Världshaven — Vem kan rädda dem?

EN HÖSTDAG år 1988 hoppade nio män och fyra kvinnor ner från en bro i centrala New York — alla på en gång. De störtade cirka 20 meter och hängde sedan orörliga i sina bergsbestigningsrep och väntade. Vad var deras avsikt? Att blockera vägen för en pråm lastad med rötslam som skulle dumpas i havet. Upplösningen av dramat blev en antiklimax — pråmen tog helt enkelt en omväg kring demonstranterna och dumpade avfallet som planerat. Demonstranterna blev så småningom arresterade.

Många andra för en ihärdig kamp, fast med lagliga medel, för att förhindra havsdöden. Många fördrag har slutits, och miljölagarna är legio. Man har stiftat lagar som förbjuder dumpning av plastavfall i havet. Man har förbjudit tankfartyg att dumpa sitt oljebemängda spillvatten. Man har lyckats rena vissa floder och kuststräckor.

I stort sett måste det dock erkännas att framgångarna är sällsynta och misslyckandena många. Miljövårdare fruktar att så länge det är billigare att dumpa avfallsprodukter i havet kommer människor att finna sätt att kringgå lagarna, precis som den tidigare nämnda pråmen fann ett sätt att ta sig förbi demonstranterna. Det avgörande i detta sammanhang är sorgligt nog ofta pengar, profitintresse. Att skydda miljön ger inte mycket i pengar räknat, utan kostar i stället en hel del.

Är det Gud som bär skulden?

Tidskriften Time betraktar emellertid miljöförstöringen som ett så allvarligt problem att man beslutat sig för att inte utse någon ”Årets man” som man brukar göra. I januarinumret i år utnämner man i stället vår hemsökta jord till ”Årets planet”. Men sådana artiklar om de aktuella miljöproblemen anlägger, betecknande nog, en mycket cynisk syn på bibeln.

Artikeln i Time inleddes med ett citat från Predikaren 1:4: ”Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar.” ”Nej, inte evinnerligen”, skriver artikelförfattaren. ”På sin höjd kommer jorden att bestå kanske ytterligare 4 till 5 miljarder år.” Samme författare hävdar längre fram att den befallning att lägga jorden under sig som gavs åt det första människoparet ”kunde tolkas som en inbjudan att använda naturen efter eget behag. Kristendomens spridning, som allmänt anses ha banat vägen för den tekniska utvecklingen, kan således också ha varit upprinnelsen till den hänsynslösa exploateringen av naturen.” Tidskriften gick till och med så långt att den betecknade bibelns löfte om att ”de ödmjuka skall ärva jorden” som en löjeväckande och falsk förutsägelse.

Alla sådana uttalanden har en gemensam nämnare: De bygger på förutsättningen att Gud antingen inte existerar eller inte har inspirerat bibeln eller inte har den vishet och makt som behövs för att vägleda sina skapelser och uppfylla sina löften. Vad anser du själv? Tyder det inte på en viss arrogans att dra sådana slutsatser utan att ha några bevis? Var och en som har bevittnat den vördnadsbjudande kraften och skönheten hos ett stormpiskat hav har med egna ögon fått se bevis för att den som har skapat vår planet verkligen är mäktig. Hans vishet är uppenbar i alla jordens hav och i de livsformer som de vimlar av.

Att Gud gav människan befallningen att lägga jorden under sig betydde inte att hon hade rätt att fördärva den, utan innebar i stället att hon blev betrodd med förvaltarskapet över jorden, att hon fick ansvaret att ta vård om den och odla den. Om Gud med denna befallning hade menat att vi skulle förvandla jorden till den soptipp som den snabbt håller på att bli i våra dagar, varför gav han då Adam och Eva det trädgårdsliknande paradiset i Eden som ett mönster att arbeta efter? Och varför uppmanade Gud människan ”att odla den och ta vård om den” och så småningom utbreda dess gränser genom att betvinga de ”törnen och tistlar” som växte utanför denna mönsterträdgård? — 1 Moseboken 2:15: 3:18; NW.

Faktum är att bibeln innehåller en för länge sedan uttalad förutsägelse som endast kan passa in på vår destruktiva generation, nämligen att Jehova skall ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. (Uppenbarelseboken 11:18) Bibelns profetior visar att den tiden nu är nära.

Många beskyller emellertid Gud för föroreningarna och pekar på mänskliga lösningar som det enda hoppet. Sunda förnuftet säger oss att det förhåller sig precis tvärtom — att det är människan själv som bär skulden och att lösningen ligger utom räckhåll för henne. Att människor klandrar Gud är ingenting nytt. Ordspråksboken 19:3 har för länge sedan avslöjat denna kortsynta mänskliga ståndpunkt: ”En människas eget oförnuft kommer henne på fall, och dock är det på Herren som hennes hjärta vredgas.”

Det förvaltaruppdrag som människan fick i Eden för omkring sex tusen år sedan är inte föråldrat. Alla som respekterar Skaparen i våra dagar kan leva upp till det genom att visa respekt för hans verk i stället för att tanklöst smutsa ner miljön. Var och en av oss kan hjälpa till att hålla havet rent. (Se nedan.) Men denna världsordning är tyvärr så beskaffad att den som inte på minsta sätt vill medverka till föroreningen av jord och hav skulle bli tvungen att bli eremit, leva isolerat i vildmarken. Denna möjlighet står inte öppen för Jesu efterföljare; deras förkunnartjänst tillåter inte det. — Matteus 28:19, 20.

Det enda hoppet om ett fullständigt slut på föroreningen av världshaven ligger därför inte i våra händer, utan i Guds. Hans löften står i skarp kontrast till människans misslyckanden; han har aldrig underlåtit att uppfylla ett enda av dem. Följande ord från bibeln kan därför vara till stor tröst för oss: ”Du ensam är Herren [Jehova]. Du har gjort himlarna och himlarnas himmel och hela deras härskara, jorden och allt vad som är på den, haven och allt vad som är i dem, och det är du som håller det allt vid liv.” — Nehemja 9:6.

Snart kommer jorden och dess oceaner att för all framtid återfå sin skönhet. Ja, det ”djupa, dunkelblåa världshavet” kommer att fortsätta att bölja — för evigt. Skaparen kommer att svara för det.

[Ruta på sidan 9]

VAD DU KAN GÖRA

Hur du kan visa respekt för jordens hav:

◼ Vid båtsport och fiske, följ denna enkla regel: Om du har tagit något med dig ut, bör du också se till att ta det med dig hem. Detta gäller särskilt plastmaterial. Försök att begränsa förlusten av revar och nät till ett minimum. Spillolja bör på vederbörligt sätt omhändertas på land, inte dumpas i havet.

◼ Också vid stranden gäller ovanstående regel. Försök att hålla ett öga på de plastföremål som du har med dig — påsarna som smörgåsarna är packade i, banden som håller ihop läskedrycksburkarna, muggar, tallrikar och bestick och flaskor med sololja. Tänk på att dessa föremål lätt blåser bort om man inte är på sin vakt. Titta dig omkring noga innan du lämnar platsen och ta sopor och skräp med dig hem.

◼ Följ samma tillvägagångssätt vid utfärder till floder och sjöar och deras stränder. Att förorena en flod är naturligtvis orätt i sig självt, men tänk också på att det du dumpar i en flod så småningom kan hamna i havet och förorsaka ännu större skador.

◼ Lyd alla lokala lagar beträffande avfallshantering och återvinning.

◼ Använd inte mer tvätt- och diskmedel än arbetet kräver.

◼ Vatten är, i likhet med luft, en grundförutsättning för liv. Förorena det inte, utan behandla det med respekt.

[Bild på sidan 8]

”Härintill skall du komma, men ej vidare.” — Job 38:11