Förintelsen — en historisk händelse!

FÖRVÅNANSVÄRT nog finns det ett litet antal människor som vill göra gällande att den nazistiska förintelsen, såsom den skildras i den moderna historien, aldrig ägt rum. I sin publikation Did Six Million Really Die? The Truth at Last (Dog verkligen sex miljoner människor? Äntligen får vi veta sanningen) säger Richard Harwood: ”Påståendet att 6 miljoner judar dog under andra världskriget som en direkt följd av den officiella tyska utrotningspolitiken är fullständigt ogrundat.”

Vi måste därför fråga oss: Gav nazisterna order om utrotningsaktioner mot judarna under andra världskriget? Dog verkligen mellan fyra och sex miljoner judar i nazistiska koncentrationsläger? Fanns det verkligen gaskammare? Eller är allt detta en vrångbild av den tyska historien?

Vissa revisionistiska historiker har hävdat att dessa händelser aldrig ägt rum. De menar att på sin höjd några tusen judar dog och att det stora flertalet evakuerades till andra länder.

Ett rättsfall som nyligen avgjordes i Canada belyser denna kontrovers. En tysk invandrare i Canada åtalades för att ”medvetet ha publicerat vilseledande upplysningar som sannolikt skulle inverka menligt på människors sociala och rasmässiga tolerans” genom att förneka att de rasistiska utrotningsaktionerna någonsin ägt rum, rapporterade den kanadensiska tidningen The Globe and Mail. Mannen dömdes till 15 månaders fängelse, och publikationen som presenterade hans revisionistiska åsikter om den nazistiska förintelsen blev förbjuden.

I Västtyskland gjordes år 1985 ett tillägg till en ärekränkningslag med innebörden att även icke-judiska personer nu kan föra talan mot ”var och en som förolämpar, förtalar, skymfar eller talar nedsättande om människor som ’förlorade livet genom att de föll offer för nationalsocialismen eller andra former av tyranniskt eller despotiskt styre’”. Denna nya lag ”gör förnekandet av judemorden i koncentrationslägren under den nazistiska diktaturen till en straffbar handling”, förklarar Hamburger Abendblatt.

Ett sådant förnekande av den nazistiska förintelsen kallas vanligen ”auschwitzlögnen”. Auschwitz (nu Oświȩcim) var ett ökänt utrotningsläger i Polen. Enligt västtyska massmedier har högerextremister försökt dölja eller förneka dessa händelser, och därför har man myntat uttrycket ”auschwitzlögnen”.

Utvandring eller utrotning?

Det faktum att det i dag finns många miljoner judar av europeiskt ursprung bevisar att nazisterna inte lyckades utrota Europas judar. Att många judar undslapp utrotningsförsöken i koncentrationslägren med livet i behåll bekräftas av historikern William L. Shirer, som skriver i sin bok 20th Century Journey—The Nightmare Years 1930-1940 (En resa i 20:e århundradet — Mardrömsåren 1930—1940): ”Inte alla österrikiska judar dukade under i nazistiska läger och fängelser. Många judar fick möjlighet att köpa sig fria från fångenskapen och lämna landet. Vanligtvis kostade det dem deras förmögenhet. ... Kanske närmare hälften av Wiens 180.000 judar lyckades köpa sig fria innan utrotningsaktionerna började.” Denna möjlighet stod öppen särskilt under 1930-talet.

Shirer förklarar emellertid att även om ett judiskt emigrationskontor upprättades under Reinhard Heydrich, ”skulle detta senare komma att bli ett organ, inte för utvandring, utan för utrotning, och organisera det systematiska mördandet av mer än fyra miljoner judar”. Denna ”slutgiltiga lösning” av judefrågan organiserades av Karl Adolf Eichmann, som längre fram avrättades i Israel för sina krigsförbrytelser.

Koncentrationslägren var inte det enda sättet att likvidera människor som av nazisterna ansågs tillhöra mindervärdiga och lägre stående raser. Det fanns också de fruktade s. k. Einsatzgruppen (speciella aktionsgrupper), utrotningspatruller som följde i invasionsarméns spår ”och vars enda uppgift var att verkställa masslakt på judarna. ... Genom att sluta upp tätt bakom den framryckande frontlinjen så att bara ett fåtal kunde undslippa deras nät dödade dessa Einsatzgruppen under de sex första månaderna närmare en halv miljon judar genom att brutalt skjuta dem, sticka ner dem med bajonett, bränna dem, tortera dem, klubba ner dem eller begrava dem levande.” — Bruce Quarrie: Hitler’s Samurai—The Waffen-SS in Action (Hitlers samurajer — Waffen-SS i verksamhet).

Låter denna siffra otrolig? Det blir i genomsnitt mindre än ett mord per dag och medlem för den 3.000 man starka gruppen. När dessa speciella aktionsgrupper nådde sovjetiskt territorium, uppges antalet döda enligt ofullständiga uppgifter ha varit ”mer än 900.000, vilket endast motsvarar omkring två tredjedelar av det totala antalet judiska offer i de rörliga operationerna”. — Raul Hilberg: The Destruction of the European Jews (Tillintetgörandet av Europas judar).

En kommendants bekännelse

Vilka vittnesmål finns det från dem som deltog i avrättningarna i koncentrationslägren? Rudolf Höss, som då var lägerkommendant i Auschwitz, beklagade sig: ”Tro mig, det var inte alltid så trevligt att se dessa berg av lik och känna den eviga lukten från ugnarna.” Han uttryckte också ”förvåning och ogillande över att judiska specialenheter (Sonderkommandos) i utbyte mot en kort förlängning av sina egna liv var villiga att hjälpa till att gasa ihjäl medlemmar av sin egen ras”. (The Face of the Third Reich [Tredje rikets ansikte], av den tyske författaren Joachim C. Fest, sidan 285) Fest tillägger: ”Något av expertens ensidiga perfektionistiska stolthet kommer fram i Höss’ uttalande: ’Enligt RFSS’ [Heinrich Himmlers] önskan blev Auschwitz alla tiders största anläggning för avlivande av människor’, eller när han med den framgångsrike organisatörens tillfredsställelse påpekar att gaskamrarna i hans eget läger hade tio gånger större kapacitet än dem i Treblinka.”

I sin självbiografi skrev Höss: ”Omedvetet blev jag en kugge i Tredje rikets stora utrotningsmaskin.” ”RFSS [Himmler] skickade åtskilliga gånger högre parti- och SS-ledare till Auschwitz så att de kunde se på avlivningen av judarna. På alla gjorde det ett djupt intryck.”a

De påverkades emellertid synbarligen av skillnaden mellan att tala om ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan” och att se den ohyggliga verkligheten i gaskamrarna. När man frågade Höss hur han kunde stå ut med detta, svarade han: ”Jag brukade alltid svara att alla mänskliga känslor måste tvingas till tystnad inför den järnhårda konsekvens med vilken vi måste verkställa führerns order.”

Rudolf Höss, denna marionett i sadismens tjänst, erkände således öppet att förintelsen var en realitet och att han var en av dess tillskyndare som lägerkommendant i Auschwitz.

I förordet till boken Values and Violence in Auschwitz (Värderingar och våld i Auschwitz), som först publicerades på polska, uppger översättaren, Catherine Leach, att 3.200.000 judar förlorade livet till följd av massavrättningar, tortyr och slavarbete i olika koncentrationsläger. Hon säger: ”Förintelsen av Europas judar ägde rum på polskt territorium.”

Många dränktes

Döden kunde komma på många sätt i lägren — genom svält, sjukdom, en kula i nacken, gaskammare, prygel, hängning, halshuggning och dränkning. Dränkningen var en särskilt utstuderad metod.

Författaren Terrence Des Pres förklarar: ”Faktum är att fångarna systematiskt blottställdes för snusk och orenlighet. De utsattes medvetet för fysiskt övervåld i samband med latrinhanteringen. ... Fångarna i de nazistiska lägren drunknade bokstavligt talat i sin egen träck, och det hände faktiskt ofta att de dog i sina exkrementer. I Buchenwald, till exempel, bestod avträdena av öppna latringropar som var åtta meter långa, fyra meter djupa och fyra meter breda. ... Dessa gropar, som alltid var fyllda till brädden, tömdes nattetid av fångar som endast hade små hinkar till sitt förfogande.” Ett ögonvittne berättar: ”Platsen var hal och oupplyst. Av de trettio män som var sysselsatta med denna uppgift var det i genomsnitt tio som föll ner i gropen varje natt. De övriga fick inte dra upp offren. När arbetet var slutfört och gropen tom, då och först då fick de lov att avlägsna de döda kropparna.”

Mycket mer skulle kunna sägas för att bevisa att utrotning blev en del av nazisternas politik allteftersom fler och fler europeiska länder ockuperades. Ett ändlöst antal böcker har skrivits om detta ämne, och ögonvittnenas vittnesbörd och det fotografiska bevismaterialet är skrämmande. Men var det bara judarna som drabbades av de nazistiska utrotningsaktionerna? Var det bara judarna som nazisterna ville likvidera när de invaderade Polen?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 5]

”Om man hade fört fångarna i Auschwitz [de som överfördes till arbetslägren] raka vägen in i gaskamrarna, hade de sluppit mycket elände.” — Rudolf Höss, kommendant i Auschwitz

[Infälld text på sidan 6]

”Tro mig, det var inte alltid så trevligt att se dessa berg av lik och känna den eviga lukten från ugnarna.” — Rudolf Höss

[Infälld text på sidan 8]

”Det kom fler och fler människor, ständigt fler, som vi inte hann med att döda. ... Gaskamrarna kunde inte ta hand om dem alla.” — Franz Suchomel, SS-officer

[Ruta på sidan 6]

Tvingades betala för bevis

”En belöning på 50.000 dollar som utlovats dem som kunde framlägga ’bevis’ för att nazisterna gasat ihjäl judiska fångar i koncentrationsläger måste enligt domstolens beslut betalas ut till en överlevande från Auschwitz, sade den överlevandes advokat i dag.

Domaren Robert Wenke vid överdomstolen [i Los Angeles] godkände en uppgörelse som går ut på att Institute for Historical Review skall betala ut summan till Mel Mermelstein, överlevande från Auschwitz. ...

Institutet, som säger att utrotningen aldrig ägt rum, måste också betala Mermelstein 100.000 dollar i skadestånd för det lidande han utsatts för genom den erbjudna belöningen, sade advokaten. ...

’Mermelsteins seger i detta rättsfall’ [sade advokaten Gloria Allred] ’gör klart för alla de människor världen utöver som försöker förvränga historien och åsamka judarna sorg och lidande att de överlevande från denna förintelse med lagens hjälp kommer att kämpa för att skydda sig själva och förfäkta sanningen om sina liv.’” — The New York Times, 25 juli 1985.

[Ruta på sidan 7]

Sachsenhausen — ”Skyddsinterneringsläger”?

Var Sachsenhausen verkligen ett utrotningsläger? Eller var det bara ett ”skyddsinterneringsläger”?

Max Liebster, en av de judar som överlevde förintelsen, besvarar den frågan:

”Mina uppgifter baserar sig på egna erfarenheter och sådant som jag själv har bevittnat i detta läger. Jag behöver inte lita till någon utomståendes klassificering för att få reda på hur förhållandena var i Sachsenhausen. Det är sant att massmedia och den nazistiska regeringen hävdade att Sachsenhausen var ett Schutzhaftlager, ett ’skyddsinterneringsläger’. Följande erfarenheter talar emellertid för sig själva:

I januari 1940, då jag av Gestapo (hemliga statspolisen) fördes från Pforzheim till fängelset i Karlsruhe, sade man att jag var på väg till ett utrotningsläger. Gestapomännen överöste mig med glåpord och sade: ’Du Stinkjude wirst dort verecken, kommst nicht mehr zurück!’ (Din stinkande jude! Du kommer att dö som ett djur, du kommer aldrig mer tillbaka!)

Den misshandel som vi utsattes för när vi kom till Sachsenhausen går inte att beskriva i ord. Alla judar skickades till ett särskilt läger inne i huvudlägret. De hade det sämre än andra fångar. Judarna hade till exempel inga britsar att sova på, bara halmsäckar som låg på golvet. Barackerna var så överfyllda att vi var tvungna att ligga skafföttes som sardiner. På morgonen låg det döda och levande kroppar om vartannat. Det fanns ingen sjukvård för judar.

Jag hörde att min far befann sig tre baracker längre bort. Jag fann honom liggande bakom högen med halmsäckar med uppsvällda ben och förfrusna händer. När han hade dött, var jag tvungen att bära hans kropp på mina egna axlar till krematoriet. Där såg jag högar med lik, fler än de hann bränna.

Tusentals människor dog i Sachsenhausen på grund av omänsklig behandling. För många offer var det värre att dö i Sachsenhausen än i gaskamrarna i Auschwitz.”

[Ruta på sidan 8]

”Det får inte finnas minsta spår kvar av dem”

”När den sista massgraven öppnades, fick jag syn på hela min familj. Min mamma och mina systrar. Tre systrar och deras barn. Alla låg de där. De hade legat i jorden i fyra månader, och det var vinter.” ”Chefen för Gestapo i Vilna sade till oss: ’Det ligger nittio tusen människor här, och det får inte finnas minsta spår kvar av dem.’” — Motke Zaïdl och Itzhak Dugin, judiska överlevande.

”Just när vi gick förbi, öppnade man dörrarna till gaskammaren, och människor ramlade ut som potatisar. ... Varje dag valde man ut ett hundra judar som fick släpa i väg kropparna till massgravarna. På kvällarna föste ukrainarna in dessa judar i gaskamrarna eller sköt ihjäl dem. Detta inträffade varje dag! ... Det kom fler och fler människor, ständigt fler, som vi inte hann med att döda. ... Gaskamrarna kunde inte ta hand om dem alla.” — Franz Suchomel, SS-officer (Unterscharführer), om sina första intryck från utrotningslägret i Treblinka.

(Dessa citat är hämtade från intervjuer i dokumentärfilmen Shoah.)