Stoltheten var mitt svåraste handikapp
DET är inte lätt att vara lycklig när man är handikappad. De flesta människor som har någon kroppslig defekt blir deprimerade, åtminstone emellanåt. Vid sådana tillfällen frågar de sig ofta: ”Varför just jag?”
Jag var inget undantag. Jag har ett medfött svårt handikapp som gör att jag inte kan gå, stå upprätt eller ens använda mina händer. Det här har förståeligt nog satt sina spår i min personlighet. Jag kan fortfarande minnas hur avundsjuk och besviken jag kände mig som barn, när jag betraktade andra barn som sprang och hoppade.
Ibland gick jag i kyrkan för att be om Guds hjälp. Jag brukade ihärdigt upprepa bönen ”Fader vår” mellan 20 och 30 gånger och ”Ave Maria” ungefär lika många gånger, och mellan dessa böner inflikade jag den innerliga vädjan: ”Herre, bota mig!” Jag lovade Gud så mycket, om han bara ville göra mig frisk.
Frön av stolthet
Jag föddes i Granada, en vacker stad i södra Spanien vid foten av de mäktiga Sierra Nevada-bergen. När jag var barn motiverade mig mina fysiska begränsningar att öva upp andra färdigheter, och vid sju års ålder hade jag utvecklat mina intellektuella förmågor mer än andra jämnåriga hade gjort. På den tiden umgicks jag ganska otvunget med andra barn, lekte med dem och förflyttade mig efter bästa förmåga med hjälp av en liten stol som jag satt på. Jag lärde mig också att teckna och skriva med vänster fot genom att hålla en penna mellan tårna.
En gång gjorde lokaltidningen ett reportage om mig, med bilder som visade hur jag skrev med foten. Publiciteten ledde till att jag fick stipendier och bjöds på resor, förutom att jag blev föremål för mångas beundran. Allt detta bidrog till att jag blev fåfäng och inbilsk. Stoltheten höll på att ta överhand.
Följden av ofrivillig isolering
Snart blev jag tvungen att sluta skolan. Jag blev större, och det blev omöjligt för min mor att transportera mig till och från vår lägenhet på andra våningen. Från 13 års ålder fortsatte jag därför min utbildning per korrespondens. Jag hade lätt för att lära och gjorde fina framsteg, men den ofrivilliga isoleringen satte sina spår hos mig. Även om jag kanske på ytan verkade glad och utåtriktad, började jag grubbla över mitt fysiska tillstånd och vad det kunde innebära för framtiden.
År 1971 fick jag ett stipendium för ett års studier vid ett rehabiliteringscenter i Madrid, drivet av katolska nunnor. Det var där jag lärde mig att skriva maskin med en penna i munnen, något som jag har haft mycket nytta av. Religion var naturligtvis ett obligatoriskt inslag i veckoschemat. Klockan 7.00 varje söndag samlades vi för att övervara mässan. Även om jag ansåg ritualen vara onödig för min del, var jag alltid troget med. Jag ville vara nunnorna till lags, eftersom de gav mig så fin omvårdnad.
Efter ett år i Madrid återvände jag till Granada. Med tiden blev jag mer och mer inåtvänd, instängd som jag var mellan hemmets fyra väggar. Oftast fördrev jag tiden med att läsa romaner och andra böcker som jag kunde komma över. Jag följde också den tidens modetrend: Jag lät skägget och håret växa. Men det var ingen lycklig period i mitt liv.
Jag ber om ett tecken
Ofta var jag dyster till sinnes på grund av den ensamhet och hjälplöshet jag kände. Jag bad till Gud och begärde ett tecken som skulle visa att han fanns och att han brydde sig om mig.
Mycket riktigt gav Gud mig ett tecken — men inte på det sätt jag hade väntat mig. Det var mot slutet av år 1973. Ett Jehovas vittne ringde på hos oss, och eftersom min mor var ute och handlade, öppnade jag dörren och lyssnade till det han hade att säga. Vid slutet av samtalet erbjöd han mig boken Sanningen som leder till evigt liv. Utan att tveka köpte jag den, för på den tiden var jag villig att läsa vad som helst. Jag läste igenom hela boken samma eftermiddag. Innehållet förvånade mig verkligen, i synnerhet det som sades om två bibliska förbud: bruket av bilder i tillbedjan och bruket av blod. — 2 Moseboken 20:4, 5; Apostlagärningarna 15:28, 29.
Vittnet kom tillbaka en vecka senare och visade mig vad bibeln lär. I gengäld visade jag honom hur jag kunde tända en cigarrett med hjälp av fötterna. Han erbjöd mig ett kostnadsfritt bibelstudium under sex månader. Jag tackade ja till detta utan att inse att det här faktiskt var det tecken som jag hade bett om.
Jag inhämtade snabbt kunskap i bibeln. Men det var en helt annan sak att göra de nödvändiga förändringarna i livet för att kunna bli en sann Kristi lärjunge. Mitt största problem var min personlighet.
”Kunskapen uppblåser”
Följande episod illustrerar min mentalitet. Efter det att jag hade studerat bibeln i sex månader fick jag besök av en resande representant för Jehovas vittnen, och han frågade mig hur det gick för mig. ”Det går bra. Jag har redan lärt mig 500 bibelställen utantill”, svarade jag med ett självbelåtet leende. ”Menar du det? Hela 500 bibelställen?” upprepade han med ett något skeptiskt tonfall. ”Ja, 500! Titta här, jag har skrivit ner allihop i den här anteckningsboken”, skröt jag.
Nyfiket prövade han mig med Ordspråksboken 18:1. Genast återgav jag texten ord för ord: ”Den som isolerar sig söker sin egen själviska lystnad; mot all praktisk vishet kommer han att bryta ut.” (NW) Han frågade mig sedan: ”Tillämpar du den här texten? Kommer du regelbundet tillsammans med dina kristna bröder och systrar?” ”Ja, det gör jag”, sade jag, för bröderna i församlingen hade varit snälla nog att ordna det så att jag kunde komma till mötena.
Efter ytterligare ett par frågor insåg min besökare att jag verkligen hade lärt mig alla dessa bibelställen utantill. Samtidigt urskilde han att jag ägnade större uppmärksamhet åt att förvärva bibelkunskap än åt tillämpningen av denna kunskap i mitt liv. Han påminde mig om texten i 1 Korintierna 8:1: ”Kunskapen uppblåser, men kärleken uppbygger.” Han hjälpte mig att se behovet av att förändra min personlighet.
Så småningom slutade jag röka, snyggade till mitt yttre och upphörde med att läsa sådant som inte var uppbyggande. Arton månader efter min första kontakt med sanningen blev jag döpt, i juni 1975.
Jag övervinner min stolthet
Men jag hade ännu inte kommit till rätta med min stolthet. Mina omständigheter tillät mig att studera tre till fyra timmar varje dag, och snart samlade jag på mig ett stort förråd av biblisk kunskap, som jag var angelägen om att få visa prov på. Vittnen i den församling jag tillhörde började komma till mig med sina bibliska frågor och även med personliga problem. Jag var mer än glad över att få använda mina förmågor till hjälp för andra, men ibland gav även detta näring åt min fåfänga.
Med tiden kom inbilskheten allt mindre till uttryck. Varje gång jag märkte att jag visade en stolt ande bad jag till Jehova om att han skulle hjälpa mig. Jag brukade i synnerhet be om hjälp med att ha det rätta motivet — att använda kunskapen för att bistå andra och inte för att upphöja mig själv.
En källa till sann lycka
Jag vittnade för alla som jag kom i kontakt med, och det blev en källa till sann lycka. Att jag delade med mig åt andra av det jag hade lärt mig gav mig inte bara en inre tillfredsställelse. Jag tvingades också ut ur det skal jag hade dragit mig inom, kunde vara bland folk och fick tillfälle att hjälpa en del av dem. Något som speciellt gladde mig var att jag fick hjälpa en äldre man med liknande problem som jag.
Jag träffade honom när jag vittnade för ett par män på gatan. Under samtalets gång kunde jag inte undgå att lägga märke till en man som gick på kryckor och som flera gånger passerade förbi oss. Varje gång han gick förbi stannade han till några ögonblick, som om han ville höra vad vi sade. Till slut stannade han framför mig och frågade: ”Stämmer det, det där med en världsomfattande syndaflod?” Jag svarade att det var så och fortsatte med att förklara vad detta innebär för oss i dag. Så småningom fick jag börja studera bibeln med honom.
Trots sin ålder och sina fysiska problem gjorde han framsteg och tillämpade bibeln i sitt liv. Han lät döpa sig när han var 80 år. Hans hustru, som till att börja med hånade honom, döptes vid 85 års ålder.
Möjligheten att kunna bistå sådana som är rörelsehindrade eller som behöver hjälp på annat sätt gör det lättare för mig att glömma mina egna problem. Allt som allt har jag kunnat hjälpa tio olika personer att lära känna Guds ords sanning. Detta har varit en verklig källa till uppmuntran för mig.
Min stolthet har gett vika
En synnerligen viktig sak som jag har upptäckt är att ett fysiskt handikapp inte behöver vara något hinder för att finna lycka i livet. Att jag fått lära känna Skaparen är något som har hjälpt mig att vara realistisk och att ta itu med mina handikapp, inte minst min stolthet. Jag försöker leva ett så normalt liv som möjligt. Något som skänker mig stor tillfredsställelse är att jag nu kan försörja mig ekonomiskt. Jag tycker om att tjäna som äldste i församlingen, och jag försöker aktivt ta del i predikandet av de goda nyheterna om Riket. (Markus 13:10) Det råder ingen tvekan om att det som ger mig den största lyckan är möjligheten att få hjälpa andra. Samtidigt har jag lärt mig att söka Jehovas ära, inte min egen. — Lukas 17:10. — Berättat av José Martín Pérez.
[Bild på sidan 15]
Jag predikar på gatan med bistånd av ett annat vittne