En internationell krasch
DEN 19 OKTOBER 1987 var en märklig dag på vår planet. Den dagen släpptes en storm lös som svepte fram över hela jorden och anställde stor förödelse i många nationer. Men det var en storm utan vind. Det förekom inga slagregn, inga kullvräkta hus, inga dödsfall. Ändå var det en katastrof som gav återskall i hela världen, och för en tid blev en framträngande tjur förvandlad till en vilt skenande björn.
En storm utan vind? En tjur som förvandlas till en björn? Som du kanske redan förstår hade denna storm ingenting med jordens väder att göra. Den rörde i stället världens ekonomi. Den 19 oktober 1987 inträffade den kända kraschen, då aktiekurserna på Wall Street upplevde det största och snabbaste raset i historien, vilket i sin tur skapade panik världen utöver. Den uppåtgående trenden på marknaden (en ”tjurmarknad”) bröts, och i stället inträffade plötsligt ett våldsamt kursras (en ”björnmarknad”).
Även om kraschen var ljudlös och björnen inte hade några riktiga klor, fanns det ändå offer. En reporter i Zürich hörde en man ropa: ”Jag är ruinerad, fullständigt ruinerad”, och lade märke till att människor som läste dagstidningarna i finansdistriktet såg ut som om de läste sina egna dödsannonser. I Hongkong var paniken så feberaktig att man var tvungen att stänga börsen i fyra dagar. Den drabbades hårdare av kraschen än någon annan aktiemarknad och upplevde en värdeförlust på omkring 33 procent. En affärsman i Hongkong förlorade till exempel 124 miljoner dollar. En 63-årig änka i New York fann inte bara att kraschen hade gjort hennes aktieportfölj värdelös, utan att hon nu också var skyldig sin mäklare över 400.000 dollar!
Miljontals förlorare
Förre tyske förbundskanslern Helmut Schmidt sade i den västtyska dagstidningen Die Zeit: ”Kursfallet på mer än en biljon dollar på världens aktiemarknader har gjort mellan 100 och 200 miljoner hushåll i västvärlden fattigare än de trodde sig vara före kraschen.” Men kraschen var inte begränsad till västvärlden. Aktiemarknader föll som dominobrickor i Hongkong, Tokyo, Singapore, Taiwan, Australien, Sydafrika och Latinamerika, liksom också i Europa och Nordamerika.
I Paristidningen Le Quotidien kunde man läsa den braskande rubriken ”LE CRASH”. Den peruanska dagstidningen Cambio deklarerade: ”PANIK I NEW YORK, TOKYO OCH LONDON!” Sydneytidningen The Australian Financial Review försäkrade att Wall Street hade ”fallit med en duns som lät som om en död tjur hade kastats ner från Empire State Building”. Men som förre förbundskanslern Schmidt påpekade innebar dessa fallande börskurser mer än ett virrvarr av siffror och braskande rubriker. Kraschen innebar mycket påtagliga förluster för många människor som var tvungna att sälja sina aktier till lägre kurser. Livslånga besparingar, pensionsfonder, slantar som lagts undan för att trygga ålderdomen, planer på ett nytt hus, medel som avsatts för barnen — allt sådant blottställdes i den ekonomiska stormen.
Den kraftiga hausse som föregick kraschen förvärrade bara situationen. Antalet investerare på den amerikanska aktiemarknaden nära nog fördubblades mellan åren 1975 och 1985. Antalet indirekta aktieinnehav genom pensionsfonder, försäkringsbolag och banker ökade under samma period med närmare 35 miljoner. Den haussebetonade marknaden lockade till sig aktieköpare som flugor till en sockerbit. Många investerade alltför sent, betalade alltför mycket och kunde inte ta sig ur knipan tillräckligt snabbt.
En ny depression?
När kraschens vågor började sprida sig från Wall Street och ut över världen, drog sig människor till minnes ett annat ödesdigert år i den ekonomiska historien: år 1929. Det året ledde en liknande krasch på aktiemarknaden till en världsomfattande depression. Många människor i världen ryggar fortfarande tillbaka vid tanken på den tiden, med dess matköer, soppkök, skriande arbetslöshet och fattigdom. Skulle den nya kraschen kunna leda till en liknande depression? Den värsta dagen under kraschen år 1929 (”svarta tisdagen”) föll kurserna på aktiemarknaden med 12,8 procent. Men den ”svarta måndagen” år 1987 föll de faktiskt med hela 22,6 procent. En rubrik i The New York Times för 20 oktober 1987 ställde frågan: ”Blir 1987 ett nytt 1929?”
Till många människors stora lättnad blev svaret på den frågan nej. Närmare två år efteråt undersökte ett antal experter saken och fann att de bestående skadorna av kraschen var minimala. Den amerikanska ekonomin expanderade fortfarande. Arbetslösheten var låg. Strax efter kraschen var aktiekurserna faktiskt bara 4 procent lägre än de hade varit ett år tidigare; vid årets slut var de till och med en aning högre.
Många experter betraktade det som hände den ”svarta måndagen” som en sprickande bubbla, en välbehövlig tillrättaläggning av upptrissade aktiekurser. Om kraschen har gett något bestående resultat, så har det varit det rekordstora antalet aktieägare som lämnat marknaden. ”Aldrig mer”, försäkrar de. Och de tycks mena det.
Innebär det att den ”svarta måndagen” var betydelselös? Långt därifrån! Somliga experter anser att kraschen bör tas som en varning, att den uppenbarade en del djupa sprickor som löper från Wall Street och genom världens ekonomi. Men har världen i allmänhet gett akt på varningen? Inte enligt en professor i nationalekonomi, som förklarade för tidskriften Time: ”Det är som ett gäng berusade tonåringar som är ute och kör bil och tror att bara för att de klarade den senaste kurvan, kommer de att kunna klara nästa också.”
Vad berodde egentligen Wall Street- kraschen på? Skulle samma sak kunna inträffa igen? Hur berör detta dig personligen?