De var ett exempel för oss

BERÄTTAT AV CRAIG ZANKER

I åtta år har min hustru, Gayle, och jag varit pionjärer, dvs. heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen. De sex senaste åren har vi tjänat bland aboriginbefolkningen i Australiens obygder. Vi försöker helt enkelt följa det fina exempel som mina föräldrar och morföräldrar gett oss.

LÅT mig få berätta lite om mina morföräldrar. Vi har alltid tillgivet kallat dem Opa och Oma, de holländska orden för morfar och mormor. Min morfar, Charles Harris, tjänar fortfarande nitiskt i Melbourne, där han har bott i närmare 50 år.

Kontakt med Bibelns sanning

Opa föddes i en liten stad i den australiska östaten Tasmanien. År 1924, då han var 14 år, köpte hans far en sjömanskista på en auktion. Den visade sig vara en verklig skattkista i andligt avseende, för den innehöll en serie böcker skrivna av den förste presidenten för Watch Tower Bible and Tract Society, Charles Taze Russell.

Opas far var av allt att döma inte särskilt intresserad av böckerna, men Opa började läsa dem och insåg genast att de innehöll viktiga sanningar. Han försökte därför leta reda på dem som spred böckerna — de internationella bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Han ville tala med dem och få ytterligare förklaringar på de bibliska sanningar som han fått lära sig.

Efter många förfrågningar fann han tre äldre kvinnor som var aktiva förkunnare. De kom att betyda oerhört mycket för den unge Charles. År 1930 överlämnade han till sist sitt liv åt Jehova Gud och blev döpt i vatten. Han sade upp sig från sitt arbete som slaktare och reste norrut, till Sydney, där han fick ett förordnande som heltidsförkunnare.

Som pionjär i Australien

De närmaste åren predikade Charles i Nya Sydwales, både i Sydneyförorten Bondi vid kusten och på landsbygden i inlandet. Därefter blev han förflyttad till Perth, som ligger hundratals mil därifrån, i delstaten Västaustralien på andra sidan kontinenten. I sex månader predikade han på affärsdistrikt i Perth, och sedan fick han och två andra pionjärer ett nytt distrikt — de öppna vidderna i nordvästra Australien.

Det predikofält som dessa tre — Arthur Willis, George Rollsten och Charles — hade att täcka var fyra gånger så stort som Italien! Området var glesbefolkat, landskapet kargt och hettan intensiv. Ibland var de tvungna att färdas över 50 mil för att komma från en boskapsstation till en annan. Bilen de använde var gammal och dålig, även efter 1930-talets standard, men de hade stark tro och massor av energi.

De smala, gropiga grusvägarna korsades här och där av kamelstigar, och på vissa ställen var vägen täckt av ett fint damm, som kunde dölja förrädiska rötter och stubbar. Det är inte att undra på att fjädringen på bilen ofta gick sönder. Bakaxeln gick av vid två tillfällen, och däcken blev sönderslitna gång på gång. Pionjärerna fick ofta göra mindre bitar av gamla däck och sätta fast dem med bultar på insidan av de befintliga däcken för att kunna fortsätta sin resa.

När jag var pojke, frågade jag Opa vad som hade sporrat dem att fortsätta under så svåra förhållanden. Han förklarade att deras isolering gjorde att de kom nära Jehova. Det som ibland var påfrestande i fysiskt avseende blev till välsignelse i andligt avseende, sade han.

Utan tillstymmelse till överlägsenhet eller egenrättfärdighet uttryckte Opa sin förvåning över att så många människor tycktes vara alltför intresserade av att skaffa sig materiella ägodelar. ”Livet är mycket lättare att leva om man har så lite bagage som möjligt”, påminde han mig. ”Om Jesus var villig att sova under bar himmel när så var nödvändigt, då bör vi vara villiga att göra detsamma, om vårt uppdrag kräver det.” (Matteus 8:19, 20) Och det fick verkligen han och hans kamrater göra.

Inbjudna att tjäna utomlands

År 1935 fick Opa ett nytt förordnande — att vittna för människor på öarna i södra Stilla havet. Han och sex andra utgjorde besättningen på Sällskapets 16 meter långa segelbåt Lightbearer.

En gång när de var ute på Korallhavet, norr om Australien, gick hjälpmotorn sönder. Det var alldeles vindstilla, så de var hjälplösa där ute, många sjömil från land. Trots att det fanns risk för att de skulle driva upp på Stora barriärrevet och förlisa, kände Opa sig djupt berörd av den underbara stillhet som rådde där ute. ”Havet låg som en spegel”, skrev han i sin dagbok. ”Jag glömmer aldrig hur vackert det var på kvällarna, när solen gick ner i det blanka havet. Den synen är outplånligt inristad i mitt minne.”

Lyckligtvis kom vinden tillbaka innan de hann driva upp på revet, så de satte segel och kom lyckligt och väl fram till Port Moresby i Papua Nya Guinea, där de fick motorn reparerad. Från Port Moresby seglade de till Thursday Island och sedan vidare till Java, en stor ö som tillhör Indonesien. Opa kom att bli mycket fäst vid detta land, som har beskrivits som ”ett pärlband som är utbrett över ekvatorn”. På den tiden var Indonesien en holländsk koloni, så morfar fick lära sig både holländska och indonesiska. När han var ute och predikade hade han med sig litteratur på fem språk: holländska, indonesiska, kinesiska, engelska och arabiska.

Opa var mycket framgångsrik i fråga om att placera biblisk litteratur. Clem Deschamp, som hade ansvaret för Sällskapets litteraturdepå i Batavia (nu Jakarta), blev en gång inkallad till en holländsk officer, som hade följt vår verksamhet mycket noga. ”Hur många personer har ni som arbetar där borta i östra delen av Java?” undrade han.

”Bara en”, svarade broder Deschamp.

”Och det menar ni att jag skall tro?” röt officeren. ”Ni måste ha en hel armé av arbetare där, att döma av den stora mängd litteratur som ni har spritt överallt!”

Opa tycker att det var en av de bästa komplimanger han fått i hela sitt liv. Men han hade verkligen gjort sig förtjänt av den, för det var inte ovanligt att han placerade mellan 1.500 och 3.000 tryckalster per månad.

Äktenskap, förbud och krig

I december 1938 gifte sig Opa med en ung indonesisk kvinna vid namn Wilhelmina, som blev min mormor. Mormor, Oma, var omtänksam, ömhjärtad, arbetsam och blid. Och jag borde veta, för när jag var liten var hon min bästa vän.

Efter giftermålet fortsatte Opa och Oma att tjäna som pionjärer tillsammans. Vid det laget hade de övriga medlemmarna av Lightbearers besättning antingen begett sig till andra delar av världen eller återvänt till sitt hemland. Men Opa hade gjort Indonesien till sitt hem och var fast besluten att stanna kvar.

När andra världskriget närmade sig, började de holländska myndigheterna som styrde Indonesien, efter påtryckningar från prästerna, belägga Jehovas vittnens verksamhet med restriktioner, och till slut blev vårt arbete förbjudet. Vittnandet utfördes därför under vissa svårigheter och enbart med hjälp av Bibeln. I nästan varenda stad som Opa och Oma besökte blev de inkallade till myndigheterna och utfrågade. De behandlades som brottslingar. Inte långt efter det att förbudet trätt i kraft blev Omas svåger arresterad på grund av att han stod fast för kristen neutralitet. Han dog i ett fängelse upprättat av holländarna.

Opa och Oma bodde i en husvagn som monterats på en lastbil. Med denna husbil for de kors och tvärs över Java och predikade. År 1940, när hotet om en japansk invasion blev allt större, välsignades de med en dotter, som blev min mor. De kallade den lilla flickan Victory (Seger), efter titeln på ett föredrag som hållits två år tidigare av Sällskapets dåvarande president, J. F. Rutherford. De fortsatte att tjäna som pionjärer även sedan barnet hade fötts.

I början av år 1942 var Opa, Oma och Victory på väg hem till Java från Borneo med en holländsk lastbåt, när de plötsligt hörde ett kanonskott från en japansk jagare. Alla ljus slocknade, och människor ropade och skrek. Så kom kriget in i min familjs liv. De lyckades ta sig i land utan vidare missöden, men några dagar senare invaderade japanerna Java, och en holländsk officer avslöjade Opas och Omas vistelseort för de japanska soldaterna.

När japanerna fann dem, tog de ifrån dem alla deras ägodelar, till och med lilla Victorys leksaker, och förde dem till två olika koncentrationsläger. Victory fick stanna hos Oma, och Opa återsåg dem inte på tre och ett halvt år.

Livet i koncentrationslägren

Under den tid Opa hölls internerad flyttades han från den ena staden till den andra — från Surabaja till Ngawi, sedan vidare till Bandung och slutligen till Tjimahi. De ständiga förflyttningarna var avsedda att förhindra organiserade flyktförsök. Fångarna var till största delen holländare, men det fanns också en del britter och australier. Medan Opa satt fängslad fick han lära sig barberaryrket, en färdighet som han fortfarande praktiserar då och då. Den enda religiösa bok han fick behålla var Bibeln.

Oma och Victory flyttades också från det ena lägret till det andra. I dessa läger blev kvinnorna ofta utkallade till ”samhällstjänst” av lägerkommendanten. Av någon anledning blev emellertid Oma aldrig utvald. Senare fick hon veta att kvinnorna blev uttagna för att tjänstgöra som prostituerade bland de japanska soldaterna.

Eftersom de japanska soldaterna inte tyckte om små flickor, lät Oma alltid Victory vara klädd som en pojke och ha kortklippt hår. Namnet Victory ställde till stora bekymmer när lägerkommendanten ville veta vad namnet betydde — seger för den kejserliga japanska armén eller seger för amerikanerna?

”Guds rikes seger över alla jordiska regeringar!” svarade min mormor stolt.

Som straff för vägran att säga ”seger för den kejserliga japanska armén” tvingades Oma och hennes femåriga dotter stå i givakt i åtta timmar i den brännheta tropiska solen. De hade ingen skugga och inget vatten, och de fick inte sätta sig ner eller sjunka ihop. Men med Jehovas hjälp klarade de av denna fruktansvärda pärs.

Ett år efter det att Oma fängslats sade lägerkommendanten till henne att hennes man hade dött! Bedrövad stoppade hon ner Opas fotografi i botten på sin slitna väska och kämpade vidare, trots sin sorg.

Livet i fånglägret var hårt. Den dagliga matransonen bestod av en kopp tapiokavälling till frukost, knappt 200 gram bröd bakat av sagogryn till lunch och en kopp kokt ris i grönsaksbuljong till kvällsmat. På grund av de knappa matransonerna var många svårt undernärda, och dagligen dog en del fångar i dysenteri.

Opa drabbades av pellagra och hungerödem medan han satt inspärrad i koncentrationsläger. Oma var också nära att dö, eftersom hon ofta gav sin mat åt Victory för att den lilla flickan inte skulle svälta ihjäl. De fick svälta och utsattes för misshandel varje dag. Det var bara genom att hålla sig tätt intill sin Gud, Jehova, som de lyckades överleva.

Jag minns att Opa ofta brukade säga: ”Frihet är att vara i samklang med den Gudomlige, Jehova.” Opa betraktade sig följaktligen som verkligt fri, trots att han satt fängslad och blev illa behandlad. Den kärlek som han och Oma hade till Jehova hjälpte dem verkligen att ”uthärda allting”. (1 Korinthierna 13:7) Ett sådant nära förhållande till Gud är vad Gayle och jag nu försöker upprätthålla.

Frihet och en märklig återförening

År 1945 var andra världskriget äntligen slut. Inte långt efter det att Japan kapitulerat skulle Opa förflyttas per tåg. Mellan Jakarta och Bandung stoppades tåget av indonesiska soldater. Även om fientligheterna med japanerna nu hade upphört, stred indonesierna för att bli oavhängiga av holländarna. Opa blev så förvånad över att plötsligt bli utmotad från tåget att han glömde att tala engelska och i stället började tala holländska. För indonesierna var holländska fiendens språk, och fienden måste dödas.

Men när soldaterna kroppsvisiterade Opa, hittade de hans australiska körkort, som han inte hade haft en tanke på. Lyckligtvis var indonesierna inte i krig med Australien. Än i dag betraktar Opa upptäckten av det där körkortet, som bevisade att han var australisk medborgare, som Guds ingripande, för vid just den stationen dödade samma soldater bara några timmar senare tolv holländare som befann sig på ett passerande tåg.

Kort efter denna händelse väntade Oma och Victory på en transport från de krigshärjade områdena. Medan de satt vid vägkanten passerade ändlösa kolonner av lastbilar med soldater och civila. Plötsligt, utan någon speciell anledning, stannade kolonnen. Oma råkade kasta en blick in i den bakre öppningen på den närmaste lastbilen och fick till sin förvåning se en utmärglad person som hon genast kände igen. Det var hennes man! Det går inte att med ord beskriva den lycka de kände över att återförenas.

Tillbaka till Australien

När morfar och hans familj återvände till Australien år 1946 efter att ha bott i Indonesien i 11 år, var livet inte lätt för dem. De återvände som krigsflyktingar — utblottade, undernärda och illa sedda av många bland lokalbefolkningen. Oma och Victory fick också känna på de rasfördomar som många australier hyser mot asiatiska invandrare. Opa var tvungen att arbeta hårt många timmar om dagen för att förse sin familj med mat och husrum. Trots dessa svårigheter härdade de ut och bevarade sin andlighet intakt.

Nu, över 48 år senare, bor Opa i Melbourne, där han fortfarande tar del i tjänsten från hus till hus. Han har fått se Victory och hennes barn omfatta sanningen, överlämna sina liv åt Jehova och i tur och ordning träda in i heltidstjänsten.

Des Zanker, som blev min far, och Victory döptes i början av 1950-talet, och år 1958 blev Des medlem av Betelfamiljen i Australien. När han hade gift sig med Victory, som tjänade som pionjär med särskilt uppdrag, var de verksamma som pionjärer under någon tid och blev därefter inbjudna att ta del i resetjänsten. Sedan föddes jag, och de var tvungna att lämna den tjänsten för att uppfostra mig. Men efter 27 år är pappa fortfarande verksam som pionjär.

I början av år 1990 dog Oma fridfullt i sitt hem, det hus som min mor hade vuxit upp i. Jag växte också upp i detta hus i Melbourne, och det gjorde också min bror och min syster, som är yngre än jag. Det har varit en verklig välsignelse för vår familj att bo tillsammans med Oma och Opa. Ibland var det lite trångt, men jag kan inte minnas att vi någonsin bekymrade oss om det. De fyra första åren av vårt äktenskap lyckades även min hustru, Gayle, få plats på något sätt, och hon älskade att bo där. När vi till sist flyttade därifrån därför att vi hade fått ett nytt förordnande, grät jag. Jag hade fått så mycket uppmuntran och kärlek i det huset.

Gayle och jag har emellertid all orsak att vara jublande glada, för vi är nu upptagna i samma verk som mina föräldrar var och deras föräldrar före dem. När vi flyttade hemifrån, var det till uppmuntran för oss att tänka på skälet till att vi gav oss i väg, nämligen att göra Jehovas vilja genom att ta del i heltidstjänsten. Vi strävar nu efter att följa det fina exempel som getts oss av våra trogna äldre familjemedlemmar, som fann liknande uppmuntran när de arbetade på hårda distrikt, när de var så fattiga att de knappt hade mat för dagen och till och med när de i fyra år satt inspärrade i japanska koncentrationsläger. — 2 Korinthierna 1:3, 4.

Opa har alltid funnit tröst i följande inspirerade ord som kung David riktade till Jehova: ”Din kärleksfulla omtanke är bättre än liv.” (Psalm 63:3) Det har alltid varit min morfars innerliga önskan att få del av denna kärleksfulla omtanke för evigt, och det är hela hans familjs önskan att få dela den med honom.

[Bild på sidan 21]

Oma och Opa Harris

[Bild på sidan 23]

Craig Zanker (längst bak), tillsammans med sin hustru, sina föräldrar och sin yngre bror och syster