Underverk och uppenbarelser förr och nu
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Frankrike
GUADALUPE, Fátima och Lourdes — vad säger de namnen dig? För många är de bara städer i Mexico, Portugal och Frankrike. Men för miljontals uppriktiga katoliker är de heliga platser och tre av de mest kända Mariahelgedomarna i världen. Nu på 1900- talet är katolikers hängivenhet för sådana platser allt annat än på tillbakagång. År 1982 strömmade till exempel 4.500.000 besökare till Lourdes, medan ännu större skaror trängdes i Guadalupe.
För katolska kyrkan är dessa vallfartsorter platser där man påstår att personer har blivit botade genom underverk. Detta gäller framför allt Lourdes, som påven Pius X beskrev som ”centrum för Mariadyrkan och sätet för nattvardsmysteriet” och som ”tycks överglänsa alla liknande centra utöver den katolska världen i härlighet”. Tusentals människor har påstått att de har blivit botade under eller efter vallfärder till Lourdes. Men hittills har kyrkan endast erkänt 65 sådana ”underverk”.
Vare sig man tror på Gud eller inte, har man rätt att ställa frågor. Hur är det egentligen med dessa uppenbarelser — i huvudsak av Maria — världen runt? Är botandet genom underverk eller andra händelser förknippade med dem bevis på Guds godkännande? Vid en konferens som hölls i Lourdes år 1986 uppmanade biskopen i Tours sina åhörare att ”fundera över uppenbarelsernas innebörd” för att ”slå fast den viktiga skillnaden mellan falska och sanna uppenbarelser”. Om du är katolik, är du kanske också intresserad av att undersöka detta ämne lite närmare.
Uppenbarelser — sanna eller falska?
Romersk-katolska kyrkan uttalar sig inte offentligt angående sådana uppenbarelser, och inte heller föreskriver den sina medlemmar att tro på dem. Men vilken slutsats skall uppriktiga katoliker dra, när de får se påven Johannes Paulus II dricka vatten från Lourdes’ grotta eller tala med Lucie, den enda nu levande person som har sett uppenbarelsen i Fátima? Är inte detta en tydlig demonstration av hans (och kyrkans) officiella godkännande? Under sina resor besöker påven också alltid Mariahelgedomar, till exempel Svarta jungfruns helgedom i Czestochowa i Polen.
Andra och blygsammare helgedomar har godkänts av kyrkan, till exempel de i Beauraing och Banneux i Belgien. Ibland tillåts dyrkan endast på det lokala planet, till exempel i Tre Fontane i Italien och i Marienfried i Tyskland.
Men sedan slutet av 1800-talet har många gjort anspråk på att ha sett uppenbarelser. I boken Vraies et fausses apparitions dans l’Église (Sanna och falska uppenbarelser i kyrkan) beräknas det vara över 200 från år 1930 till år 1976. Varför erkändes då så få officiellt, när budskapen, ”frånsett några få undantag”, enligt författaren ”inte var absurda och vid en undersökning visade sig vara praktiskt taget identiska”?
Den franska tidskriften L’Histoire ger en förklaring i en artikel som handlar om 1800-talsuppenbarelser av Maria i Loireområdet i västra delen av centrala Frankrike. Enligt författaren undersökte inte kyrkan dessa händelser, utan lämnade dem i dunkel för att undvika ”konkurrens” med redan erkända vallfartsorter.
I våra dagar har somliga uppfattningen att kyrkans nuvarande försiktighet beror på att den på senare tid har blivit intresserad av ”vetenskaplig exakthet”. René Laurentin, en fransk katolsk auktoritet i dessa frågor, säger till och med att uppenbarelser liknande den i Lourdes inte skulle ha stora utsikter att bli officiellt erkända i dag. Men bör inte tecken — om de verkligen är från Gud — accepteras som sådana vid alla tider i historien?
Fler nutida uppenbarelser
Uppenbarelser sker fortfarande. Skaror av pilgrimer strömmar till San Damiano i Italien, till det ställe där Mamma Rosa (som dog år 1981) påstod sig ha sett ”Jungfrun”. Kyrkan förblir reserverad i ämnet, men somliga av de trogna hoppas på en förändrad attityd efter de omvändelser som sägs ha ägt rum där.
I den lilla byn Medjugorje i Jugoslavien rapporterade barn och tonåringar nyligen över tusen uppenbarelser av ”Jungfrun”. Trots kyrkans försiktighet kämpar också här vissa grupper för ett officiellt erkännande av fenomenet. Men katoliker kan mycket väl undra hur man skall se på saken, medan man väntar på de kyrkliga myndigheternas beslut. Skall man under tiden tro på sådana uppgifter?
För att göra bilden fullständig finns det också uppenbarelser som har förkastats av kyrkan, till exempel den i Palmar de Troya i Spanien. När det gällde den senare, så uppmanade biskopen i Sevilla de trogna att inte ”ge näring åt allmän lättrogenhet, när det gäller fenomen som kyrkan inte erkänner eller till och med fördömer”. Trots uppmaningen uppstod det ändå en splittring som ledde till bannlysning av en ärkebiskop och flera präster, vilka i trots mot kyrkan hade vidhållit att uppenbarelsen var äkta.
Hur kan man avgöra om uppenbarelser är äkta eller inte? Det kommer följande artikel att ingående behandla.