Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna

Del 5: o. 1000—31 f.v.t. — Mytiska gudar utan värde

”Alla religioner har sitt ursprung i Asien.” — Japanskt ordspråk

JAPANERNA har rätt. Alla religioner kan spåras tillbaka till Asien — närmare bestämt till det forntida Babylon, varifrån alla de grundläggande läror och sedvänjor som förekommer i världens olika religioner ursprungligen härstammar.

Detta bekräftas i boken The Religion of Babylonia and Assyria, där det sägs: ”Den babyloniska religionen utövade inflytande på Egypten, Persien och Grekland. ... Den starka inblandningen av semitiska element både i tidig grekisk mytologi och i grekiska kulter erkänns nu så allmänt av forskarna att inga ytterligare kommentarer krävs. Dessa semitiska element är i hög grad mer specifikt babyloniska.”

De babyloniska elementen i den grekiska mytologin införlivades utan svårighet med de forntida grekernas religion, särskilt som den, enligt The Encyclopedia of Religion, inte hade någon ”helig bok, i vilken sanningen var fastslagen en gång för alla. ... Det enda en person behövde göra för att utföra kulthandlingar var att sätta tilltro till en rikhaltig samling sagor, som inlärdes i barndomen. Var och en av dessa sagor förekom i många olika versioner, vilket gav utrymme för ett brett spektrum av uttolkningar.”

Typiska exempel på dessa sagor är de som berättas i diktverken Iliaden och Odysséen, skrivna av den berömde grekiske skalden Homeros, som troligen levde på 700- eller 800-talet f.v.t. Hans verk, som utförligt skildrar relationerna mellan Olympens mytiska gudar och människorna, däribland de vördade sagohjältar eller halvgudar som kallades heroer, blev en rikhaltig källa som den grekiska religionen kunde ösa ur. Detta är skälet till att ”myt och religion överlappar varandra”, som författaren G. S. Kirk uttrycker det.

Den grekiska religionen hämtade också material från andra källor. The New Encyclopœdia Britannica framhåller att ”den hellenistiska världen, som med särskild entusiasm anammade mysteriereligioner, upptog [från Egypten] dyrkan av Osiris, Isis och Horus”. Därifrån spred sig sedan dessa kulter ”över hela romarriket”. Hur gick detta till?

Grekisk mytologi intar Rom

I äldsta tid utövade romarna en primitiv religion där gudarna antogs vara opersonliga andar som uppträdde i olika materiella skepnader. Det var en religion präglad av vidskepelse, en som lade vikt vid omen och tillskrev växter och djur magiska egenskaper. Man hade årliga högtider, till exempel saturnalierna i december, då människor gav varandra gåvor. Boken Imperial Rome beskriver den som en ”formalistisk, ritualistisk religion, som lade föga vikt vid det andliga. Romaren slöt ett fördrag med sina gudar — om du gör något för mig, så skall jag göra något för dig — och hans religion bestod till största delen av ett skrupulöst iakttagande av denna överenskommelse.” Detta resulterade i en andefattig religion, som fick romarna att söka sin andliga näring på annat håll.

Mer sofistikerade religiösa ceremonier infördes längre fram av etruskerna,a liksom också bruket av tempel, statyer och bilder. Samma bok förklarar att det också var etruskerna ”som gav Rom dess första betydande kontakter med Greklands gudar och gudinnor, som romarna i många fall så småningom övertog i praktiskt taget oförändrad form”. Det dröjde inte länge förrän det kunde sägas att ”religionen i Rom hade många ansikten och många namn: varje nytt folk som romarna kom i kontakt med genom erövringar eller handelsförbindelser tycks ha utökat den romerska gudavärlden”.

Prästerna i det forntida Rom förväntades inte ge människorna andlig eller moralisk vägledning. Det enda som förväntades av dem var, enligt boken Imperial Rome, att de kände till ”det tillbörliga sättet att nalkas guden, de tabun som var förbundna med hans tillbedjan och den komplicerade liturgin”. I motsats till det enkla folket, som kallades plebejer och som inte var kvalificerade att inneha högre ämbeten, kunde de förnämsta prästerna tillskansa sig betydande politiska och sociala maktbefogenheter.

Under en period på omkring ett tusen år, från Homeros’ tid och framåt, utövade den grekiska mytologin så starkt inflytande på både grekernas och romarnas religion att The New Encyclopœdia Britannica förklarar: ”Den grekiska mytologins betydelse för den västerländska människans intellektuella, konstnärliga och emotionella historia kan knappast överdrivas.” Åtminstone i religiöst avseende hade Horatius, en latinsk poet som levde under det första århundradet f.v.t., rätt, när han sade: ”Det besegrade Grekland intog sin vilde besegrare.”

En grekisk gud på frammarsch

Alexander III föddes år 356 f.v.t. i Pella i Macedonien. Han fick en uppfostran som anstod en kung och blev undervisad av den berömde grekiske filosofen Aristoteles, som hjälpte honom att utveckla ett intresse för filosofi, medicin och naturvetenskap. I vilken utsträckning Aristoteles’ filosofiska läror formade Alexanders tänkesätt är en omtvistad fråga, men det råder föga tvivel om att han tagit stort intryck av Homeros, eftersom den läslystne Alexander hade en speciell förkärlek för Homeros’ mytologiska skrifter. Det påstås faktiskt att han lärde sig Iliaden utantill — ingen liten bedrift med tanke på att den innehåller 15.693 versrader.

Sedan fadern lönnmördats övertog Alexander Macedoniens tron, endast 20 år gammal. Han satte genast i gång med en erövringskampanj, som så småningom förskaffade honom namnet Alexander den store. Han anses allmänt ha varit en av historiens största härförare och kom så småningom att betraktas som en gud. Både före och efter sin död tillerkändes han gudomliga egenskaper.

Alexander drev ut perserna från Egypten och hälsades där som en befriare. Boken Man, Myth & Magic förklarar: ”Han togs emot som Farao, och när han besökte guden Amons orakel ... hälsades han officiellt av prästen som ’Amons son’.” Det var förmodligen denna händelse som gav upphov åt uppfattningen att han var son till Zeus, den högste guden i den grekiska gudavärlden.

Alexander trängde sedan österut och kom så småningom ända fram till Indien. På vägen dit intog han staden Babylon, varifrån många av föreställningarna i hans hemlands mytologi och religion härstammade. Det var därför helt i sin ordning att han planerade att göra Babylon till huvudstad i sitt välde. Men den 13 juni 323 f.v.t., efter en regeringstid på något mer än 12 år, var denne grekiske gud borta — död vid endast 32 års ålder!

En vördad romersk gud

Staden Rom på den italienska halvön hade grundats i mitten av 700-talet f.v.t., hundratals år innan Grekland nådde sin ställning som världsmakt under Alexander. Efter Alexanders död kom världsherraväldet gradvis att övergå i romarnas händer. Fältherren Julius Caesar, den romerska statens överhuvud, mördades år 44 f.v.t., och efter omkring 13 års oroligheter lyckades hans adoptivson Octavianus besegra sina rivaler och började år 31 f.v.t. lägga grunden till det romerska imperiet.

Boken Imperial Rome betecknar Octavianus som ”den störste av Roms många kejsare” och förklarar: ”Romarna kallade honom Augustus, som betyder ’den vördade’, och folk i provinserna hälsade honom som en gud.” Som för att bekräfta dessa uppfattningar lät Augustus tillverka signetringar som framhöll likheten mellan honom själv och Alexander, som hade gått före honom. Augustus blev senare upphöjd till gud av den romerska senaten, och helgedomar till hans ära uppfördes över hela imperiet.

Var de förtjänta av sina ärofulla namn?

I våra dagar skulle ingen sätta sitt hopp om världsomfattande fred och säkerhet till romerska eller grekiska gudar — varken till de mytiska gudar som härskade från berget Olympos eller till de mänskliga gudar som härskade från politiska troner. Och ändå har världens falska religioner, ända från tillblivelsen i Asien och fram till våra dagar, fortsatt att förleda människor till att sätta sin lit till mytiska gudar som är gudar till namnet men inte till gagnet. Alexanders älskade Homeros skrev mycket träffande i Iliaden: ”Fåfängt är det namn som ej med heder bärs.”

Det har sagts att de forntida grekerna betraktade Iliaden ”som en källa till moralisk, och även praktisk, vägledning”. I våra dagar finns det många andra skrifter som betraktas på liknande sätt. I numret för 22 mars kommer vi att göra en utvärdering av sådana religiösa bestseller.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 23]

Inflytelserikt grekiskt fromhetsliv

De forntida grekerna hade inte något särskilt ord för religion. De använde termen eu·sé·bei·a, som kan översättas med ”fromhet”, ”korrekt uppförande med avseende på gudarna”, ”tillbörlig vördnadsbetygelse” och ”gudaktig hängivenhet”.b

The New Encyclopœdia Britannica förklarar: ”Den grekiska religionen, i dess fullt utvecklade form, varade i mer än ett tusen år, från Homeros’ (som förmodligen levde på 800- eller 700- talet f.Kr.) tid till kejsar Julianus’ (300-talet e.Kr.) regering, även om dess ursprung kan spåras tillbaka till äldsta tid. Under denna period spred sig dess inflytande så långt som till Spanien i väster, Indus i öster och över hela Medelhavsområdet. Dess påverkan var mest framträdande bland romarna, som identifierade sina gudomligheter med grekernas. Under den kristna eran levde grekiska halvgudar och till och med gudar vidare som helgon, medan de rivaliserande madonnorna bland Sydeuropas folk återspeglade oberoende lokala kulter.”

De första kristna konfronterades med personer som tillbad Greklands och Roms falska gudar. Vi läser i bibeln: ”Och när folkskarorna såg vad Paulus hade gjort, höjde de sin röst och sade på lykaoniska: ’Gudarna har blivit lika människor och har kommit ner till oss!’ Och de tog sig för att kalla Barnabas för Zeus, men Paulus för Hermes, eftersom han var den som förde ordet. Och prästen åt Zeus, vars tempel låg utanför staden, förde tjurar och kransar till portarna och ville anställa slaktoffer tillsammans med folkskarorna. Men när apostlarna Barnabas och Paulus fick höra det, slet de sönder sina ytterkläder och sprang ut i folkskaran och ropade och sade: ’Män, varför gör ni detta? Vi är också människor med samma skröpligheter som ni, och vi förkunnar nu för er de goda nyheterna, för att ni skall vända er ifrån dessa fåfängligheter till den levande Guden, som har gjort himlen och jorden och havet och allting i dem.’” — Apostlagärningarna 14:11—15.

[Fotnoter]

[Tabell/Bilder på sidan 24]

Grekiska och romerska gudar

Många gudar och gudinnor i den grekiska mytologin innehade liknande ställningar i den romerska mytologin. Tabellen här nedan tar upp några viktiga grekiska och romerska gudar.

Afrodite Venus Kärlekens gudinna

Ares Mars Krigets gud

Asklepios Aesculapius Läkekonstens gud

Demeter Ceres Växtlighetens gudinna

Eros Cupido Kärlekens gud

Hestia Vesta Den husliga härdens gudinna

Hypnos Somnus Sömnens gud

Rhea Ops Kronos’ hustru och syster

Zeus Jupiter Gudarnas härskare

Källa: ”The World Book Encyclopedia”, 1987 års upplaga, band 13, sidan 820

[Bilder]

Hermes

Diana

Asklepios

Jupiter

[Bildkälla]

Bildkällor: Hermes, Diana och Jupiter — med benäget tillstånd av British Museum, London

Asklepios — National Archaeological Museum, Aten, Grekland

[Bild på sidan 20]

Athena, krigets och vishetens gudinna — staty vid stadsporten i den tyska staden Wesel