Serietidningar — hur de var förr

ALLTIHOP började med ”The Yellow Kid” (Gula Pojken). Det var en tecknad skämtserie som började publiceras i New York-tidningen World redan år 1896. Den blev oerhört populär. Snart fick tidningsläsarna också andra upptåg att skratta åt — serier som ”Buster Brown” och ”The Katzenjammer Kids”. Skämtserierna hade kommit till!

Och de var verkligen skämtsamma. Redan titlarna avslöjar det skämtlynne som präglade dessa serieskapelser: ”Happy Hooligan”, ”Mutt and Jeff” (”Stor-Klas och Lill-Klas”), ”Krazy Kat” och så vidare. Dessa lustiga figurer var en återspegling av den oskuldsfullhet som präglade tiden före det kritiska året 1914. Men när man ser tillbaka var kanske inte allting så roligt. Den populära serien ”The Katzenjammer Kids” (i Sverige publicerad under namnen ”Knoll och Tott” och ”Pigge och Gnidde”) fick till exempel läsarna att tjuta av skratt åt vad som har betecknats som ”en systematisk sabotagekampanj som med framgång står emot stryk, hotelser och löften”.

Superhjälten kommer till

Snart beslöt sig förläggare för att låta trycka några av dessa populära serier i bokform. Till en början var emellertid dessa seriehäften endast något som annonsörer delade ut gratis i reklamsyfte. Men år 1934 satsade utgivarna Wildenberg och Gaines på att ungdomar skulle vara villiga att betala tio cent för en serietidning som de kallade ”Famous Funnies”. Den blev också en framgång. Med hjälp av tecknare som knappt slutat skolan satte så förlagen i gång en hård kamp om läsarna.

År 1938 kom en vändpunkt. Det unga tecknarparet Siegel och Shuster fann en utgivare för en seriefigur som de hade hittat på — Superman, Stålmannen! Enligt en av upphovsmännen skulle han vara ”en gestalt som Simson, Herkules och alla starka män jag någonsin hört talas om i en och samma person, bara i ännu större utsträckning”. Denne ”man av stål” fångade fantasin hos både gammal och ung. Snart inbringade denna månadstidning en million dollar årligen. Sporrade av denna framgång började förläggarna också hitta på andra slängkappsförsedda superhjältar.

Nästa generation av serietidningar kom emellertid att inlåta sig på sexualitetens, våldets och skräckens områden. Realistiskt tecknade våldsserier, till exempel en med titeln ”Crime Does Not Pay” (”Brott lönar sig inte”), var i själva verket mycket lönande för utgivarna. Och allteftersom 1950-talet förgick började serierna också förskräcka sina ungdomliga läsare med titlar som ”Tales From the Crypt” (”Berättelser från kryptan”).

I många fall var skämtserierna nu inte längre skämtsamma.

Allmänheten protesterar

År 1954 anklagade Frederic Wertham i sin bok Seduction of the Innocent (Förförande av de oskyldiga) serieindustrin för att fördärva ungdomen. Wertham studerade känslomässigt störda barn och fann att många av dem var ivriga serietidningsläsare. Wertham drog slutsatsen: ”Serietidningsberättelser lär ut våld.”

Somliga ansåg emellertid att Werthams undersökningar inte bevisade att serier hade en skadlig inverkan på normala barn. Likväl vidtogs, åtminstone i Förenta staterna, till slut åtgärder för att ”sanera” serieindustrin genom att införa regler som begränsade förekomsten av våld och sex. Men har dessa åtgärder varit effektiva? Hurdana är serierna i dag?

[Infälld text på sidan 5]

Med början under andra världskriget kom nästa generation av serietidningar att inlåta sig på sexualitetens, våldets och skräckens områden

[Bild på sidan 4]

”The Yellow Kid” var den första tecknade serien i Förenta staterna

The Yellow Kid

Buster Brown

Pär och Polly

[Bild på sidan 5]

Dessa skämtsamma figurer illustrerar också hur serierna var förr

Tillie the Toiler

Happy Hooligen

Krazy Kat

Pigge och Gnidde

Stor-Klas och Lill-Klas