Jag besteg världens största monolit

Från Vakna!:s korrespondent i Australien

VIDA överträffande allt jag hade läst och de oräkneliga bilder jag hade sett stod den där majestätisk i sin storslagenhet i skenet från den nedgående solens ljusgård. Det var dessa få minuter vi hade väntat på. Medan vi fascinerat såg på antog den kompakta massan en mild, skär ton, sedan en varm purpurfärg och slutligen ett djuprött utseende. Detta var den färg jag särskilt önskade. Klick hördes slutaren på min kamera för sista gången.

Omkring mig klickade det från hundratals andra kameror, när entusiastiska människor från många delar av världen avslutade sin vaka den kvällen och fångade en scen som har få paralleller. För vi befann oss vid Ayers Rock, världens största monolit, en klippformation i ett enda block, vid Australiens geografiska mittpunkt. Ja, jag fick till sist personligen se detta Guds vördnadsbjudande verk.

Varför är den så imponerande?

John Ross beskriver i sin bok Beautiful Australia In Colour Ayers Rock som ”den dominerande turistattraktionen i ett land fullt av sådana, en livsuppehållande kraft i ett gammalt och ofruktbart land”.

Ayers Rocks väldiga storlek är naturligtvis imponerande i och för sig, men det är de skiftande färgerna som får turisterna att sucka och dra efter andan. Denna monolitiska sandstensbjässe höjer sig 348 meter över ökenslätten, har en längd på 3,6 kilometer och är två kilometer bred. Som om det mångskiftande färgspel som solens föränderliga ställning åstadkommer inte vore nog, är en annan syn som nästan får en att tappa andan det strålande silversken som monoliten badar i efter en plötslig regnskur.

Klippan ligger 470 kilometer sydväst om Centralaustraliens största stad, Alice Springs. Den fick sitt namn efter en av Sydaustraliens premiärministrar, sir Henry Ayers, men har i hundratals år varit känd av de australiska urinnevånarna som Uluru, vars innebörd nu är osäker.

Drivkraften till att bestiga den

Alla som för första gången ser Ayers Rock tycks känna en obetvinglig drivkraft att utforska detta förbryllande fenomen på nära håll. En del har råd att göra detta från luften, medan andra med bil tar en sväng omkring foten — en sträcka på omkring tio kilometer. För min del kände jag att jag måste bestiga den. Skulle du vilja komma med mig?

Formen på det som vi skall bestiga kan bäst liknas vid den runda ryggen på en sovande flodhäst. Vi börjar vår bestigning vid ungefär två tredjedelar av sträckan utefter flodhästens kropp från svansen räknat. Lägg märke till stolparna som satts fast i klippan och vid vilka det sitter en kedja, som vi kan hålla oss i medan vi klättrar uppåt. Vi är glada över detta, för stigen är bara en smal bergskam, som sluttar nedåt på båda sidor. Uppenbarligen har många ovarsamma eller alltför självsäkra bergsbestigare inte brytt sig om denna kedja och utsatt sig för en olyckshändelse. Nu påminner vi oss mer levande den minnestavla vår guide visade oss, när vi började vår bestigning. Den upptog de allra senaste olycksfallen, som inbegrep människor från åtskilliga länder. Plötsliga vindstötar är faran. Utan varning kan dessa häftiga vindstötar blåsa omkull bergsbestigaren. Håll därför i kedjan. Det kan betyda ditt liv!

I likhet med de flesta oerfarna bergsbestigare börjar vi med en stoltserande entusiasm, som varar omkring tio minuter men som snart övergår i en sakta, stadig lunk uppför. Det dröjer inte länge förrän vår turistbuss långt därunder oss ser ganska liten ut. Efter tjugo minuters klättrande är det tydligt att vi inte är i en sådan god fysisk form som vi borde vara. Vi känner att vi behöver ta en paus med jämna mellanrum. Men vilka vördnadsbjudande vyer kompenserar inte dessa vilopauser, när vi betraktar det panorama som hela tiden sträcker sig allt vidare medan vi vandrar uppåt! Till vänster om oss reser sig de väldiga Olgaklipporna, en klase kompakta klippor, som tycks ha buntats ihop av en väldig hand. Den högsta av dessa är Olgaberget, som når en höjd av 546 meter över slätten. När vi sedan blickar åt höger, ser vi på avstånd turisthotellet och -komplexet som kostat många miljoner kronor och som betjänas av ett livligt turistinspirerat flygfält. Bortom detta och så långt ögat kan se är plan, konturlös öken, så karakteristiskt för Centralaustraliens obygder.

Jag kommer ihåg att jag stod vid sidan av vår buss och stirrade uppåt mot vad som tycktes vara hundratals flitiga myror i en livlig trafik från något bo i marken till ett matförråd på toppen. Så torde vi te oss nu från marken.

Kommer vi att klara av det?

Vi går vidare, hela tiden uppåt. Varför värker våra vadmuskler så? Vi glömmer dem snart, när vårt intresse fångas av de små vattendammarna i klippan. Ja, i varje damm simmar levande organismer omkring — ett slags små räkor! Men detta är det enda liv som annars finns på den massiva, ofruktbara, nakna klippan.

Vad är det vår guide säger? Vi är halvvägs uppe nu. Har vi inte kommit längre? Nåja, den brantaste delen är åtminstone över nu, och säkerhetskedjan behövs inte längre. Härifrån är bestigningen mera jämn med bara en målad mittlinje, som utmärker vår stig. Vi ringlar bland hinder, upp- och nerför mindre kurvor i klippan. Vi börjar undra om vi någonsin skall nå toppen.

Men plötsligt är vi där. Nu kan vi se över klipptoppen och nerför andra sidan. Fler scener som lön för mödan. Ständiga konturförändringar med en skulpterad företeelse av fantastiska mönster. Här på toppen finner vi ett röse, en riktningsvisare och en plats för vår namnteckning, som visar att vi har varit uppe på toppen.

Hur blir det med nedstigningen?

Men hur skall vi ta oss ner? I likhet med de flesta antog jag att vandringen ner bara skulle bli en liten promenad, helt enkelt en fråga om att låta dragningskraften driva mig ner med föga eller ingen ansträngning. Vad jag misstog mig! Vi går neråt några minuter, och jag lägger märke till att vadmusklerna nu tycks ropa på lindring. Varje steg känns mer smärtfullt än det föregående. Efter ganska många vilopauser därefter når vi till sist botten.

Och sedan tycks det krävas en herkulisk ansträngning att promenera den korta, jämna sträckan till bussen. Men slutligen klarar vi det, och här är vi nu och tittar uppför ökenbjässen igen, där dussinvis av mänskliga ”myror” skyndar upp och ner utefter dess häpnadsväckande yta.

Det har varit spännande och fascinerande att vara så nära ännu ett av undren i Guds oändliga skapelse. Det har varit fysiskt tröttsamt men så mentalt och emotionellt stimulerande. I det jag talar för mig själv, kan jag inte undertrycka en liten bön av tacksägelse till Jehova för att jag har kraft att vid 61 års ålder bestiga världens största monolit.

[Karta på sidan 14]

Australien

Alice Springs

[Bild på sidan 15]

Den branta stigningen uppför Ayers Rock