”Min favoritfotomodell”
Från Vakna!:s korrespondent i Sverige
”DET är sensommar i Norrland, och solen håller just på att gå ner. Jag sitter och slöar en stund i bilen, som jag stannat vid slutet av en skogsväg vid en myr. Jag tittar lite förstrött på björkarna på andra sidan myren. Plötsligt kommer en stor björnhanne lufsande ur skogen — rakt mot mig.
Jag glider snabbt ur bilen och kryper med kameran i handen utefter myrkanten för att hitta en bra kameravinkel. Björnen stannar och stirrar åt mitt håll. Jag kastar en hastig blick bakåt på bilen. Den är på tio sekunders språngavstånd. Björnen höjer sitt breda huvud, vädrar, ruskar på sin väldiga kropp och fnyser. Jag måste erkänna att det känns obehagligt i maggropen.
Han fortsätter emot mig. Jag drar mig långsamt tillbaka åt bilen. Så stannar han igen och får syn på mig. Plötsligt ger han ifrån sig en häftig fnysning och kommer rakt mot mig. Snabbt tar jag upp kameran, och under en bråkdels sekund möter jag hans blick i sökaren. Jag knäpper och rusar bakåt mot bilen.
Vilken bild! Den blev så lyckad att Postverket gjorde ett frimärke av den.”
Så beskriver naturfotografen Bertil Pettersson ett av sina möten med björnar i vild natur.
”Björnen är min favoritfotomodell”, säger han och fortsätter: ”Att träffa på detta vackra, formgo’a, imponerande djur i djupa skogen är mycket ovanligt. Få människor har fått se en skymt av en svensk brunbjörn, långt mindre kunnat ta en bild av en.”
En försiktig en
”Glöm alla beskrivningar av björnen som ett långsamt och lufsigt djur. Det intrycket får man kanske av björnen, när man ser den i en djurpark”, förklarar Bertil. ”Den är ytterst vaken och skärpt och överlistar med lätthet människan i skogen. Många dramatiska historier gör gällande att björnen reser sig på bakbenen, när den går till anfall. Men så är det inte. En björn reser sig på bakbenen för att få bättre överblick, när den vill undersöka något. Vanligen drar den sig undan eller gömmer sig i snåren tills faran är över. Med sin goda hörsel och känsliga nos kan björnen upptäcka dig långt innan du ens har en aning om dess närvaro.”
”Vad gör man, om man möter en nalle i skogen?” frågar jag. ”För det första, bli inte panikslagen. Björnen angriper sällan, om den inte blir provocerad. Dra dig försiktigt undan. Om den brummar, bör du rappa på, för det är dess sätt att tala om att du inte är välkommen.
Släpp aldrig lös en hund i björnskogen. Den kan söka upp och skälla på en björn och reta den och sedan fly med björnen i hälarna — mot dig! Resten kan du själv räkna ut.”
En riktig sjusovare
”Hur tillbringar din favoritmodell vintern?” frågar jag.
”I sitt underjordiska ide”, svarar Bertil.
”Javisst, ja. Den ligger ju i djup vinterdvala”, tillägger jag. ”Nej, den sover helt enkelt”, förklarar han. ”De som har stört en sovande björn i ett ide har snabbt blivit övertygade om att den inte ligger i djup vinterdvala. Den vaknar likt en sovande människa och når snabbt full aktivitet. Det har hänt att björnar väckts av motorsågar på ett hygge och rusat i väg hals över huvud.”
”Björnen måste känna årstiderna väl?” undrar jag.
”Ja”, nickar Bertil, ”i slutet av oktober, när den är välgödd, reder den till sitt ide och bäddar med grankvistar och mossa. Försiktig och listig som den är, väntar den gärna med att slutligen krypa ner i idet tills det snöar, så att spåren snabbt försvinner. I mitten av april kommer den fram igen. Då släpar den vanligen ut sin bädd framför ingången och uppehåller sig där några dygn, innan den börjar vårvandringen.”
Medan Bertil visar mig bilder på ett par söta lekande björnungar, förklarar han: ”Ungarna föds i idet ungefär i slutet av januari. Då är de små som råttor men växer snabbt, så att de, när de kommer ut om våren, är stora nog att tumla omkring, slåss och leka i närheten av mamman.”
Kramgo’a smånallar!
”Om man skulle få syn på sådana där gulliga, mjuka små knyten i en skogsglänta en dag, skulle man nog gärna vilja ge sig in i leken och krama om dem ordentligt”, antyder jag.
”Farligt, farligt!” varnar Bertil. ”En björnmamma kommer inte ens att släppa dig inom synhåll för ungarna. Det är därför det är så svårt att få bilder av en björnhona med ungar. Vid flera tillfällen under fyra års tid försökte jag förgäves att ta bilder av någon björnfamilj från ett gömsle i skogen. Men till sist, i solnedgången en majdag, hände detta:
Jag var på väg till mitt gömsle, när jag plötsligt fick se en stor upphöjning vid åteln, som jag lagt ut mitt på myren 60 meter bort. En björn! Strax därpå dök två halvvuxna fjolårsungar upp vid myrkanten. Vinden blåste till min fördel — mot mig. Med kameran beredd ålade jag mig 20 meter fram mot myrkanten och kröp ihop bakom en tall, knappt ett stenkast från björnarna. När ungarna kom fram till mamman, glodde de nyfiket på henne, medan hon grävde ner åteln. Under tiden tog jag många bra bilder.
I solnedgången, innan ridån föll för detta unika skådespel, fick jag se vad få människor någonsin sett i vild natur: När björnhonan slutat gräva, började ungarna klänga på henne och nafsa henne i sidan, medan de gnällde entonigt. Plötsligt satte hon sig och började ge ungarna di. Efter en stund lade hon sig på rygg, lyfte på huvudet och betraktade ömt ungarna, medan de avslutade kvällsmålet. När de var mätta, kurade de ihop jämte henne för att sova.
Jag drog mig sakta bort för att inte störa den idylliska scenen. Efter denna betagande upplevelse greps jag av en förunderlig, ödmjuk tacksamhet mot den generöse Gud som skapat dessa fantastiska djur.”
[Helsidesbild på sidan 24]
[Bilder på sidan 26]
Sniff, sniff! Härlig skogsluft!
Försiktigt! En hona med ungar.