Ett val som jag aldrig har ångrat
VINDEN hade slitit seglen från masten, och strömmen förde oss obevekligt mot de farliga klipporna. Det verkade bara vara en fråga om minuter, tills vi skulle lida skeppsbrott.
Detta var i december 1937, och vi seglade från Indonesien till Australien i Lightbearer, en 16 meter lång tvåmastad jakt. I tre år hade jakten använts till att föra budskapet om Guds rike ut till öarna i Indonesien.
När allt verkade vara förlorat, kom styrman ihåg att han hade läst någonstans att hjälpmotorer brukar bli starkare, när man lägger i backen. Han lade snabbt i backen, och till vår överraskning och stora lättnad fungerade det! Vi rycktes från klipporna i sista stund!
Detta hände för mer än 50 år sedan. Hur kom jag då att bli den enda kvinnan ombord på Lightbearer?
Tvingad att välja
År 1926, när jag var 16 år, berättade min mormor för mig om bibelns underbara löften om en ny värld. Så småningom började jag dela med mig av dessa goda ting till andra genom att predika från hus till hus i närheten av vårt hem i Perth i Australien. Min far blev rasande, eftersom han betraktade detta som skandal. År 1929, det år jag blev döpt, tvingade pappa mig att välja mellan att sluta upp med att vittna och att lämna hemmet.
Jag älskade min familj mycket, och även om jag visste att jag skulle komma att sakna mina föräldrar, mina båda systrar och mina sex bröder, så lämnade jag hemmet och började pröva på glädjeämnena i pionjärtjänsten, som heltidstjänsten kallas.
Trettiotalets svåra erfarenheter
En tid tjänade jag runt Perth, Västaustraliens huvudstad. Men sedan blev jag inbjuden att sluta mig till en grupp pionjärer för att täcka avsides belägna delar av landet.
Ibland var livet hårt, eftersom vi många gånger inte hade någon annanstans att sova än i våra tält ute i obygden. Den världsomfattande ekonomiska depressionen drabbade Australien i början av 30-talet, och många bönder hade svårt att klara sig. Vi fick därför ägg, kött och grönsaker i utbyte mot litteraturen.
År 1933 for vår pionjärgrupp norrut. Allteftersom vi kom närmare Australiens centralöken, blev träden mindre och alltmer förkrympta, och undervegetationen gav mer och mer vika för sand. Men detta uppvägdes av att det efter regn, också ett litet regn, var kilometer efter kilometer med vildblommor. Ibland måste vi bara stanna bilen och med djup uppskattning betrakta den gudagivna skönheten runt omkring oss.
För att komma fram till vissa gårdar måste vi ta av oss skor och strumpor och vada över floder och bäckar. Vi spårade upp människor som klippte får, som plöjde, som mjölkade eller som lagade mat. Dem vi träffade på det här sättet fick vi vanligtvis tillfälle att tala med en stund. De kunde knappast låta bli att lyssna till någon som just hade vadat över en stigande bäck bara för att komma fram till deras gård!
Äktenskap och utländska distrikt
År 1935 kom Clem Deschamp, en ung pionjär som hade hjälpt till med att sätta i gång predikoarbetet på Java, den folkrikaste av Indonesiens öar, till Perth på sin väg till en sammankomst i Sydney. Han vittnade ofta tillsammans med vår pionjärgrupp. Jag var 25 år och han var 29, och jag tyckte att han var lång, mörk och stilig. När vi hade lärt känna varandra, tyckte vi att det bästa sättet för oss att tjäna Jehova var att göra det tillsammans. Vi beslöt därför att gifta oss och att därefter vara med vid sammankomsten i Sydney som ett gift par. Jag hade aldrig förut varit så lycklig som då.
Efter sammankomsten blev vi förordnade att tjäna som pionjärer i Melbourne. Senare det året förordnades Clem som resande tillsyningsman för hela staten Victoria, och vi fick privilegiet att besöka varje församling i den staten. När Clem därefter blev inbjuden att övervaka predikoarbetet i Indonesien, blev vi hänförda. Vi seglade upp längs Australiens västkust, och i juni 1936 kom vi slutligen till Surabaja, en av Javas stora städer.
Indonesien — en annan värld!
På ena sidan av vägen stod det Cadillacbilar och fanns det män i vita kostymer och eleganta damer. Och på den andra sidan av vägen var det täckta vagnar dragna av bufflar — ofta med kusken sovande i vagnen. Där fanns också välskapta kvinnor i färgrika saronger och män som bar korgar med mat och mässingsartiklar, som hängde från en lång stång över deras axlar. De skyndade fram med sin studsande men samtidigt hasande gång.
Vi tog en taxi och for hem till en person som hade visat intresse för Rikets budskap, när Clem tidigare var i Surabaja. En stor vitklädd man, som såg ut så som jag föreställde mig Mose, hälsade oss med utbredda armar, precis som en forntida patriark. En sådan värme och entusiasm fick mig att känna mig verkligt välkommen.
Vår värd hade varit miljonär, men på grund av en nedgång i sockerpriserna hade han det nu svårt ekonomiskt. Men hans entusiasm över livet hade trots detta inte slagits ner, och han hade entusiastiskt omfattat bibelns sanning. Vi vistades endast en kort tid hos honom innan vi flyttade till huvudstaden, Batavia, som nu heter Djakarta. Där tog Clem över kontoret efter Frank Rice, som då flyttade till Franska Indokina.
Ett fascinerande uppdrag
Vi lärde oss att vittna på holländska och malajiska och att predika i hem med välbärgade familjer såväl som i klungor av små skjul som kallades kamponger. När vi vittnade i dessa byar kunde ibland ända upp till 50 barn, som var trasigt och knappt klädda, följa oss från dörr till dörr. Vi spred mycket böcker från den ena änden av Java till den andra.
Vi använde jakten Lightbearer, när vi predikade på Indonesiens många öar, däribland Celebes och Borneo. Varje gång när vi seglade in i en liten hamn brukade besättningen sätta på grammofonen och spela upp något föredrag av J. F. Rutherford, den dåvarande presidenten för Sällskapet Vakttornet. Föreställ dig hur förvånade dessa isolerade malajiska bybor blev, när de fick se en stor jakt komma in i deras hamn och därefter fick höra en så hög och kraftfull stämma komma genom luften. Ett flygande tefat skulle knappast ha kunnat väcka mer intresse.
Så småningom ledde motstånd från myndigheterna, vilka hetsats upp av prästerskapet, till att alla indonesiska hamnar stängdes för besök av Lightbearer. Man beslöt därför att båten skulle återvända till Australien. Eftersom vi var angelägna att få återvända till Sydney för broder Rutherfords besök, for vi tillbaka med båten, och det var då som vi var nära att lida skeppsbrott.
Rutherfords stimulerande besök
Tidningsrubrikerna spred nyheten: ”Jehovas vittnen får inte använda Sydneys stadshus — domare Rutherford tillåts inte gå i land.” Han gick naturligtvis i land, men trots energiska ansträngningar vägrade man att låta oss använda Sydneys stadshus. Men det var lika bra att vi inte fick tillåtelse, eftersom stadshusets 4.000 sittplatser inte skulle ha räckt till.
Allt obefogat motstånd mot oss fick motsatt verkan! Det väcktes ett så stort intresse att 25.000 personer var med vid det möte som till slut hölls på Sydneys stora idrottsplats. Upprymda av erfarenheten var vi angelägna att få återvända till vårt missionärsdistrikt.
Spännande vittnande på Sumatra
Kort efter det att vi hade återvänt till Indonesien tyckte Clem att det återigen var dags att vittna på ön Sumatra. Clem och jag och Henry Cockman, en annan australier, arbetade därför som ett lag och predikade överallt bland öns berg och risfält. Vi övernattade på resanderum, och även om en del av våra login var bekväma, lämnade andra mycket i övrigt att önska.
När vi vittnade i en by som i huvudsak bestod av små kinesiska affärer, spred vi en hel kartong med böcker på kinesiska på omkring en timme. Affärsinnehavarna hade sett mycket få vita kvinnor, och det var aldrig någon sådan som hade besökt deras enkla små affärer. Jag vet inte om detta var orsaken till att jag fick lämna en bok i varje affär, men jag spred så många böcker att Clem och Henry använde det mesta av sin tid till att hämta litteratur åt mig från bilen.
När jag i en annan by återvände till bilen för att hämta mer litteratur, såg jag att den var omringad av människor som ropade och skrek och gestikulerade. Det verkade som om det var problem. Rätt orolig skyndade jag dit och blev överraskad över att få se Clem stå halvvägs inne i bilen och dela ut tidskrifter så fort han kunde. Bidragen för tidskrifterna skickades över huvudet på den ena personen efter den andra, och därefter skickade Clem tillbaka tidskriften över huvudena till den som hade lämnat myntet. Det var en fantastisk syn att få se människor praktiskt taget slåss för att få litteratur.
En kväll kom vi till den lilla staden Banko. Eftersom flotten som skötte trafiken över floden hade slutat för dagen, skaffade vi logi på ett pensionat på orten. Ägaren rådde oss att duscha omedelbart, vilket verkade vara en märklig begäran av sådana vanligtvis artiga människor. Clem frågade om vi hade tid att dricka något först, men ägaren uppmanade oss att duscha så snart vi kunde, eftersom duschrummet var utomhus.
Vi började tro att han hyste vissa tvivel om vår personliga hygien, när han förklarade: ”Detta är tigerområde, och de flesta kvällar efter mörkrets inbrott stryker tigrar omkring utanför.” Vi stod i receptionen, där man kunde beskåda sex stora tigerfällar. Fällarna var hela och ståtade fortfarande med dessa imponerande djurs stora tandförsedda huvuden. Det behöver väl inte sägas att vi duschade omedelbart, och det var antagligen den kortaste dusch jag någonsin har tagit!
När vi kom tillbaka till Djakarta, hade Hitler, som en början på andra världskriget, invaderat Polen. Den politiska spänningen i Indonesien var stor.
Motståndet mot vårt arbete växer
Mycket av vår litteratur förbjöds, och om myndigheterna kunde hitta någon förbjuden bok, så konfiskerade de den. En gång yrkade en polis på att få gå igenom de bokkartonger som var upptravade i vår bil där baksätet i normala fall var. Vårt mod sjönk, eftersom vi just hade fått en ny sändning av den förbjudna boken Fiender. Han gick energiskt igenom alla kartongerna i det översta lagret utan att hitta någon av de förbjudna böckerna.
Just när polisen skulle börja på det understa lagret av kartonger, där boken Fiender fanns, kom det plötsligt en störtskur. Polisen och Clem rusade till ett regnskydd i närheten, och båda blev genomvåta bara på den korta sträckan. Men tropiska störtskurar slutar lika plötsligt som de börjar, så polisen skyndade snart tillbaka och fortsatte att gå igenom kartongerna. Föreställ dig hans besvikelse och Clems skepsis, när han inte heller nu fann någon förbjuden litteratur!
Jag vågade inte diskutera detta ”underverk”, förrän vi hade kommit en bra bit därifrån. Jag hade nämligen skiftat de båda kartonglagren och ställt kartongerna med boken Fiender överst, där polisen redan hade kollat. Utan att veta om det gick han således igenom samma kartonger två gånger!
Det första skälet som angavs till att man förbjöd våra publikationer var att de var Hitlerfientliga. Men när Tyskland hade invaderat Holland, var Hitler inte längre populär bland holländska ämbetsmän. Vi frågade därför om man inte kunde släppa våra tidigare publikationer, och det gjorde man. Men friheten att obehindrat utföra vårt predikoarbete varade inte så länge.
Jag satt och skrev maskin på kontoret en förmiddag, när dörrarna rycktes upp och tre holländska ämbetsmän i full galauniform — fjädrar i hatten, svärd och medaljer — tågade in. Tidigare hade verksamheten förbjudits i Australien, och nu förbjöds den i Indonesien. I november 1941 föreslog Sällskapet att alla missionärer skulle återvända till Australien, vilket vi också gjorde.
Det kändes konstigt att få sitta på möten och lyssna till mer engelska än vad jag hade hört på flera år! En annan stor förändring ägde rum, när vi välsignades med att få en vacker pojke. Kort därefter inbjöds Clem till Perth för att ta hand om Sällskapets depå, varifrån litteraturen skickades ut över hela staten Västaustralien. Vi fortsatte också i pionjärtjänsten.
Återigen ett besök i Indonesien
År 1971 återvände Clem och jag till Java för en sammankomst. O, så annorlunda allt var! För det första var jag inte längre 31 år, utan jag var nu 61 år. Vi var hänförda över att få träffa så många som vi kände. En person påminde oss om att Clem hade döpt honom på ett risfält, när han var 16 år. Nu, vid 46 års ålder, kunde han presentera oss för sina barnbarn. Efter sammankomsten övernattade vi hos gamla vänner. Allting var sig likt — vi övernattade i samma hus, i samma rum och i samma säng. Till och med guldfiskarna i dammen såg likadana ut. Det var som om vi hade somnat in och vaknat upp 30 år senare.
I Bandung, omkring 10 mil upp i bergen, bodde andra kära vänner. Hustrun i familjen talade om för mig hur glad hon var över att se att jag hade blivit så frisk! Hon sade att det förr om åren hade gjort henne bekymrad att se en så mager kvinna arbeta i tropikerna. Jag måste skratta åt de kulturella olikheter som ligger bakom vår uppfattning om hur tjock en person bör vara.
När vi fortsatte vår nostalgiska resa, berättade en vän att många av de böcker som spritts till holländare under de tidiga åren hade hamnat på antikvariat, när holländarna hade lämnat landet, och att de hade köpts av människor som var på jakt efter något att läsa. Några som hade skaffat litteratur på det här sättet utvecklade en rätt djup förståelse av bibeln och var glada över att få börja ta del i predikoarbetet, så snart de blev kontaktade.
På ett ställe for ett vittne i väg för att visa sin far de bibliska sanningar som han hade fått lära sig. Men hans far hävdade att han redan hade funnit den sanna religionen. Han hade samlat omkring hundra personer för att tillbe enligt det sätt som han hade upptäckt. Föreställ dig vittnets förvåning, när han upptäckte att denna grupp studerade Sällskapet Vakttornets litteratur! De var helt omedvetna om att det fanns en världsomfattande organisation, som redan tillbad Jehova enligt detta mönster!
Lycklig över det val jag gjort
Det är nu 60 år sedan jag blev döpt, och jag har haft glädjen att få vara pionjär i 58 av dessa år. Min livskamrat, Clem, utvecklade tragiskt nog Parkinsons sjukdom och blev allt svagare och alltmer ”borta”, tills han behövde mycket hjälp till och med för att kunna sitta i en rullstol. Han dog lugnt och stilla i sömnen år 1987. Jag är glad över hans befrielse, men tomrummet är stort. Jag saknar honom fruktansvärt.
Pionjärtjänsten är fortfarande en stor glädje och skänker mig djup lycka och tillfredsställelse. Jag är mycket upptagen, och om jag någon gång har en ledig stund, kan jag med kärlek se tillbaka på det levande och rika liv som min käre man, Clem, och jag hade tillsammans. Jag är så glad för att jag valde som jag gjorde för 60 år sedan. — Berättat av Jean Deschamp.
[Bild på sidan 11]
Lightbearer, januari 1935
[Bild på sidan 13]
Jag och Clem när vi var unga
[Bild på sidan 15]
Så här ser jag ut nu