Förintelsen — offer eller martyrer?

VARFÖR göra åtskillnad mellan offer och martyrer? Därför att alla som fick lida till följd av nazisternas utrotningsaktioner var dess offer, men endast ett fåtal var martyrer i ordets egentliga bemärkelse. Vari ligger då skillnaden?

Ett offer är ”någon som blir dödad eller utsatt för tortyr eller lidande av någon annan”. Offer har vanligtvis inget val.

En martyr är ”en som väljer att dö hellre än att avsvärja sig sina religiösa principer” eller ”en som offrar något som är mycket värdefullt för honom för att främja en viss trosuppfattning, sak eller princip”. (The American Heritage Dictionary of the English Language) Den som blir offer för något blir det vanligtvis ofrivilligt, men en martyr blir detta av egen fri vilja.

Tre typer av offer

Vid en konferens rörande nazismens icke-judiska offer framhöll dr Gordon Zahn, som är verksam vid University of Massachusetts i USA, att nazismens offer kan delas in i tre olika kategorier: 1) de som fick lida för vad de var — judar, slaver, zigenare; 2) de som fick lida för vad de gjorde — homosexuella, politiska aktivister och motståndare 3) och de som fick lida för vad de vägrade göra — vapenvägrare, Jehovas vittnen och andra.

Miljoner judar fick lida och dö bara därför att de var judar i etnisk bemärkelse. Det spelade ingen roll för Hitlers hejdukar om de var ortodoxa judar eller ateister. De var dömda till utrotning — ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”, som man kallade Hitlers tillvägagångssätt för att befria Europa från alla judar. Likaså blev de slaviska folk mot vilka Hitler företog sitt korståg — huvudsakligen polacker, ryssar och ukrainare — dödsdömda bara därför att de var slaver, ”en lägre ras” i jämförelse med den ”överlägsna” ariska rasen.

Men det var annorlunda med Jehovas vittnen. De tillhörde många olika nationaliteter men uppfattades med orätt som ett pacifistiskt hot mot den nationalsocialistiska regimen i Tyskland på grund av sin kristna neutralitet och sin vägran att låta sig inlemmas i någon nations krigsansträngningar. Hitler kallade dem för en ”avföda” som skulle ”utrotas”. Hur stor var denna ”avföda”, och i vilken omfattning blev den utrotad?

”Denna lilla sekt” — ett hot för nazisterna

Vid den konferens som tidigare nämndes presenterade dr Christine King vissa fakta rörande Jehovas vittnen i Nazisttyskland. Hon rapporterade: ”Att denna lilla sekt — 20.000 medlemmar i en befolkning på 65 miljoner, av vilka 20 miljoner var katoliker och 40 miljoner var protestanter — tilldrog sig myndigheternas uppmärksamhet är vid första påseendet förvånande. Men när man tänker på deras starka anknytning till Amerika, deras internationella prägel och deras förmenta kommunistiska och sionistiska sympatier, står det genast klart att de inte kunde tolereras.” Jehovas vittnen var naturligtvis varken kommunister eller sionister, utan var neutrala i politiska och rasmässiga frågor. Detta insåg emellertid inte nazisterna.

Den nazistiska kampanjen mot vittnena började år 1933, då Hitler kom till makten. När Adolf Hitler år 1934 fick motta protesttelegram från vittnen över hela världen, blev han rasande och skrek: ”Den avfödan skall utrotas i Tyskland!” Förföljelsen av Jehovas vittnen intensifierades.

I sin bok Anatomie des SS-Staates (SS-statens anatomi) skriver Helmut Krausnick och Martin Broszat: ”En annan kategori skyddsinterner som efter år 1935 utgjorde en ansenlig skara i koncentrationslägren var medlemmarna av Internationale Vereinigung der Ernsten Bibelforscher [Jehovas vittnen]. Organisationen hade upplösts i Tredje riket år 1933, och all nyrekrytering eller propaganda för Jehovas vittnen hade förbjudits i lag, eftersom organisationen främst betraktades som ett redskap för pacifistisk verksamhet.”

”I februari 1936 gav man order om att alla f. d. ledare i Internationale Bibelforschervereinigung (IBV) [Jehovas vittnen] skulle sättas i skyddshäkte ’i upp till två månader’. I mitten av maj 1937 vidtogs ytterligare åtgärder. Gestapo gav följande order: Alla som på något sätt främjar den olagliga organisationen IBV:s intressen eller endräkten mellan dess anhängare kommer att sättas i skyddshäkte och omedelbart ställas inför rätta för att en arresteringsorder i vederbörlig ordning skall kunna utfärdas.” I de flesta fall bestod detta ”skyddshäkte” av en transport till ett koncentrationsläger.

Författarna säger vidare: ”År 1937/1938 bestod det stora flertalet interner i Dachau av politiska fångar, medan det i Sachsenhausen redan på den tiden fanns lika många så kallade asociala element, homosexuella, Jehovas vittnen och vaneförbrytare.”

Andra världskriget och neutralitetsfrågan

Förhållandena förvärrades för vittnena år 1939, när krig bröt ut mellan Tyskland och de allierade — Storbritannien och Frankrike. Vad var det som hände?

Tjugotreårige August Dickmann från Dinslaken var ett av de omkring 600 Jehovas vittnen som fanns i Sachsenhausen år 1939.a När kriget bröt ut i september, såg lägerkommendanten Baranowsky sin möjlighet att bryta ner vittnenas viljestyrka. August vägrade att inställa sig till militärtjänst, och Baranowsky begärde tillstånd från Himmler att avrätta unge Dickmann inför alla fångarnas ögon. Han var övertygad om att många vittnen skulle avsvärja sig sin tro om de fick bevittna en avrättning. Dickmann sköts bakifrån av tre SS-män och fick sedan ett nådaskott i huvudet av en SS-officer.

Gustav Auschner, som själv bevittnade denna händelse, rapporterade senare: ”De sköt Dickmann och talade om för oss att vi alla skulle bli skjutna om vi inte undertecknade ett formulär där vi avsvor oss vår tro. Vi skulle föras till sandtaget 30 eller 40 stycken i taget, och sedan skulle de skjuta oss allihop. Följande dag gav SS var och en av oss ett papper som vi skulle skriva under om vi inte ville bli skjutna. Ni skulle ha sett hur långa de var i ansiktet när de gick därifrån utan en enda underskrift. De hade hoppats kunna skrämma oss med den offentliga avrättningen. Men vi hade större fruktan för att misshaga Jehova än för deras kulor. De sköt aldrig mer någon av oss offentligt.”

En liknande händelse utspelade sig i Buchenwald den 6 september 1939. Naziofficeren Rödl sade till vittnena: ”Om någon av er vägrar att kämpa mot Frankrike eller England, måste ni allesammans dö!” Det var en prövningens stund. Två fullt beväpnade SS-kompanier väntade vid porthuset. Men ”inte ett enda av Jehovas vittnen besvarade kommendantens vädjan att kämpa för Tyskland. Det var tyst en liten stund, och sedan kom plötsligt ordern: ’Upp med händerna! Ta ut allt ni har i fickorna!’” rapporterar Eugen Kogon i boken Der SS- Staat — das System der deutschen Konzentrationslager (SS-staten — Tysklands koncentrationslägersystem). Blev de skjutna? Nej, de blev misshandlade och rånade av SS-männen och skickades sedan i väg till ett stenbrott, där de fick arbeta under mycket svåra förhållanden. De blev också förvägrade varje form av sjukhusvård.

Doktor Christine King, som citerats tidigare i artikeln, förklarar: ”Men förvånansvärt nog för nazisterna kunde vittnena inte heller utplånas. Ju större press de utsattes för, desto mer sammansvetsade blev de, tills de blev hårda som diamant i sitt motstånd. Hitler tvingade dem att utkämpa en eskatologisk strid, och de bevarade tron. Med sin lila triangel (ett särskiljande märke på ärmen) bildade de ett starkt nätverk i lägren; deras erfarenheter är ett värdefullt material för alla som studerar människors möjligheter att överleva under extrem stress. För de lyckades verkligen överleva.”

Anna Pawełczyńska, själv överlevande från Auschwitz, skriver i sin bok Values and Violence in Auschwitz: ”I förhållande till hela antalet fångar i det jättelika Auschwitzlägret var Jehovas vittnen endast en liten, obetydlig grupp. ... Men trots detta märktes [den lila] färgen på deras trekantiga märken så tydligt i lägret att deras ringa antal inte återspeglar den verkliga styrkan hos denna grupp. Denna lilla grupp fångar var en stark ideologisk styrka, och de vann sin strid mot nazismen. Den tyska gruppen av denna sekt var med sitt aldrig sviktande motstånd som en liten ö mitt i en terroriserad nation. Och med hjälp av denna samma oförfärade anda fungerade de i Auschwitzlägret.” Hon tillägger: ”Alla visste att inget Jehovas vittne skulle utföra en befallning i strid mot sin religiösa tro och övertygelse.”

Ett framträdande exempel på detta är familjen Kusserow från Bad Lippspringe i Tyskland. Franz och Hilda hade en stor familj med 11 barn: sex pojkar och fem flickor. Under den nazistiska regimen dömdes 12 av de 13 familjemedlemmarna till sammanlagt 65 år i fängelser och koncentrationsläger. År 1940 blev 25-årige Wilhelm skjuten för vapenvägran. Två år senare blev hans bror Wolfgang vid 20 års ålder halshuggen i Brandenburgfängelset av samma orsak. År 1946 dog 28-årige Karl-Heinz av tuberkulos som han ådragit sig i koncentrationslägret i Dachau. Föräldrarna och döttrarna avtjänade allesammans straff i olika fängelser och koncentrationsläger. (Fler detaljer om denna enastående familj av martyrer finns i Vakttornet för 1 oktober 1985, sidorna 26—31.)

Eugen Kogon ger i sin bok Der SS-Staat — das System der deutschen Konzentrationslager följande kommentar: ”Man kan inte komma ifrån det intrycket att SS psykologiskt sett aldrig var riktigt vuxna den utmaning mot dem som Jehovas vittnen utgjorde.”

Om denna lilla grupp kristna vittnen på grundval av sin på bibeln grundade tro kunde stå fast mot Hitler, frågar man sig osökt: Varför kunde då inte de miljontals protestanterna och katolikerna göra detta? Var fanns den klara, otvetydiga religiösa ledning och vägledning i fråga om kristna principer som skulle ha kunnat beröva den nazistiska regimen omkring 60 miljoner tyskars stöd? (Se rutan på sidan 13.)

Vad var det som uppehöll dem?

Författaren Primo Levi skriver i sin bok The Drowned and the Saved (De dränkta och de räddade): ”I den tristess som präglade det dagliga livet [i koncentrationslägren] levde de som hade en [religiös eller politisk] tro ett bättre liv ... tack vare tilliten till deras gemensamma trosuppfattningars frälsande kraft.”

Han tillägger: ”Deras värld var större än vår, mer utsträckt i tid och rum och framför allt mer begriplig: de hade framför sig en ... tusenårig morgondag ... en plats i himmelen eller på jorden, där rättvisa och barmhärtighet hade segrat eller skulle segra i en kanske avlägsen men säker framtid.”

Jehovas vittnens osvikliga tro på ett framtida millennium kanske bäst kommer till uttryck genom följande brev från tyska vittnen som dömts till döden:

”Kära bror, svägerska, föräldrar och alla andra bröder!

Jag måste skriva och meddela er den smärtsamma nyheten att när ni får detta brev, då är jag inte längre i livet. Var inte alltför bedrövade. Tänk på att det är en enkel sak för den allsmäktige Guden att uppväcka mig från de döda. ... Ni vet att jag bemödat mig om att tjäna honom i min svaghet, och jag är fullständigt övertygad om att han har varit med mig ända till slutet. Jag överlämnar mitt liv i hans vård. ... Och nu, min kära mor och far, låt mig tacka er båda för allt det goda ni har gjort för mig. ... Må Jehova återgälda er för allt ni har gjort.

(Undertecknat) Ludwig Cyranek”

Ludwig Cyranek avrättades i Dresden på grund av att han var ett Jehovas vittne.

Sedan Johannes Harms hade dömts till döden genom halshuggning, fick han vid sju tillfällen möjlighet att avsvärja sig sin tro som ett Jehovas vittne. Strax före sin avrättning år 1940 skrev han detta brev till sin far Martin, som också satt i fängelse för att han var ett vittne.

”Min käre far!

Det är fortfarande tre veckor kvar till den 3 december, den dag då det är två år sedan vi såg varandra för sista gången. Jag minns fortfarande ditt kära leende när du arbetade i fängelsets källarvåning och jag var ute och gick på fängelsegården.

Jag har ofta tänkt på dig under den här tiden och känner mig mycket stolt men också förvånad över det sätt varpå du har burit din börda i trohet mot Herren. Och nu har också jag fått ett tillfälle att visa min trohet mot Herren intill döden, ja, att visa trohet inte bara intill döden, utan till och med in i döden.

Min dödsdom har redan blivit tillkännagiven, och jag är i kedjor både dag och natt — märkena (på papperet) är från handbojorna — men jag har ännu inte till fullo vunnit seger. ... Jag har fortfarande en möjlighet att rädda mitt jordiska liv, men därigenom skulle jag förlora det verkliga livet. ...

När du, käre far, är hemma igen, ta då särskilt hand om min kära Lieschen [hustrun], för det kommer att bli särskilt svårt för henne att veta att hennes käraste inte kommer att återvända. Jag vet att du kommer att göra detta, och jag tackar dig på förhand. Min käre far, i anden uppmanar jag dig att förbli trofast alldeles som jag försökt att förbli trofast, och vi kommer sedan att se varandra igen. Jag skall tänka på dig in i det sista.

Din son Johannes.”

Detta är bara två av de hundratals Jehovas vittnen som dog som martyrer därför att de hade mod att vara vapenvägrare under en ond regim. En fullständig redogörelse för deras kollektiva martyrskap skulle fylla många volymer.b

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 13]

Jehovas vittnen var Hitlers offer

Utdrag ur ”The New York Times”, 14 maj 1985

Herr redaktör:

Min hustru och jag, båda tyskar, tillbringade sammanlagt 17 år i nazistiska koncentrationsläger. Jag var i Dachau och Mauthausen, och min hustru, Gertrud, var i Ravensbrück. Vi hörde till de tusentals icke-judiska tyskar som fick lida på grund av att vi gjorde det som naziförbrytarna inte gjorde — vi vägrade för vårt samvetes skull att foga oss i Hitlers obligatoriska avguderi och militarism. Tusentals av oss överlevde dessa läger, men många gjorde det inte.

De nyligen införda insändare som berättade om vanliga tyskar som fick lida under Hitlers nazistiska regim (av Sabina Lietzmann, den 25 april, och av Anna E. Reisgies, den 30 april) gör att jag känner mig manad att nämna en ofta förbigången minoritetsgrupp som fick utstå våldsam förföljelse från Gestapo. De var kända under namnet Ernste Bibelforscher (Uppriktiga bibelforskare) eller Jehovas Zeugen (Jehovas vittnen).

Så snart Hitler kom till makten år 1933, påbörjade han en systematisk förföljelse av Jehovas vittnen på grund av deras neutrala hållning gentemot krig och politik. Följden blev att tusentals tyska Jehovas vittnen, av vilka många var mina personliga vänner, inte bara blev förintelsens offer, utan också martyrer. Varför denna subtila skillnad? Därför att vi när som helst kunde ha fått lämna koncentrationslägret om vi hade varit villiga att underteckna ett papper där vi avsvor oss vår religiösa tro.

Jag vill bara anföra två korta exempel som visar vilket brinnande nit som präglade några av de tyskar som hade kurage nog att motstå Hitlers regim. Tjugofemårige Wilhelm Kusserow från Bad Lippspringe blev skjuten den 27 april 1940, därför att han vägrade att tjäna i Hitlers väpnade styrkor.

Två år senare blev Wilhelms bror, Wolfgang, halshuggen i Brandenburgfängelset av samma orsak. Arkebusering var då, enligt Hitlers uppfattning, ett alltför värdigt dödssätt för vapenvägrare. Wolfgang var 20 år gammal.

Jag skulle kunna berätta om hundratals tyska män och kvinnor som fick röna liknande öden på grund av att de, i Guds namn, vågade hålla stånd mot tyranniet. Varför det inte fanns miljontals rakryggade tyskar som kunde räknas till denna skara, i stället för några få tusen, är kanske en fråga som andra får besvara.

Martin Poetzinger

Brooklyn den 1 maj 1985

[Bild på sidan 15]

Familjen Kusserow — Wilhelm (nummer två från höger) blev skjuten; Wolfgang (den tredje från vänster) blev halshuggen; Karl-Heinz (nummer två från vänster) dog av tuberkulos sedan han frigetts från Dachau

[Bild på sidan 16]

Martin Poetzinger (död år 1988) och hans hustru Gertrud tillbringade vardera omkring nio år i nazistiska koncentrationsläger