Livet står på spel

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Spanien

DET för oss välkända flygfältet går inte att få syn på någonstans, medan vi cirklar runt för att göra vår planerade landning. Landningsbanan har av någon oförklarlig anledning rivits upp, och servicebyggnaderna har förstörts. Det enda som kommer allt närmare är ett fult, ogästvänligt landskap. Våra liv står på spel!

Dessa tragiska omständigheter möter många flyttande sjöfåglar, när de kommer till sina vinterkvarter. Många våtmarker, som i århundraden har varit deras traditionella tillflyktsorter, blir nu skoningslöst skövlade för att ge plats åt stora byggprojekt eller förvandlas till åkermark. Dessa fågellokaler, som ofta betraktas som värdelösa ”ödemarker” men som egentligen är livsviktiga för tusentals arter, håller nu snabbt på att försvinna från jordens yta.

Coto Doñana hotat

För en tid sedan hotades ett av Sydeuropas största sumpmarksområden på detta sätt. Tusentals sjöfåglars överlevnad stod på spel. Oroliga biologer, som vädjade om bidrag för att kunna rädda detta ovärderliga naturreservat, varnade en dansk jaktklubb: ”Om vi låter sjöarna i Coto [i Spanien] försvinna, kommer det inom fem år inte att finnas några änder i Danmark.”

Det Coto som åsyftades är Coto Doñanas nationalpark i sydvästra hörnet av Spanien. Det betraktas, tillsammans med sumpmarkerna i Guadalquivirflodens deltaland, vilket det gränsar till, som en av Europas tre eller fyra viktigaste viloplatser för flyttfåglar. Det är också hemvist för 125 fågelarter såväl som för ett stort antal däggdjur och kräldjur.

Vid ett möte som hölls av ornitologer från hela världen i New York år 1962 gjordes följande iakttagelse: ”Guadalquivirs sumpmarker utgör Europas sista säkra tillflyktsort för flamingon och vissa arter av häger. ... Det är ett område där sådana sällsynta och vackra arter häckar som kopparanden, kamsothönan, purpurhönan och många andra som är omöjliga att räkna upp.”

På grund av att det här 700 kvadratkilometer stora området varit privat jaktmark för kungar och herremän, att det är förhållandevis otillgängligt och att dess jordmån är dålig, har det under flera hundra år i stor utsträckning förskonats från mänskligt intrång. Men föroreningar, nyodling av åkermark och stora byggprojekt har hotat reservatets existens.

Behovet av internationellt bistånd för att kunna finansiera köpet av Coto Doñana var det som låg bakom grundandet av Världsnaturfonden år 1961. Det första avtalet som det här internationella organet fick till stånd var att köpa en del av Coto Doñana i samarbete med Spaniens regering. Reservatet fick ett andrum.

Ett ekologiskt illdåd

Sumpmarkerna var fortfarande till största delen i privat ägo, och området hotades ständigt av föroreningar från den närliggande jordbruksbygden. År 1973 besprutades några risodlingar i närheten med ett mycket giftigt insektsmedel, vilket ledde till att omkring 40.000 sjöfåglar dog. Detta beskrevs av en biolog som en katastrof ”utan motstycke i annalerna över människans ekologiska illdåd”. Markexploatörer ville komma åt delvis orörda stränder, och det fanns planer på att bygga en landsväg rätt igenom reservatet. Samtidigt blev sumpmarkerna skoningslöst dränerade i samband med stora jordbruksprojekt.

År 1978 blev slutligen hela området av den spanska regeringen förklarat som nationalpark. Föroreningarna begränsades genom sträng kontroll, planerna på vägbygget övergavs, och ett regleringssystem byggdes för att hålla vattnet i sumpmarkerna på den naturliga nivån. Reservatet började leva upp igen.

Redan nu kan man lägga märke till positiva resultat: Antalet exotiska fåglar, till exempel flamingoer, ökar, samtidigt som andra hotade djur skyddas mot fortsatt tillbakagång. Besökare i parken kan från ett antal observationspunkter betrakta många arter i deras naturliga omgivning utan att djurlivet störs, och man organiserar också exkursioner för att låta allmänheten på nära håll kunna få se de hjordar av hjort och vildsvin som går och betar inom reservatet. Men låt oss ta en närmare titt på några av parkens unika sevärdheter.

Parkens betydelse för flyttfåglarna

Från Sovjetunionen och Skandinavien kommer 40.000 gäss och så många som 200.000 änder. Ett oräkneligt antal vadare från så långt norrut som trakterna kring polcirkeln övervintrar på de fridfulla stränderna eller letar efter föda i de grunda vattnen längre in i landet. På våren ger sig vintergästerna av, och från Afrika kommer då skedstorkar, hägrar, glador och ett stort antal andra fåglar som häckar här under sommarmånaderna.

Många andra arter stannar för att vila och äta i parken under sin flyttning till avlägsna länder. I augusti samlas hundratals storkar här innan de flyger över Gibraltar sund på väg till Afrika. Detsamma gäller många rovfåglar som inte klarar att flyga långa sträckor över havet där det inte finns några termikvindar, varma uppåtgående luftströmmar, som gör att de kan hålla sig kvar på höga höjder med minsta möjliga kraftansträngning.

Det finns emellertid en bofast invånare som väcker alla besökarnas intresse och beundran — kejsarörnen.

Kejsarörnen

Under vårt århundrade har antalet kejsarörnar minskat oroväckande inom hela det begränsade område där de förekommer. Äggsamlare har obarmhärtigt plundrat deras bon, och andra har jagat vuxna fåglar för att skaffa troféer till museer eller i den felaktiga tron att örnen berövar jägarna det byte de är ute efter. Den spanska kejsarörnen, som i vissa avseenden skiljer sig från den östliga rasen, blev starkt decimerad. På 1970-talet fanns det bara 30 par kvar i Spanien, och det verkade oundvikligt att ytterligare en art skulle förpassas till listan över fåglar som utrotats till följd av människans känslolöshet.

Men biologernas samvetsgranna ansträngningar till förmån för örnen har redan lett till positiva resultat. Det finns nu omkring 14 par som häckar i parken, vilket är det maximala antalet parken kan härbärgera, eftersom varje par kräver ett område som är så stort som 50 kvadratkilometer. Man övervakar noga varje bo. Om man upptäcker tre ägg i ett bo och bara ett ägg i ett annat, flyttar man försiktigt över ett ägg, så att varje bo får två ägg. Kejsarörnar klarar inte av att föda upp mer än två ungar åt gången.

Att få se örnarna och gladorna sväva fram högt uppe i luften, att få iaktta tusentals flamingoer vada omkring i Doñanas blå vattensamlingar, att på nära håll få se vildsvinen tumla om under pinjeträden, det skänker en förnimmelse av den unika variationen och skönheten i Jehovas skaparverk. I det tättbefolkade Europa är sådana platser verkligen sällsynta, och de är mer än väl förtjänta av den noggranna tillsyn och vård som krävs för att de skall överleva.

När nu gäss och änder kommer på hösten, storkar i januari samt skedstorkar, hägrar och glador på våren, finns en skyddad tillflyktsort i beredskap för dem där de kan vila, övervintra och föröka sig. Här finns det ett överflöd av alla upptänkliga livsformer. Utan tvivel är de 300.000 årliga gästerna tacksamma över att livet, som en gång stod på spel i detta naturliga paradis, nu får frodas åtminstone här.

[Bild på sidan 16]

Rödhuvad dykand

[Bildkälla]

J. L. González/INCAFO, S. A.

[Bilder på sidan 17]

Skedstorkar

[Bildkälla]

A. Camoyán/INCAFO, S. A.

Purpurhöna

[Bildkälla]

A. Camoyán/INCAFO, S. A.

[Bild på sidan 18]

Kejsarörn som skyddar sina ungar mot den brännande solen

[Bildkälla]

J. A. Fernández/INCAFO, S. A.