Religionen i det forntida Grekland
”GREKERNA [söka] vishet”, säger oss aposteln Paulus. (1 Kor. 1:22, NW) Men det är en sak att söka vishet och en helt annan sak ätt komma i besittning av den. Vann någonsin dessa forntida greker, som förkastade Guds ord, sann vishet? Denna världens visa anser att de gjorde det. Så till exempel utbrast den högt uppskattade engelske skalden Shelley en gång entusiastiskt: ”Vi är allesammans greker! Våra lagar, vår litteratur, vår religion, vår konst — alltsammans har sina rötter i Grekland. Hade vi inte haft Grekland”, fortsatte han, ”kunde vi alltjämt ha varit vildar och avgudadyrkare.” (Encyklopedia Americana) Men hur förhåller det sig i verkligheten? För att få den frågan besvarad kan vi kasta en blick på grekernas religion, ty religionen visar mer än någonting annat hur pass klokt och vist ett folk verkligen är.
Århundraden innan Paulus predikade för atenarna var de gamla grekerna ”mera benägna för fruktan för gudomligheterna än andra” var. (Apg. 17:22, NW) Enligt en av deras diktare, Hesiodos, från 700-talet f. Kr., hade de uppemot 30.000 gudomligheter. Historikern Herodotos säger oss att deras gudar var av feniciskt och egyptiskt ursprung.
De olympiska gudarna
I första delen av sitt arbete Beacon Lights of History ger den amerikanske historieskrivaren John Lord en utförlig redogörelse för den grekiska mytologien. Han berättar om de tolv högsta gudarna, som residerade på berget Olympos och av vilka sex var manliga och sex kvinnliga. Fastän dessa gudar var människorna högt överlägsna i fråga om kroppsstorlek, kunskap, kraft och skönhet och inte var döden underkastade, hade de dock samma svagheter och brister som människor har. Sålunda var ”gudarnas fader”, Zevs (romarnas Jupiter), en inkräktare, en tjuv, en otuktig vällusting, och änskönt han var skapare och var starkare än alla de andra gudarna tillsammans, tog han del i deras avundsjuka gräl och stridigheter.
Poseidon (romarnas Neptunus), en broder till Zevs, var havets gud, en råbarkad, våldsam och hämndgirig gudomlighet med samma moraliska kännetecken som sin broder. Apollon, solens och ljusets gud såväl som vishetens, skaldekonstens och musikens gud, var mer respektabel än sin fader Zevs. Han ägde charm, styrka och kraft, hade en fulländat skön gestalt och var den populäraste av alla gudarna. Tempel till hans ära byggdes överallt i Grekland. Han var gudarnas verklige härskare och tjänade som kung Zevs’ ”premiärminister”.
Hefaistos (romarnas Vulcanus), eldens gud, var smed och smidde Zevs’ åskviggar. Han var i fysiskt avseende själva motsatsen till Apollon och var både vanför och klumpig. Ares (romarnas Mars), krigets gud, var grym, laglös, blodtörstig och glupsk. Hermes (romarnas Mercurius), handelns och förvärvsarbetets gud, var förslagen, falsk och oärlig. Han var också vältalighetens gud.
Olympens drottning var Hera (romarnas Juno), en syster till Zevs och samtidigt en av hans hustrur och därtill hans jämlike i makt och inflytande. Grekerna hade en låg uppfattning om kvinnan och framställde Hera såsom stolt, hämndlysten, svartsjuk, hänsynslös och grym. Hon grälade så oavlåtligt på sin man, att han kom att bittert klaga däröver i gudarnas församling, ett förhållande som var föga förenligt med hans förmenta värdighet som alla gudars styresman och överhuvud!
Atena (romarnas Minerva), Atens gudinna, var Apollons jämlike i vishet. Hon var tadelfri till sin personlighet men hade få tilldragande kvinnliga egenskaper. Artemis (romarnas Diana), syster till Apollon, var jaktens gudinna; och jakt var en sport som grekerna var mycket begivna på. Det var denna gudinnas guldsmeder i Efesus som åstadkom sådan upphetsning, emedan aposteln Paulus’ förkunnelse hotade att inkräkta på deras inkomst av att tillverka miniatyrtempel. — Apg. 19:23—41.
Afrodite (romarnas Venus) var de sinnliga behagens och den kroppsliga skönhetens gudinna. Av hennes namn kommer uttrycket afrodisíaka, vilket betecknar droger eller medel som stegrar könsdriften. Hestia (romarnas Vesta), som var de husliga dygdernas gudinna och som presiderade över hemmet och härden, hade en mera dunkel och obestämd personlighet.
Demeter (”jordmodern”) var jordbrukets, ymnighetens och välståndets gudinna. Emedan jordbruket var den äldsta såväl som den mest betydelsefulla av alla sysselsättningar, framställdes hon som lagstiftningens och civilisationens gudinna. Uttrycket ”cerealier” för spannmål, brödsäd, kommer från denna gudinnas romerska motsvarighet, Ceres, med vilken ”ymnighetshornet” är förbundet. Hon framställdes också som gudinnan för de eleusinska mysterierna, vilka utlovade ett lyckligt hädanefter för alla de däri invigda.
Andra gudomligheter
Förutom dessa tolv högsta gudar som här beskrivits, fanns det lägre, underordnande, gudomligheter, gudar som inte uppnådde en sådan nivå, att de kunde räknas med till Olympens gudaskara, men som ändå intog framträdande platser i de gamla grekernas religion. Dionysos, romarnas Bacchus, var en av dessa, och såsom vinets och dryckenskapens gud hade han uppsikt över vinodlingen. Pluton eller Hades, som tillsammans med sina bröder Zevs och Poseidon hade avsatt sin fader, Kronos, erhöll genom lottkastning herravälde över de lägre, underjordiska regionerna, de dödas vistelseort, där han härskade tillsammans med sin hustru, Persefone, en drottning som framställdes som strängt rättfärdig, hemsk och skräckinjagande. Inga tempel restes åt henne, ty grekerna tog inte det framtida livet så allvarligt, även om de allesammans trodde på själens fortsatta existens efter döden.
Det fanns också otaliga mindre gudomligheter, vilka grekerna identifierade med varenda sak som sysselsatte deras tankar: berg, floder, städer, källor, klippor, djur, sömnen och döden, dagen och natten, ålderdomen och smärtan. Alla det mänskliga sinnets egenskaper och benägenheter, allting som de såg, kände eller talade om personifierade de, och dessa personifikationer antogs råda över de ting som de representerade och blev föremål för tillbedjan i större eller mindre utsträckning.
Medan de gamla grekerna inte var något särdeles högtstående folk i moraliskt avseende, var de dock synnerligen religiösa. De åkallade sina gudar beständigt, vid alla tillfällen: deras symposion, den intellektuella fest som undantagslöst följde på deras materiella festtillställningar, började och slutade med bön; deras politiska sammanträden inleddes med bön; talaren bad innan han började tala, lantmannen innan han började plöja, de unga innan de deltog i idrottstävlingarna, gick ut på jakt eller tågade ut i krig; och vilken speciell gud de skulle åkalla berodde på den bedjandes göromål eller kön.
Bibeln säger att Gud skapade människan till sin avbild, vilket innebär att han utrustade henne med egenskaperna vishet, rättvisa, kärlek och makt. (1 Mos. 1:26) Men av det föregående framgår tydligt, att i forntidens Grekland skapade människorna sina gudar i sin egen fallna intellektuella, moraliska och fysiska likhet. Främst bland dessa ”gudaskapare” stod Homeros och Hesiodos, vilka genom sin glänsande litterära stil bidrog till att fast förankra dessa gudar i folksinnet. Häri fick de hjälp av skulptörernas strävanden att avbilda dessa gudar. Denna bildhuggarkonst är den finaste som världen har skådat och ger uttryck för skönhet, grace, älsklighet och värdighet. Antikens Grekland överflödade av skulpturverk, främst av alla det som avbildade Zevs i hans tempel i staden Olympia, en omkring tjugo meter hög monumentalbild, utförd i elfenben, guld och ädla stenar av landets största konstnärer.
Spåmän, siare och orakler
De gamla grekerna sökte utröna gudarnas vilja med tillhjälp av spåmän, siare och orakler. Åskan, blixten, regnet, sol- och månförmörkelserna, fåglarnas flykt — allt var betydelsefullt. Prometevs sades vara den som lärt människorna spådomskonsten, lärt dem fatta betydelsen av ”fåglarnas strider sinsemellan, deras tillgivenhet och deras sällskaplighet; inälvornas släta yta, den färgnyans gallan måste ha för att behaga gudarna, och den fläckiga symmetrien på leverns flikar; och de i fett inhöljda lårbenen och den långa ryggbiten brände jag och invigde de dödliga i den ockulta konstens mysterier”. (Encykl. Amer., band 13, sid. 413) En skildring som påminner om den tid då Babylons konung, när han ville utröna hur han borde handla, bland annat också ”såg på levern”. — Hes. 21:21.
Siaren eller andeskådaren, vars förnämsta uppgift var att tolka syner, drömmar och järtecken, kom i den forntida grekiska hären närmast generalen i rang. Plan ansågs vara inspirerad av gudarna, och hans förmåga förmenades gå i arv i familjen. I senare tid fick hans ämbete ökad betydelse, emedan hans närvaro angav att gudarna sanktionerade det krig som utkämpades.
Förutom trolldomskonstens olika hjälpmedel och andeskådarnas tolkningar rådfrågade grekerna orakler. Uttrycket orakel kommer från ett latinskt ord som betyder ”att tala, bedja”. Oraklet var det ”medium varigenom en gud uppenbarade förborgad kunskap eller gjorde det gudomliga beslutet känt”. Det utgjorde det mest lukrativa draget i den gamla grekiska religionen. Den äldsta orakelplatsen var det åt den högste guden Zevs helgade orakeltemplet i Dodona, där man erhöll budskap från Zevs genom suset av löven i den heliga eken.
Det mest ryktbara och inkomstbringande av alla orakler var dock Apollonoraklet i Delfi. Grekernas Apollon var siarekonstens och vishetens gud, och hans orakel rådfrågades inte endast av greker från varje del av landet, utan även av främlingar; och konungar och andra härskare var bland dess främsta beskyddare. Vid Delfi ”blev orakelsvaren givna av en prästinna, Pytia, som satte sig på en trefot av guld ovanför en rämna i jorden, ur vilken stinkande, giftiga ångor trängde upp. Inspirerad av dessa ångor och i ett tillstånd av religiöst vanvett uttalade hon ord, vilka sedan ordnades av för detta ändamål speciellt utbildade profeter och därpå lämnades till den frågande.”
Många av de svar som gavs var svävande och dunkla och så tvetydiga att de kunde ge upphov till rakt motsatta tolkningar. De som rådfrågade oraklen betalade frikostigt för de tvivelaktiga och till och med avgjort oriktiga meddelanden de erhöll, och därigenom blev inte endast själva Apollontemplet fyllt med rikedomar, utan det blev också nödvändigt att uppföra särskilda byggnader att förvara skatterna i. Delfi, sätet för Apollons orakel, har blivit kallat en ”antikens Vatikan”.
En religion utan samvete
I äldsta tider byggde grekerna altaren varpå de offrade på öppna fälten, i skogsdungar och på höjder och bergssluttningar. Längre fram byggdes tempel, endera till ära för någon gudomlighet eller till minne av en död vän eller släkting. Vid ingången till deras tempel stod vanligen ett kärl med bestänkelsevatten, ett kärl av sten eller koppar fyllt med ”heligt vatten”, vilket i stort sett tjänade samma syfte som ”vigvattnet” i romersk-katolska kyrkor i våra dagar.
På altarna offrades djur, av vilka de offrande förtärde vissa stycken. Det säges att stundom även människor offrades. Det frambars också oblodiga offer av rökelse och därjämte offer av dyrbara metaller, kärl, kläder och pengar, dyrbarheter som slutligen hittade vägen till prästernas eller de mest framstående borgarnas hem.
De hade inga sabbater, men omkring femtio festligheter firades under årets lopp. Några av dessa firades till gudarnas ära, några för att högtidlighålla årstiderna och andra åter för att celebrera stora nationella segrar osv., och grekerna fann stort nöje i dem alla. Många av dessa festligheter firades med stor pomp och ståt och med processioner som mycket liknade medeltidens och dem som fortfarande förekommer i vissa katolska länder.
Staten dirigerade och kontrollerade religionen, uppmuntrade den och bekostade offer, riter, processioner och sceniska danser, emedan allt detta tjänade till att hålla det meniga folket nöjt med sin eländiga lott. Att någon predikade ateism, förkunnade nya gudar eller på annat sätt störande ingrep mot den fastställda religionen tolererades därför inte.
Emedan gudarna själva var ett omoraliskt släkte, är det inte förvånande, att många av de fester som hölls till deras ära var förbundna med ”ett lösaktigt uppförandes gärningar, lustar, omåttlighet i fråga om vin, kalasande, dryckestävlingar och allehanda avgudadyrkan, som icke pålägges några lagliga band”. Att denna aposteln Petrus’ beskrivning passar in på de grekiska festerna framgår klart av vad profana historieskrivare har att berätta om dessa. De säger oss, att festerna till Dionysos’ (Bacchus’) ära ”åtföljdes av skamliga orgier — med hetsande danser, uppsluppna dryckeslag, eggande musik och vilda kroppsrörelser”. Sensualismen fick fria tyglar vid ceremonierna till Afrodites ära, medan falloskulten, könsdyrkan, kännetecknade de fester som hölls till ära för Demeter, den fruktbärande jordens gudinna. — 1 Petr. 4:3, 4, NW.
I vilken utsträckning de gamla grekerna sjunkit ned i denna ”djupa pöl av liderlighet”, det framgår av det faktum, att ”det grekiska samhället var fördärvat genom inriktning på homosexuella drifter, vilket ofta resulterade i ord och handlingar som var både slippriga och naturvidriga”. (Encykl. Amer.) Kvinnorna var så ringaktade, att äktenskapet betraktades som en motbjudande börda, vilken männen påtog sig endast för att ha någon som kunde begrava dem och för att fullgöra sin plikt gentemot staten, en börda som de därför inte påtog sig förrän efter trettio års ålder, och då valde de mycket unga kvinnor.
Prästerna förkunnade varken moraliska eller andliga sanningar, och det fanns inga heliga böcker till undervisning i religion. Prästerna var endast ämbetsmän, som tillsattes av staten eller genom lottkastning och som ledde kulthandlingarna och ceremonierna och rådfrågade oraklen. Det rådde mycken rangskillnad ibland dem, och ämbetena såldes ofta till den högstbjudande.
Ja, föreställningen om ett samvete var ett helt främmande begrepp för den forntida grekiska religionen liksom också uppfattningen om personlig synd. Den hade inte till syfte att lära människan att känna sin Gud och att uppfatta vad som var rätt och orätt, utan endast att betjäna själviska intressen hos ett nöjeslystet och konstälskande folk, ett folk som levde för det nuvarande livet och därmed endast sig själva till behag. Om själviskheten gjorde tingen alltför invecklade, fanns alltid självmordet att tillgå för att göra slut på det hela. — 1 Kor. 15:32.
Kan det i betraktande av allt detta sägas att dessa forntida greker var verkligt visa, och står mänskligheten i någon tacksamhetsskuld till dem? Näppeligen!
[Bild på sidan 159]
ZEVS (ROMARNAS JUPITER)