Hur mina år som flykting påverkade mitt liv

DET var en månljus natt efter en period med särskilt häftiga regn på hösten 1941. Med alla sinnen på helspänn tog jag mig fram steg för steg på den kullerstensbelagda byvägen på ön Kreta, då en grupp maskerade män rusade fram mot mig ur skuggorna. En av dem satte en kniv mot min strupe och frågade vem jag var. ”Phillippos Paschalakis!” svarade jag.

Föreställ dig min lättnad när en av dem tog av sig sin mask och sade: ”Han är en av oss. Låt honom gå!” Han och hans bror hade mördat sin farbror några veckor tidigare, och därför var de efterlysta av polisen på Kreta. Men jag var efterlyst av både polisen och nazisterna. När de hade varnat mig för att förråda dem, lät de mig gå. Det här är bara en av de förlamande erfarenheter jag upplevde som förrymd krigsfånge på ön Kreta i Medelhavet under andra världskriget.

Hur jag kom att vara på Kreta

Jag föddes år 1919 i Corowa, ett litet bondesamhälle i sydöstra Australien, och jag gifte mig strax innan tyskarna började andra världskriget genom sin invasion av Polen i september 1939. Krigspropagandan piskade omedelbart upp en patriotisk glöd, och tusentals unga australier gav gensvar genom att skyndsamt anmäla sig till krigstjänst. Pappas patriotism var emellertid lite skamfilad som en följd av de minnen han hade från första världskriget, och därför var han avvaktande. Men min mor rådde en äldre bror och mig att göra det vi ansåg vara rätt.

Följande månad, oktober 1939, tog jag värvning i Australiens krigsmakt som samverkade med Brittiska samväldet, och jag var snart på väg till England. Jag hade varit där nästan ett år, då det blev dags att avsegla till krigsskådeplatsen i Grekland. Eftersom tyskarna behärskade stora delar av Medelhavet, gick vi söderut runt Godahoppsudden och upp genom Röda havet och Suezkanalen och sedan vidare till Grekland.

Som flykting på Kreta

Jag var i Grekland när tyskarna genomförde sin invasion i april 1941, och jag var bland de allierade trupper som drog sig tillbaka till ön Kreta. Följande månad, när tyskarna landsteg och drev bort större delen av de allierade trupperna från Kreta, blev jag tagen som krigsfånge. En månad senare lyckades emellertid tre andra fångar och jag fly.

Vi tog oss upp i bergen och blev gästvänligt mottagna av kretensarna. Deras uppriktiga omtanke och vänlighet var enastående. Vi fyra flyktingar bestämde oss för att skilja på oss, eftersom vi snabbt skulle ha kunnat dra uppmärksamheten till oss, om vi hade fortsatt att vara tillsammans. Jag tillbringade de följande två åren som flykting bland byarna öster om floden Tyflos i departementet Canea. Det var där jag lärde mig kalla, hårda fakta om hur man klarar av att leva utomhus både vinter och sommar.

Hungern var en ständig följeslagare. Men att skaffa skor var ett ännu större problem än att få mat. Ett par läderkängor nöttes ut på bara några månader på Kretas steniga vägar, och det var oerhört ont om läder. Illa sargade fötter fulla av blåsor var, förutom sjukdomar, något som jag ofta fick dras med. Språket var ett annat problem. För att kunna överleva lärde jag mig att tala grekiska.

Jag lyckades genom övertalning få ett falskt identitetskort av en alkoholiserad major som kände medlidande med mig. En ung läkare från Kreta ordnade med det. Det grekiska namn jag valde var Phillippos Paschalakis, vilket jag skrev på kortet med min egen hand. Jag tog efternamnet Paschalakis, därför att jag föraktade kyrkans skrymtaktiga sedvänja att fasta vid påsk (pasch), eftersom alla redan led av hunger.

Den tyska ockupationen skapade oerhörda påfrestningar för befolkningen. Men de grekisk-ortodoxa prästerna gav ingen hjälp. De hade hus och jord själva, men ändå utkrävde de mat och pengar från en svältande befolkning. Dessutom styrde de människors liv med en mängd ritualer och ceremonier men gav ingen verklig andlig upplysning. De goda egenskaper hos alla de kretensare som jag lärde känna skilde sig helt från den intolerans som jag ofta såg hos deras präster.

Något som särskilt förvånade mig var prästernas aktiva deltagande i kriget. Jag kände personligen en präst som översåg med stympandet av tyskar som hade blivit dödade av partisaner. Våra vägar korsades många gånger, eftersom också han var efterlyst av nazisterna. Jag såg själv grekisk-ortodoxa präster leda gerillastyrkor och ta del i brutalitet och sadism.

Mor och far hade inte varit religiöst lagda — fastän de hade höga moralprinciper — och det var jag inte själv heller. Vid den tid då jag tog värvning var jag inbiten agnostiker. Prästernas handlingar befäste nu min brist på verklig tro på Gud. Det fanns andra oförklarade besynnerligheter i livet som påverkade mitt tänkesätt, men ingenting som kunde jämföras med prästernas inflytande under krigsåren.

Jag höll mig för det mesta gömd i bergen, och jag hade därför mycket tid över till att allvarligt begrunda saker och ting. Ibland tänkte jag på den man som hade mördat sin farbror och som hade sagt om mig: ”Han är en av oss.” Det var sant på mer än ett sätt. Jag hade också tagit människors liv. Skilde jag mig verkligen så mycket från dem? Det var sådana saker jag brukade tänka på. Jag hade lagt märke till att människor kunde göra fruktansvärda saker på grund av de omständigheter de tvingades leva under.

I en av byarna, dit jag hade tagit min tillflykt, bodde jag hos en familj som i likhet med de allra flesta levde på svältgränsen. Ett av barnen bad vid ett tillfälle bevekande sin far om lite bröd. Det gjorde honom så rasande att han pryglade henne, medan jag såg på. Senare bröt mannen samman och var djupt bedrövad över vad han hade gjort. Jag lade erfarenheter av det slaget på minnet.

Under det att jag försökte tänka ut olika sätt att fly från Kreta hade jag därför gott om tid över till att fundera på livets förvirrande problem. De stjärnor under vilka jag tillbringade de flesta nätter var så bestående och oföränderliga, men människans liv med dess värderingar var så kort och ovisst. Varför? Jag fann inget svar, och därför drog jag den slutsatsen att det inte fanns något.

På våren år 1943 flydde jag tillsammans med några andra — vi tog oss i väg från en enslig plats på sydkusten över till Tobruk i Nordafrika. Jag hade då i två år klarat mig från att bli tillfångatagen av tyskarna och deras anhängare. Vår flykt i en motortorpedbåt hade planerats av en engelsk agent, som hade skickats till Kreta för att organisera underjordiskt motstånd där. Efter några veckor i Egypten skickades jag tillbaka till Australien, och där fick jag sjukpermission efter en tids sjukhusvistelse.

Strax efter min återkomst innehöll The Australian Women’s Weekly för 24 juli 1943 en berättelse om hur jag under två år hade levt som flykting på Kreta. Man hade infört ett fotografi som visade mig, min hustru Gwen och vår två och ett halvt år gamla dotter Anita, som föddes när jag var i Europa. Man visade också ett fotografi av mitt förfalskade identitetskort. Du kan se bilder av dessa fotografier i anslutning till den här artikeln.

Jag finner att livet har en mening

Familjeförpliktelser och min mors död fick mig att söka befrielse i ett ”leva för dagen”-syndrom. Till följd av det kom min familj att utsättas för lidande. Jag tyckte att det måste finnas någon mening med livet, men var kunde man finna en sådan mening?

På min arbetsplats fanns det en ung man, Eric Gosden, som i vissa avseenden var avvikande från de andra. Eric hade nyligen blivit ett Jehovas vittne, vilket jag inte kände till. Han medgav senare: ”Så snart jag insåg att jag hade funnit sanningen, gick jag raka vägen till dig.” Han bemötte skickligt mina trostvivel och rättade till min hustrus religiösa uppfattningar. Det dröjde inte länge förrän jag fann hur min agnosticism började ge vika.

Han tog andra vittnen till sin hjälp. De besvarade alla mina frågor, och min tidigare agnosticism förbyttes i ett säkert hopp om en paradisisk jord och ett verkligt brödraskap mellan människor. Vändpunkten för min del kom när jag fick klarhet i att bibeln fördömde det religiösa skrymteri som hade väckt så stor avsky hos mig under kriget. Vilket misstag jag hade begått! När jag förkastade falska religiösa läror och beteendemönster, hade jag samtidigt förkastat Guds dyrbara ord.

År 1950 lät Gwen och jag döpa oss vid en områdessammankomst anordnad av Jehovas vittnen. Det gick några år, och Anita, som föddes år 1941, och Pauline, som vi fick år 1947, följde sedan vårt exempel. Det har varit en källa till uppmuntran att få se de här tre kvinnorna utvecklas till fina andliga systrar, förutom att den ena är min hustru och de andra två mina döttrar.

Att bistå dem som behöver hjälp

När flickorna blev lite äldre, började vi planera för missionärsverksamhet utomlands. År 1956 besökte Sällskapet Vakttornets president, N. H. Knorr, Australien och inbjöd familjer att flytta till en av de öar i Söderhavet där missionärer från Gileadskolan inte hade blivit insläppta. Tillsammans med ett antal andra familjer tackade vi ja till denna inbjudan. Vi sålde vårt hem och använde pengarna till att bekosta vår flyttning till Nya Kaledonien.

Det fanns endast två vittnen där, när vi anlände. Att anpassa sig till de annorlunda sederna och att lära sig ett nytt språk var en utmaning. Men att ha lyckats överleva på Kreta under mycket svårare omständigheter hade gett mig värdefulla erfarenheter. Att hjälpa mina egna landsmän från Australien att anpassa sig såväl som att frambära de goda nyheterna om Guds uppsåt till öns befolkning var ett privilegium. När dessa australiska familjer, som tjänade där behovet var större, senare blev tvungna att lämna Nya Kaledonien år 1963, hade antalet vittnen ökat till 58.

När vi återvände till Australien, fann vi att det hade skett en ganska stor förändring där. Hundratusentals immigranter från Europa hade anlänt. Under senare år har det dessutom kommit tusentals personer från Sydostasien, vilket har medfört att vi har människor av alla slag inpå knutarna. Tack vare att jag levt som flykting på Kreta hyser jag stark medkänsla med invandrare som får kämpa med ett nytt språk och en främmande miljö. Därför kände jag stor hänförelse över att se 14 olika utländska församlingar och grupper bildas i Australien under åren 1974 och 1975. Det antalet har nu vuxit till 85.

Den förhoppning som jag hyste vid andra världskrigets slut, att få se ett verkligt brödraskap mellan människor, har blivit förverkligad på ett underbart sätt. Sedan jag hade lämnat Nya Kaledonien, hade jag i många år privilegiet att betjäna det brödraskapet som resande tillsyningsman och besöka församlingar i Sydney, Melbourne och Adelaide, ända till dess att jag till följd av vacklande hälsa blev tvungen att göra en förändring.

Bland dem som vi fortsätter att försöka hjälpa finns människor som är döva, blinda, ensamma och fysiskt och mentalt handikappade såväl som drogmissbrukare och alkoholister och även agnostiker och ateister. Det är en ständig andlig utmaning att försöka förstå människor — deras bakgrund, sedvänjor, svagheter och personliga problem. Av mina tidigare erfarenheter lärde jag mig att aldrig se till det yttre, utan försöka nå hjärtat. För vilket allt överskuggande syfte? Jo, för att genom Jehovas oförtjänta omtanke ”kunna frälsa några”. (1 Korintierna 9:22, 23) — Berättat av Farleigh James.

[Bilder på sidan 21]

GUNNER FARLEIGH JAMES, escapee from Crete; with his wife and 2 1/2-year-daughter, Anita. Anita was born after Gunner James went overseas.

[Bildkälla]

Från The Australian Women’s Weekly i Sydney