i nya serietecknare. Jag blev mycket förtjust och ställde upp i tävlingen, men utan framgång. Följande år lyckades jag med mitt bidrag komma med i den slutliga uttagningen. Tredje året fick jag detta meddelande från förlaget: ”Ni har vunnit 1969 års Kodanshapris för unga tecknare av serier för barn.” Dessa ord hade en magisk verkan på mig och gjorde att jag gav mig i kast med mitt arbete med liv och lust.
Jag börjar bli populär
Att som tecknare få sina alster publicerade i en tidning kräver mycket arbete. Varje vecka måste serien innehålla en spännande höjdpunkt och dessutom sluta på ett sätt som får läsarna att vilja köpa nästa nummer. Detta är inte lätt. Redaktionspersonalen synar arbetet med kritiska ögon. I en affärsmässig ton som saknar varje spår av medkänsla säger de: ”Det här och det där — det går inte att publicera!”
Eftersom jag var novis, kunde jag inte säga emot dem. ”Jag skall rätta till det där med detsamma”, fick jag ofta säga med sorg i hjärtat. Sedan rusade jag hem och arbetade hela natten. Ibland var redaktörerna inte nöjda, fastän jag hade ändrat mitt arbete fyra eller fem gånger efter deras önskningar. Jag grät ofta i min ensamhet, när jag inte hade en aning om var och hur jag skulle göra dessa ändringar.
Men ändå tyckte jag om mitt arbete. Jag gjorde därför mitt bästa för att tillmötesgå redaktörens önskningar. Att jag på detta sätt fogade mig efter redaktionspersonalen, som var mycket medveten om läsarnas reaktioner, bidrog till min framgång. Snart låg jag högt upp på listan över populära serietecknare, vilket var ovanligt för en nybörjare. Så småningom konkurrerade jag om första platsen i popularitetsomröstningar med just de serietecknare som hade varit föremål för min beundran. Den tecknade serien ”Lyckan”, som startade under det tredje året efter min debut, var redan från början en av de mest populära serierna i Japan.
De seriefigurer som jag tecknade blev omslagsbilder till ”Flickornas vän”, den ena av de två största flicktidningarna i Japan. Detta innebar att mitt namn bidrog till att tidningen såldes. Men sorgligt nog upplevde jag inte själv den lycka som jag skrev om.
Hur mitt liv gestaltade sig
När jag började bli populär, förändrades min livsstil, i synnerhet sedan jag hade flyttat till Tokyo och började bo i egen lägenhet. Jag uppförde mig precis som alla de andra populära serietecknarna, som efter arbetet brukade vara ute på barer och klubbar till fram på småtimmarna och sedan sova större delen av dagen.
För att bibehålla min popularitet var jag tvungen att teckna mer sensationella bilder och samtidigt producera mer. Jag hade alltid ont om tid, eftersom jag inte var så snabb och inte ville kompromissa i fråga om arbetets kvalitet. Det var inte alls ovanligt att jag inte badade på flera dagar och inte städade mitt rum på över en månad. Ibland var jag tvungen att arbeta 30 eller 40 timmar i sträck för att bli färdig i tid. Jag offrade allting för mitt arbete.
Följden blev att jag befann mig i den frustrerande situationen att ha pengar men inte ha tid att använda dem. Jag började därför slösa bort mina pengar. Jag köpte nya kläder varje månad men använde dem sällan. Jag tog en taxi så snart jag skulle åka någonstans och började köpa grammofonskivor för tiotusentals yen i taget. Detta ökade bara den tomhet jag kände inombords.
I denna värld, där det bara är popularitet som räknas, blir konkurrensen alltmer mördande ju mer populariteten växer. Om någon kliver upp ett pinnhål på stegen, så betyder detta att någon annan åker ner. När man väl har nått toppen, blir de andra tecknarna ens fiender och försöker störta en från denna position. Men hur blir det om ens popularitet minskar? När en tecknares honorar en gång har gått upp, går det sällan ner igen. Om populariteten minskar och honoraret fortfarande är högt, får man därför inget arbete. Man blir bortglömd.
Jag kände naturligtvis stor tillfredsställelse över att ha lyckats, men i serietecknarnas glamourösa värld fann jag en tomhet och en rastlöshet som kändes som en isande vind i mitt hjärta, fastän jag inte ville medge det.
En källa till sann lycka?
I oktober 1971 knackade en prydlig ung man på min dörr. Han var ett Jehovas vittne. Efter några besök presenterade han sin mor och sade: ”Nu kommer min mor att ta över.”
Jag hade så mycket pengar och berömmelse som jag kunde önska, men jag såg varken så välmående eller så lycklig ut som Mariko Satogami, som hjälpte mig att studera bibeln. Inte ens mina känslor för min pojkvän var så översvallande som den glädje som hon visade när hon talade om sin Gud, Jehova. Vad berodde det på? Jag ville ta reda på om bibeln var lösningen.
Men att få tid att studera var inte lätt, i synnerhet som jag brukade gå och lägga mig vid tolvtiden på dagen, stiga upp klockan sex på kvällen och sedan arbeta till klockan tolv nästa dag. Jag sov ofta tills det ringde på dörren, tvättade av mig och satte sedan i gång att studera.
Hinder i min väg
Så småningom började jag tala med mina assistenter och min pojkvän om det jag fick lära mig. ”Det här borde alla veta”, tänkte jag. Framför allt ville jag att min pojkvän skulle studera bibeln. Han visade emellertid inte något som helst intresse, och varje gång ämnet kom upp, blev han på dåligt humör. Jag blev förvånad och kände mig illa till mods. Höll jag på att bli lurad, precis som han sade? Skulle jag förlora honom en dag, om jag fortsatte att studera? Tanken på att förlora honom var mer än jag kunde stå ut med. Vi var häftigt förälskade i varandra, eller trodde åtminstone att vi var det, och jag hade inte ens lust att arbeta om han inte ringde till mig. Att bli hans hustru var min högsta dröm.
Vartefter jag gjorde framsteg i mitt studium av bibeln, var det andra saker som började oroa mig. Mitt liv och min livssyn var så fjärran från bibelns normer. När jag tänkte på att serier återspeglar författarens uppfattningar och att de påverkar tiotusentals känsliga unga sinnen, bävade jag över mitt ansvar. Mitt mod svek mig när jag insåg att jag genom mina seriefigurers dialoger kanske förespråkade sådant som är orätt. Bara genom att läsa de beundrarbrev som jag fick varje vecka visste jag precis hur ungdomar reagerar för dessa korta dialoger.
Som professionell tecknare måste jag emellertid göra serier som sålde bra. Vad läsarna vill ha framgår tydligt av de omoraliska och våldspräglade serier som nu florerar. Som ansedd serietecknare förväntades jag tillmötesgå sådana läsares önskningar. Jag hade förmåga att röra vid svärmiska flickors känslosträngar, eftersom jag på ett tilltalande sätt skildrade tonåringars förälskelser och kärleksförhållanden. Detta var i själva verket den främsta anledningen till att jag så snabbt gjorde succé.
Jag stod nu inför ett dilemma. Det jag hade lärt mig vid mina bibelstudier gjorde att jag ville förändra mitt liv, men jag hade inte tillräckligt stark motivation. Jag var evolutionist och trodde inte på en Skapare. Å andra sidan kunde jag inte förneka att det jag hade studerat lät logiskt och förnuftigt.
Vad jag önskade att min pojkvän skulle undersöka detta tillsammans med mig! Men han ville inte gå med på det. Till slut sade han en dag: ”Jag är rädd för att undersöka det.” Vilken feg stackare! Jag började tvivla på att han verkligen älskade mig. Och hur var det med mig själv? Kunde det vara så att jag var förälskad i kärleken som sådan?
En vändpunkt
I maj 1972, då jag för andra gången besökte ett av Jehovas vittnens offentliga möten, blev jag presenterad för en annan ung kvinna som Mariko Satogami studerade med. Vi fattade tycke för varandra, och jag lovade att besöka henne i hennes lägenhet senare på dagen. På vägen dit snubblade jag och stukade foten. Detta gjorde att jag var tvungen att stanna kvar hemma hos henne över natten.
På kvällen råkade jag hitta en bok i hennes bokhylla. Den hette Blev människan till genom evolution eller genom skapelse? Jag ville veta vad som stod i den boken. Trots att gardinerna var fördragna, trängde ett svagt ljus in från gatan utanför. Jag gömde mig bakom gardinen, ansträngde mig för att inte låta ljuset falla på min sovande vän och började läsa boken.
Vilken underbar bok det var! Många gånger fick jag avbryta läsningen och torka bort tårarna ur ögonen. När dagen grydde, hade jag läst nästan hela boken. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Evolutionsteorin är oriktig! Det finns verkligen en stor Skapare av universum och mänskligheten! Det var den mest gripande natt jag varit med om i hela mitt liv. Det finns en Gud! De logiska bevisen finns runt omkring oss. Hur skulle jag längre kunna hålla mig tillbaka från att tjäna den allsmäktige Guden?
När jag började umgås med andra som hade samma önskan som jag att tjäna Gud, verkade det som jag förut hade tyckt vara så roligt — att gå ut för att ta en drink och sitta och kallprata — plötsligt tomt och meningslöst. Jag kände nu avsmak för mina vänners oanständiga språk och deras skryt med sina omoraliska eskapader.
Som individer var både redaktionspersonalen och mina tecknarkolleger mycket trevliga människor. Men vågor av Satans efterlåtna anda hade trängt in i vår serievärld och urholkat den. Människor talar av sitt hjärtas överflöd. (Matteus 12:34) Omoraliska serier återspeglar värderingarna hos dem som framställer dem. Vem kan med rätta förneka att Satan på ett försåtligt sätt har använt vissa serietidningar som ett mäktigt vapen för att uppmuntra omoraliskt och våldspräglat uppförande? Jag var tvungen att erkänna att jag själv, vecka efter vecka, hade främjat ett omoraliskt tänkesätt genom mina serier.
Med tanke på min personlighet insåg jag att det var omöjligt att låta Gud få första platsen i mitt liv och samtidigt fortsätta mitt arbete som populär serietecknerska. Jag förklarade för redaktionspersonalen att jag var tvungen att sluta. Jag gjorde också slut på förhållandet med min pojkvän.
Vägen till lyckan
Serien ”Lyckan” slutade i december 1972 med att Shima började ett nytt liv, full av hopp. En vecka efter det att serien var slut började också jag ett nytt liv. Jag blev döpt som symbol av mitt överlämnande åt Jehova Gud.
I juni 1973, då mitt kontrakt löpte ut, slutade jag mitt arbete som serietecknerska, och i september blev jag heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen. Under den tiden hade jag glädjen att få hjälpa två av mina assistenter att lära känna vägen till den sanna lyckan. Sedan år 1975 har jag ägnat mer än 140 timmar varje månad åt den kristna tjänsten.
Har det varit en lycklig tid? Jag har inte längre så stora inkomster, men jag känner en tillfredsställelse som jag inte kände som serietecknerska. Jag ägnar mitt liv åt att hjälpa andra att finna vägen till evig lycka, och detta arbete är långt mer meningsfyllt än mitt arbete som serietecknerska. Jag är också omgiven av medtroende, som visar äkta broderlig kärlek. Framför allt har jag det fantastiska privilegiet att få känna och tjäna den store Skaparen av universum och ha hoppet om att få prisa honom för evigt på en paradisisk jord. — Berättat av Yumiko Fujii.
[Bild på sidan 23]
De seriefigurer som jag tecknade blev omslagsbilder i en känd serietidning
[Bilder på sidan 24]
Genom att vinna en tävling för unga serietecknare klev jag rätt in i serietecknarnas värld
[Bild på sidan 26]
Som Jehovas vittne tar jag nu del i predikandet från hus till hus