Världshaven — värdefull naturtillgång eller global soptipp?

Ur Childe Harold’s Pilgrimage, av lord Byron.

DET fanns en tid då dessa ord inte bara var poetiska, utan också sanna. Men så är det inte längre. I dag klingar poetens ord, som så uttrycksfullt beskriver de omätliga världshaven och deras skenbara osårbarhet för människans förstörelselusta, lika falska och ihåliga som tanken att människor aldrig skulle kunna flyga. Människans förstöring begränsar sig inte längre till land och marker. Även världshaven har i oroväckande grad blivit hennes byte.

Har du någon gång varit vid havet? Om du har det, har du förmodligen ljusa minnen av dessa tillfällen: solstrålarna som glittrande speglar sig i vattnet; de sövande, rytmiska vågslagen mot stranden; en uppfriskande simtur; leken i vattenbrynet. Blotta tanken får dig att se fram emot nästa gång, inte sant? Men det kanske inte blir någon nästa gång. Och det är ändå inte det värsta; havet gör mycket mer för oss än att skänka oss glädje och njutning.

Dra till exempel ett djupt andetag. Enligt The New Encyclopædia Britannica har du till stor del världshaven att tacka för den luft som du andas. På vilket sätt? Det sägs där att jordens vattenmassor, och i synnerhet de alger som finns i dem, tillhandahåller cirka 90 procent av det syre som vi förbrukar när vi andas. Enligt andra beräkningar svarar s. k. fytoplankton, mikroskopiska växter som finns i världshaven, ensamma för uppemot en tredjedel av jordens syre. Oceanerna reglerar också jordens temperatur, försörjer en ofattbar mångfald levande organismer och spelar en avgörande roll för jordens klimat och väderförhållanden. Världshaven är, kort sagt, nyckeln till allt liv på denna planet.

En global soptipp

Men för människan är de mer än så. De är också en soptipp. Avloppsvatten, giftiga utsläpp från fabriker och pesticidbemängt avrinningsvatten från jordbruket når så småningom havet via pråmar, floder och rörledningar. Människan har länge behandlat världshaven som en jättelik slasktratt. Nu har emellertid detta handlingssätt börjat slå tillbaka mot människan själv. Populära semesterorter världen utöver har under de senaste åren varit tvungna att stänga sina badstränder sedan en vämjelig sörja av sopor och skräp spolats upp på land.

I Förenta staterna skapade detta för en tid sedan stora rubriker, när knarkattiraljer och sjukhusavfall, till exempel blodfläckade bandage, sprutspetsar och blodflaskor — somliga besmittade med aidsvirus — spolades upp på en del stränder på östkusten. Stora klumpar av obearbetat avfall, döda laboratorieråttor, delar av en människas magsäck och ännu mer motbjudande föremål fyllde människor med fasa. En del av detta blev vardagliga företeelser.

Samma problem har drabbat Nordsjöns och Östersjöns kuster i norra Europa, Adriatiska havet och Medelhavet i södra Europa och till och med Svarta havets och Stilla havets kuster i Sovjetunionen. Många badstränder har fått stängas, eftersom de badande riskerade att drabbas av en lång rad sjukdomar. Den världsberömde oceanologen Jacques Cousteau skrev för en tid sedan att badgäster vid vissa stränder i Medelhavet löpte risk att drabbas av 30 olika sjukdomar, från bölder till kallbrand. Han förutspådde att det kommer en tid då ingen ens vågar doppa tårna i Medelhavets vatten.

Men människans förorening förorsakar inte bara stängda badstränder och obehag för badgäster. Skadeverkningarna har spritt sig till djupare vatten.

För en hel del år sedan började staden New York dumpa sitt rötslam cirka 200 kilometer utanför kusten. Från djupa havskanjoner cirka 130 kilometer därifrån började fiskare nyligen få upp fiskar med missbildningar och ruttnande fenor samt krabbor och humrar med ”brännmärkessjukdomen” — stora hål i skalet som ser ut att vara gjorda med blåslampa. Myndigheterna förnekar allt samband mellan dumpningen och den sjuka fisken, men yrkesfiskare är inte av samma uppfattning. En dockmästare förklarade för tidskriften Time att New York-borna ”kommer att få tillbaka sitt avfall i den fisk de äter”.

Experter hävdar att föroreningen av världshaven snabbt håller på att få pandemiska proportioner; och den är inte begränsad till industriländerna. Utvecklingsländerna drabbas också, och det av två orsaker: För det första är världshaven ett enda stort hav med strömmar som inte tar hänsyn till gränser, och för det andra har industriländerna utnyttjat fattigare nationer som dumpningsplatser för sitt eget avfall. Bara under de två senaste åren har Förenta staterna och Västeuropa skickat i väg omkring tre miljoner ton riskavfall till östeuropeiska och afrikanska länder. Dessutom bygger vissa utländska företag fabriker i Asien och Afrika utan tillfredsställande anordningar för att undanskaffa miljöfarligt avfall.

Plastplågan

Ett annat av människans påhitt som vuxit henne över huvudet är plasten — ett ämne som den moderna tekniken inte tycks kunna klara sig utan. Detta material kan visserligen verka oundgängligt, men det är också praktiskt taget oförgängligt. När man inte behöver det längre, har man svårt att bli av med det. De plastband som håller ihop en sexpack öl kan exempelvis bevaras i mellan 450 och 1.000 år.

Ett populärt sätt att bli av med plastavfall är, som du kanske redan har gissat, att kasta det i havet. Faktum är att cirka 26.000 ton emballage och 150.000 ton fiskeutrustning årligen tappas eller slängs i havet, enligt U.S.News & World Report. Samma rapport förklarar också: ”Handels- och örlogsfartyg kastar dagligen 690.000 plastbehållare överbord.” En expert beräknade att det även mitt ute i Stilla havet finns cirka 50.000 plastfragment per kvadratkilometer.

Oceanerna kan inte absorbera dessa plastföroreningar. De flyter vanligtvis omkring helt intakta till dess havet vräker upp dem på någon strand, där de fortsätter att vanpryda vår vackra jord. Men de förorsakar också långt allvarligare skador.

Ett alltför högt pris

Det största problemet med plastavfall, liksom också med andra föroreningar, är kostnaden i form av liv. De jättelika havssköldpaddorna förväxlar flytande plastpåsar med kringdrivande genomskinliga maneter — deras favoritföda. Sköldpaddorna sätter antingen plastpåsarna i halsen eller sväljer dem hela. I båda fallen leder det till döden.

Alla slags havsdjur, från valar till delfiner och sälar, trasslar in sig i övergivna revar och nät. Lekfulla sälar stoppar in nosen i kasserade plastringar och svälter sedan långsamt ihjäl, eftersom de inte kan få av dem igen eller ens öppna munnen. Sjöfåglar fastnar i fisknät och sargar sig själva till döds i sina ursinniga försök att komma loss igen. Detta är inte bara enstaka fall — avfall och skräp kväver omkring en miljon sjöfåglar och 100.000 havsdäggdjur varje år.

Kemiska föroreningar har också krävt sina dödsoffer. Förra sommaren började döda sälar spolas upp på land utmed Nordsjöns kuster. På bara några månader dog omkring 12.000 av Nordsjöns 18.000 knubbsälar. Vad var det som dödade dem? Ett virus. Men det är inte hela sanningen. De miljontals hektoliter avfallsprodukter som regelbundet vräks ut i Nordsjön och Östersjön bidrog också till sälarnas död genom att försvaga deras immunsystem och underlätta sjukdomens spridning.

Även om koncentrationen av föroreningar är särskilt stor i Östersjön och Nordsjön, skulle ett djur nu för tiden knappast kunna finna rent vatten någonstans i världshaven. På så avlägsna platser som Arktis och Antarktis finner man pingviner, narvalar, isbjörnar, fiskar och sälar som bär spår av människans kemikalier och bekämpningsmedel i sina kroppsvävnader. Vitvalskadaver i St. Lawrence-bukten i Canada är så bemängda med gifter att de betraktas som riskavfall. Vid Atlantkusten i Förenta staterna dog omkring 40 procent av alla delfiner som fanns i området på lite mer än ett år och spolades i land med blåsor, missbildningar och flagnande hud.

Som grus i ett ömtåligt maskineri

Föroreningen av världshaven är också förbunden med en annan fara. Den riktar ett förintande slag mot jordens komplicerade ekosystem, med skrämmande konsekvenser. Oceanerna har inbyggda försvarsmekanismer mot nersmutsning. Marskland och estuarier vid flodernas mynningar fungerar till exempel som effektiva filter och avlägsnar skadliga ämnen från vattnet innan det flyter ut i havet. Jordens oceaner har också en fantastisk förmåga att förnya sig själva och rensa bort föroreningar. Men människan asfalterar marskområdena, överbelastar estuarierna vid flodmynningarna och dumpar avfallsprodukter i havet i snabbare takt än det kan göra sig av med dem.

När avloppsvatten och avrinningen från jordbruket på ett okontrollerat sätt flyter ut i havet, sker en övergödning av algerna, vilka då ”blommar” och utvecklar sig till en rödbrun massa som gör slut på syret i vattnet och dödar allt marint liv på många kilometers omkrets. Sådan massförökning av alger blir nu allt vanligare på många platser i världen.

Människan har också förorenat havet på hittills okända sätt. Ett sådant nytt hot är termisk förorening. Också små temperaturhöjningar till följd av varmvattenutsläpp kan främja tillväxten av organismer som rubbar det ekologiska systemet.

Ett annat hot är bullerförorening. Enligt The New York Times har människan stört tystnaden i havsdjupet med sina seismiska experiment, sin oljeborrning och sina jättelika fartyg. Bullret skadar de känsliga hörselorganen hos fiskar, valar och sälar — och kanske till och med äventyrar deras förmåga att kommunicera med varandra. Carl Sagan säger i sin bok Kosmos att valarna kanske en gång i tiden kunde höra varandras lågfrekventa ljud genom vattnet på ett avstånd av tusentals kilometer, kanske så långt som mellan Alaska och Antarktis. Sagan beräknar att människan genom sina bullerföroreningar har nerbringat detta avstånd till några hundra kilometer. ”Vi har skurit av valarna från varandra”, säger han eftertänksamt.

Fallet med oceanerna belyser också hur komplicerat föroreningsproblemet blivit. På grund av de skador som människan har vållat på ozonskiktet i jordens atmosfär når till exempel en större mängd ultraviolett ljus havets yta och dödar de planktonalger som flyter omkring nära ytan. Eftersom plankton tar upp koldioxid, bidrar förstöringen av dessa organismer till den globala uppvärmning som brukar kallas drivhuseffekten. Även surt regn kommer in i bilden, eftersom människans kvävehaltiga utsläpp därigenom når havet och kanske stimulerar den farliga algblomningen. Vilket komplicerat, livshotande nät människan har spunnit!

Men är situationen fullständigt hopplös? Vad kommer att hända med våra oceaner? Är de dömda att förvandlas till livlösa kloaker av kemikalier och sopor?

[Ruta på sidan 5]

Ett globalt problem

◼ År 1987 fick 33 procent av Förenta staternas mussel- och ostronodlingar slå igen på grund av föroreningar.

◼ Den tyska ön Sylt i Nordsjön, som länge varit berömd för sina rena badstränder, lamslogs förra sommaren av algblomning och föroreningar. Ett nära metertjockt lager av stinkande skum täckte stränderna.

◼ Naturforskare såg fram emot att få besöka Laysan, en avlägsen och obebodd ö i Stilla havet, cirka tusen sjömil från Hawaii. När de kom fram, fann de att stränderna var täckta av plastföremål och annat avfall.

◼ Människan dumpar årligen omkring sex miljoner ton olja i jordens oceaner — till största delen avsiktligt.

◼ Enligt miljörörelsen Greenpeace innehåller Irländska sjön mer radioaktivt avfall än alla hav tillsammans. Denna förorening kan ha bidragit till den 50-procentiga ökningen av leukemi bland befolkningen utmed dess kuster.

◼ Samtliga länder utmed Indiska oceanen har fått sina stränder nersmutsade av oljeutsläpp från tankfartyg.

◼ Cirka 30.000 pälssälar går årligen till spillo genom att de trasslar in sig i borttappade eller bortkastade drivgarn från fiskeindustrin. Enbart asiatiska fiskefartyg förlorar uppskattningsvis 1.500 meter nät varje natt.

◼ Den italienska regeringen har hävdat att 86 procent av landets stränder kan betecknas som rena, men miljövårdare beräknar nu att siffran ligger på 34 procent. Omkring 70 procent av städerna utmed Medelhavskusten släpper ut orenat avloppsvatten direkt i havet.

◼ De 20.000 öarna i sydöstra Asien har drabbats av föroreningar från tenngruvor utanför kusten, provsprängningar och avfallsdumpning från land och från fartyg. De har fått betala ett högt pris: utrotningshotade arter, förstörda korallrev och stränder nersmutsade med olja och tjärklumpar.

◼ Den brasilianska tidskriften Veja beskrev nyligen föroreningen av Brasiliens kuster och kustvatten i en artikel betitlad ”Ett rop på hjälp”. Bovarna i dramat är bristfälligt renade utsläpp av avloppsvatten och industrialisering utan nödvändiga miljöskyddande åtgärder.

[Bild på sidan 7]

Oljeutsläpp kräver tusentals liv

[Bildkälla]

H. Armstrong Roberts