Serietidningar — hur de är i dag
SERIETIDNINGARNA har utvecklats mycket sedan de första utgåvornas anspråkslösa streckgubbar och enkla språk. I våra dagar uppskattas serier till och med som konstart i vissa kretsar. Också språket har blivit mer sofistikerat, och ibland kan läsaren rentav behöva hämta en ordbok.
Den största förändringen är emellertid att superhjältarna nu inte bara måste kämpa mot sina tecknade fiender, utan också mot televisionens genomgripande inflytande. En undersökning som nyligen publicerades under titeln ”Television and Behavior” (Televisionen och beteendet) avslöjar att televisionens makt när det gäller att fånga de unga tittarnas sinnen verkligen är oerhört stor. Hur har då serietidningarna tagit upp kampen mot denna mäktiga konkurrent?
En nyhet har varit att publicera berättelserna i följetongsform — för att få läsarna på kroken så att de måste hänga med i varje avsnitt. Ett nummer av serietidningen Rom berättar till exempel en fängslande historia och slutar med att Rom, superhjälten, och hans följeslagare från den sjunkna kontinenten Atlantis hotas av ett fruktansvärt monster. Vad skall hända härnäst? Det får du veta i nästa nummer!
För att vidmakthålla intresset hos dagens TV-mättade ungdomar har serietidningarna mer eller mindre varit tvungna att strunta i ”reglerna” och ge läsarna stora doser av våld. Ett nummer av Daredevil (handlar om en blind superhjälte som bär en djävulskostym) befanns innehålla våld i 53 procent av bildrutorna. När Daredevil slåss skildras detta realistiskt i rutorna, slag för slag, förstärkt genom ”ljudeffekter” (”Svisch”, ”Pow”, ”Bang”, ”AAAUGH” för att bara nämna några få). Och eftersom åtsittande trikåer är standardmunderingen för superhjältar, kan läsaren titta sig mätt på deras spelande muskler. (Kvinnliga superhjältar är minst lika utmanande klädda.) Det är därför inte förvånande att annonsörer för muskelbyggnad och kurser i till exempel karate och judo ofta väljer serietidningarna, när de bjuder ut sina varor.
Religion och ockultism är också något som tilltalar serietidningsläsarna. Ett nummer av serietidningen Thor börjar till exempel med att slå an en pseudo-biblisk ton: ”I begynnelsen var tomheten. När tiden gick bildades materia i det tomma, och materien bildade stjärnor, och stjärnorna bildade planeter. ... Luften ovan jorden sjöd av energi och livskraft ... till dess energin själv blev medveten om sin egen väldiga makt.” Läsaren dras sedan in i en berättelse om mytologiska gudar och gudinnor.
Många serieförfattare har också för vana att på ett försåtligt sätt smyga in religiösa idéer, till exempel själavandringen, i sina historier. I ett nummer av Daredevil uppväcks en död kvinna av en mystisk man som nonchalant säger beträffande underverket: ”Tja, det var det, det. Knepig grej.” Serier med titlar som Spökryttaren och jag ... vampyren! visar att förläggare vill slå mynt av det allmänt utbredda intresset för det ockulta.
Också de som publicerar pornografiska alster har funnit serietidningarna vara ett lämpligt medium för att skildra nakenhet och erotik. Många av dessa obscena serietidningar kan komma i händerna på barn.
Naturligtvis är inte alla seriemagasin och skämtteckningar nedbrytande. Inte heller är det bara barn som läser dem. Hundratals millioner vuxna läser serierna i sina dagliga tidningar. På Filippinerna är det många — också bland de vuxna — som hyr en serietidning för en liten slant och läser den i närheten av tidningskiosken, innan de lämnar tillbaka den. I Madrid och Barcelona kan man ofta på tunnelbanan se vuxna som läser serietidningar.
En populär fransk serie har publicerats i bokform på åtminstone 18 språk. Det är Asterix, som handlar om en liten, orädd keltisk krigare som blir indragen i alla slags äventyr på sina resor kors och tvärs över det forntida romerska imperiet. I Encyclopædia Britannica heter det: ”Förutom att ’Asterix’ helt enkelt är humoristisk och spännande, vimlar den av spetsfundiga vitsar, kvicka anakronismer och briljanta satirer, som gjort denna serie så populär bland millioner européer.”
Det förhåller sig emellertid utan tvivel så att många serier först och främst är avsedda för barn och är skadliga, då de ofta innehåller ockultism, sadism, skräck eller meningslöst våld. Innebär detta att ansvarskännande föräldrar bör förbjuda sina barn att över huvud taget läsa serier?
[Bild på sidan 6]
Vissa serier ägnar mer än hälften av innehållet åt våldsscener
[Bild på sidan 7]
Många serietidningar skildrar sex och ockultism