Jag lämnar en ljudlös värld

DET var tidigt på morgonen. Klockan var omkring fem. Min man, Basil, och jag hade det varmt och gott under våra täcken, då han stötte till mig och med en teaterviskning sade: ”Älskling, det regnar.” Att få ligga i sängen och lyssna till regnets fridfulla smattrande mot huset var något jag verkligen älskade. Men under åtta år hade Basil varit tvungen att berätta för mig när det regnade, eftersom jag inte kunde höra det. Fast den här gången var det annorlunda. Plötsligt satte jag mig upp i sängen. Jag kunde höra det! För första gången på många år kunde jag höra detta behagliga ljud.

Det här var inte mitt första återupplivande av bekantskapen med välbekanta ljud som jag inte hade hört på åratal. Veckan dessförinnan hade varit fylld av en symfoni av ljud — surret från värmepannan, den ihållande kopplingstonen i telefonluren, det mjuka tassandet från mina fötter när jag gick över köksgolvet. Alla dessa ljud, som är så alldagliga för de flesta människor, var som musik i mina öron. Min hörsel var återställd! Låt mig få berätta.

Den första diagnosen

Ung och entusiastisk slog jag år 1958 in på banan att på heltid undervisa i bibeln. Nu, 30 år senare, är jag fortfarande inne på samma levnadsbana. I början på 1970-talet, medan Basil och jag hjälpte människor att skaffa sig andlig synförmåga och att öppna sina döva öron för Guds ords underbara sanningar, började min egen fysiska hörsel bli besvärande dålig.

År 1977 gick jag till en läkare i San Pedro i Kalifornien, som lät mig stifta bekantskap med termen ”otoskleros”. Han sade att det var en vanlig ärftlig sjukdom och att en operation skulle kunna förbättra min hörsel. Men sedan han talat om för mig vilka biverkningar operationen kan medföra, gick jag ut från hans mottagning och tänkte självbelåtet: ”Inte jag, inte! Det där händer inte mig.”

Jag träder in i en ljudlös värld

Under de därpå följande tre åren började jag sakta glida in i en stilla, ljudlös värld — en värld utan bakgrundsljud. Folk tycktes smyga sig på mig bakifrån och plötsligt dyka upp. Det välbekanta puttrandet från min mans bil när han parkerade på gården var borta. Plötsligt började också han dyka upp i huset och skrämma mig från vettet. När folk talade och jag inte kunde se deras läppar blev jag irriterad, eftersom det lät som om deras röst kom från fel håll. Jag kom på mig själv med att jag med spänd uppmärksamhet iakttog deras ansiktsuttryck när de hade talat, för att vara säker på att jag inte hade svarat på fel sätt. När jag åt var jag tvungen att sluta tugga för att kunna följa med i ett samtal. Det värsta var den förtret och nära nog fruktan jag kände när jag ledde bibelstudier med lågmälda personer, eftersom jag inte alltid uppfattade vad de sade som svar. Jag var slut — helt utmattad — efter bara en timme.

År 1980 kom en vändpunkt, då jag av Sällskapet Vakttornet inbjöds att gå igenom Skolan i pionjärtjänst — en intensiv tvåveckorskurs i biblisk undervisningskonst. Jag hade väntat i flera år på detta privilegium, men om jag inte kunde höra tydligt, skulle jag inte kunna få något utbyte av skolan. Det var då jag bestämde mig för att ändra uppfattning i fråga om mitt hälsotillstånd.

På läkarmottagningen blev jag den här gången undersökt av en lång, rödhårig öronläkare. Han var tillmötesgående och hade ett vänligt ansiktsuttryck. ”Jag håller med läkaren i San Pedro”, sade han. ”Du har otoskleros.” Jag började få förtroende för honom, eftersom han lyssnade till mina frågor och förvissade sig om att han förstod vad jag frågade om innan han svarade. Han var en som lyssnade. Han tog sig tid att förklara vad otoskleros är och gav mig litteratur att läsa. Eftersom han intresserade sig för mig, kände jag mig bättre till mods.

Otoskleros — vad är det?

Orden oto (grekiska: öra) och sclerosis (grekiska: förhårdnad) gav mig en ledtråd om vad som höll på att hända i mitt öra. Har du hört talas om de små benen i mellanörat — hammaren, städet och stigbygeln? Kanske du i likhet med mig inte har ägnat dessa små skapelsens under någon tanke, och ändå är vi i så hög grad beroende av dem. Det var inte förrän jag själv berördes som jag lärde mig deras medicinska benämningar — malleus, incus och stapes. Stapes, eller stigbygeln, är den sista länken i den kedja i mellanörat som överför ljudet. Vanligtvis sprider sig otoskleros till stigbygeln, och allteftersom benet hårdnar blir de vibrationer som överförs till vätskan i innerörat svagare, vilket resulterar i att hörseln försämras. Otoskleros i stigbygelbenet är ett slags hörselskada av ledningstyp som i allmänhet kan rättas till genom en operation.

Bland det första jag fick lära mig var vad som menas med en hörselskada av ledningstyp. Det betyder helt enkelt att ljuden inte kan ledas genom mellanörat på grund av någon omständighet som förhindrar detta. Men om nervfunktionen fortfarande är god, då är man ett lämpligt operationsobjekt. Lyckligtvis hade jag god nervfunktion.

Stigbygeln opereras bort

Jag hade föreställt mig att jag inte skulle kunna höra några ljud under operationen, men det blev precis tvärtom. Under lokalbedövningen hörde jag starka ljud när doktorn, som använde ett mikroskop och arbetade genom hörselgången, tog bort stigbygeln och ersatte den med en metallprotes. Därefter, medan jag fortfarande låg på operationsbordet, hörde jag plötsligt en klockren stämma — det var läkaren som pratade med sköterskan. Sedan frågade han mig: ”Vad säger du om det här?” ”Jag kan höra allting!” utbrast jag. Men han förvarnade mig och sade att min hörsel skulle försämras på grund av svullnader i örat och att det kanske skulle ta några veckor innan det började bli bättre igen.

Innan läkaren lämnade operationssalen räckte han mig min stigbygel i en liten plastask. Jag var förbluffad. Så liten den var! Jag reflekterade för ett ögonblick över Jehovas storhet i att kunna skapa något som är så litet men ändå så betydelsefullt. Jag påminde mig psalmistens ord: ”Mina ben var inte dolda för dig, då jag danades i det fördolda. ... Dina ögon såg till och med embryot av mig, och i din bok blev alla dess delar nedtecknade.” Ja, till och med denna lilla stigbygel, det minsta benet i människokroppen, uppmärksammades i moderlivet. — Psalm 139:15, 16, NW.

Förmågan att höra och kommunicera är en underbar gåva från vår Skapare. Att gå miste om den förmågan är verkligen en stor förlust. Att återvinna den efter att ha förlorat den är en fantastiskt spännande upplevelse. Jag är mycket tacksam över att ha kunnat lämna min ljudlösa värld. — Berättat av Bette E. Sterrett.

[Ruta på sidan 19]

Har du hört?

Har du hört talas om följande framsteg när det gäller att behandla dövhet?

◼ Ménières sjukdom, en sjukdom i innerörat som medför svåra balansproblem och leder till dövhet, behandlas nu kirurgiskt genom att man sätter in en konstgjord shunt som utvecklats av dr William House i samarbete med ett hörselinstitut i Los Angeles som uppkallats efter honom.

◼ För dem som är fullständigt döva finns nu ett hopp i det som kan åstadkommas med ett öronsnäcksimplantat. Implantatet består av en liten elektronisk apparat som opereras in i örat. Den aktiveras av en mikrofon och talenhet som man bär med sig. Dessa apparater omvandlar ljudvågorna till elektriska impulser. De elektriska impulserna stimulerar via implantatet hörselnervens fibrer och vidarebefordrar så informationen till hjärnan, som i sin tur uppfattar dessa impulser som ljud. På det viset får patienten möjlighet att lämna sin ljudlösa värld och komma ut i en värld av ljud. Även om förmågan att urskilja tal blir mycket begränsad, behöver patienten ändå inte känna sig helt isolerad från yttervärlden. Han får hjälp att kunna kommunicera, att urskilja ljud i omgivningen och att avpassa sin egen röst. Hittills har ungefär 400 patienter fått något slag av öronsnäcksimplantat. Det finns goda utsikter att kunna förbättra denna teknik ännu mer.

[Ruta på sidan 20]

Hur man för ett samtal med någon som har nedsatt hörsela

◼ Börja med att berätta för personen vad du tänker samtala om och skriv sedan upp några av de viktigare tankarna.

◼ Tala tydligt och något saktare men med normal röststyrka.

◼ Se på personen du talar med och låt gärna ditt eget ansikte vara väl belyst.

◼ Undvik att tugga på något eller hålla händerna framför ansiktet när du talar.

◼ Undvik att tala från ett annat rum och försök eliminera onödiga bakgrundsljud, till exempel en rinnande vattenkran.

[Fotnot]

[Diagram på sidan 21]

(För formaterad text, se publikationen)

Stigbygeloperation

Steg 1: Stigbygelotoskleros

Steg 2: Stigbygeln tas bort

Steg 3: Metallprotes som ersätter stigbygeln