”Inte för allt te i Kina!”

HISTORIENS gång förändrades av det. Det mäktigaste handelskompaniet på sin tid grundades på det. Holländska sjömän färdades tusentals mil i sitt sökande efter det. Näst efter vatten är det världens favoritdryck. Vad är det? Te!

Har du någon gång undrat hur teet vann sådan popularitet? Varifrån kom det? I likhet med så många andra nyheter går det tillbaka till Kina. Omkring 500 år före den vanliga tideräkningens början anspelade Konfucius på te i en av sina dikter. Historien berättar om en kinesisk kejsare som 300 år senare åter fyllde tomma kassakistor med en skatt på te.

Även om det inte är någon brist på legender som förklarar teets ursprung, kommer vi förmodligen aldrig att få veta hur det upptäcktes. I en berättelse förbinds det med kejsar Shen Nung, som drack bara kokt vatten när han färdades omkring i landet. En gång blåste en kvist av en brinnande buske i hans redan bubblande vatten. Till sin stora överraskning lade kejsaren märke till den nya dryckens angenäma smak och goda arom. Vad han upptäckt var te!

Enligt en annan legend trodde en av Buddhas lärjungar, Bodhidharma, att verkligt helgonskap kunde vinnas endast genom ständig meditation, dag och natt. Under en av sina långa vakor bemäktigades han slutligen av sömnen. För att han inte en andra gång skulle duka under för en sådan simpel mänsklig svaghet, skar han av sig ögonlocken. Dessa föll till marken och började mirakulöst gro. Nästa dag visade sig en grön buske. Han smakade på bladen och fann att de var smakfullt vederkvickande. Det var teplantan.

Teet besegrar Fjärran Östern

Det dröjde inte länge förrän teet besegrade Japan. Det fördes dit av kinesiska buddistmunkar, som anlände någon gång under 800-talet med tekannan i ryggsäcken. Snart blev teet en sådan favoritdryck bland japanerna att 400 år senare en ”högst formalistisk ritual” för att laga till och servera te, kallad chanoyu, blev en nationell institution.

Men medan japanerna utvecklade en noggrant genomtänkt tedrickningsceremoni, var teet i Kina knappast välsmakande. Även om kinesiska poeter hyllade teet som ett ”skum av flytande jade”, var det ofta mer likt en soppa. Gröna teblad kokade i salt vatten, och ibland smaksatta med ingefära och kanel eller rentav med lök och andra gånger kokta med mjölk och även ris, var tidens mer vanliga recept.

Men ändå var det en kines som skrev den första bok som handlade om tillagning av te. Omkring 780 v.t. gav Lu Yu ut Tscha-King (Teboken), som snart blev tebibeln för Fjärran Österns teälskare. Påverkade av denne skriftställare började Kina förfina sina tevanor och lagade till drycken på ett mera underfundigt och ändå enkelt sätt: Vanligt kokande vatten med på sin höjd en nypa salt — som den enda eftergiften åt de länge omhuldade forntida recepten — hälldes över torkade teblad. Lu Yu lade märke till att huruvida te är gott eller inte till stor del beror på dess arom. Han insåg att dess smak och kvalitet inte bara beror på teplantan som sådan utan, liksom när det gäller vin, än mer av sådana faktorer som jordmån och klimat. Det förklarar varför han kunde säga att det finns ”ett tusen och tio tusen” tesorter.

Snart började kineserna blanda teer, och hundratals olika sorter marknadsfördes. Det är inte att förvåna sig över att landet som skänkte världen te också gav det dess universella namn: Det är från ett kinesiskt tecken på den kinesiska amoydialekten.

Europa upptäcker teet

Det dröjde länge innan européerna upptäckte sin smak för te. Trots att Marco Polo (1254—1324), en köpman och äventyrare från Venedig, gjorde vidsträckta resor i Kina, nämnde han te bara en gång i sina reserapporter. Han berättade om en kinesisk finansminister som hade blivit avskedad därför att han egenmäktigt hade ökat teskatten. Omkring 200 år senare gav en annan venetianare, Giovanni Battista Ramusio, Europa dess första detaljerade beskrivning av framställningen och användningen av te. I början av 1600-talet såldes således de första proven av denna exotiska nya dryck på europeiska apotek och betingade till att börja med samma pris som guld. Det är inte förvånande att det ursprungliga australiska uttrycket ”Inte för allt te i Kina!” betyder ”Sannerligen inte!”

Under tiden hade holländarna börjat bedriva handel med Fjärran Östern, och teet var en av deras mer exotiska importvaror. En driftig köpman, Johan Nieuhof, berättar om sina ändlösa förhandlingar med kinesiska mandariner, som vanligtvis avslutades med en bankett vid vilken en dryck serverades. Förklenande kallade han denna dryck en ”bönsoppa”. Sedan han beskrivit hur den lagas till och att den ”klunkas så het som man kan stå ut med”, tillfogar han att ”kineserna värdesätter denna dryck lika mycket som alkemisterna sin lapis philosophorum ... det vill säga de vises sten”. Men han lovordade också teet som ett effektivt men dyrt botemedel för alla slags åkommor.

Koppen som muntrar upp britterna

Även om britterna är de ivrigaste tedrickarna i våra dagar, hjälpte både holländarna och portugiserna till med att omvända dem till te. Man tror att judar, som hade blivit inbjudna att komma tillbaka till England av Oliver Cromwell efter sin landsförvisning i Amsterdam, förde te med sig. Den 23 september 1658 visade sig vara ett minnesvärt tedatum. Det var första gången som en teannons förekom i en engelsk tidning. Mercurius Politicus annonserade att en dryck som kineserna kallade tchan men som andra människor kallade te skulle säljas i Sultan’s Head, ett kafé i London. Tre år senare gifte sig den engelske kungen Karl II med en tekännare, den portugisiska prinsessan Katarina av Braganza, som införde tedrickning vid engelska hovet. Detta blev en seger över alkoholhaltiga drycker, vilka efter vad det uppgavs både adelsherrar och adelsdamer smuttade på ”på morgonen, vid middagstiden, på aftonen”. Plötsligt hade teet blivit den fashionabla drycken.

Fastän teet producerades på tusentals kilometers avstånd, fördes det till London i allt större kvantiteter. Med tiden förvärvade Ostindiska kompaniet exklusiva handelsrättigheter i Kina och hade monopol på handeln med Fjärran Östern i mer än 200 år. Det mesta av Europa började dricka te, även om Frankrike inte blev omvänt till den nya drycken.

Te, skatter och krig

Te var en glad överraskning för hårt pressade regeringar. Till att börja med uttogs skatt dagligen på den faktiska tekvantitet som dracks på kaféerna i London. Denna mödosamma procedur avskaffades år 1689, när en avgift uttogs för varje pund torra teblad. Skatter på upp till 90 procent och den växande efterfrågan ledde till en blomstrande smuggling längs Englands sydkust, eftersom teet var mycket billigare på kontinenten. Till och med surrogatte framställdes. Begagnade teblad behandlades med melass och lera, förmodligen för att den ursprungliga tefärgen skulle återställas, och torkades sedan och såldes på nytt. En ”förfalskare” frambringade vad som kallades ”smouch”, en illaluktande tillblandning av askblad torkade och indränkta i fårgödsel, vilka sedan blandades med verkligt te innan de såldes!

Te har till och med förändrat historiens gång. En teskatt på tre pence per pund utlöste Nordamerikanska frihetskriget. Arga Bostonborgare fördömde denna ”obetydliga men tyranniska” skatt. De vreda kolonisterna, av vilka en del var förklädda som infödda amerikaner (indianer), stormade däcken på tre ostindiefarare, förtöjda i hamnen, bröt upp telådorna och kastade hela lasten överbord. Därifrån kommer uttrycket ”tebjudningen i Boston”. Resten är historia.

Ett annat krig utkämpades om te, opiumkriget. Kina hade fått betalning i silver för sin teexport, eftersom det inte fanns någon efterfrågan på europeiska varor. Opium var emellertid en mycket eftertraktad, fastän förbjuden, handelsvara. Ostindiska kompaniet skyndade sig att fylla det behovet genom att lämna opium som betalning för te. Det skrupelfria bolaget odlade opiumvallmo i östra Indien för att tillgodose den väldiga kinesiska marknaden. I mer än tio år pågick denna illegala trafik och försåg rikligen de oräkneliga opiumhålorna, tills den slutligen avskars av den kinesiska regeringen. Efter en del skärmytslingar mellan britterna och kineserna om denna fråga bröt krig ut, som slutade med ett förödmjukande nederlag för kineserna år 1842. Te exporterades åter till England, och Kina tvingades godta opiumimport.

Varför inte pröva en kopp te?

Tidigt i teets historia insåg man att te hade en stimulerande verkan, förnämligast på grund av sitt koffeininnehåll. Te såldes först på apotek och ansågs vara ett universalmedel för så vitt skilda åkommor som vattusot och skörbjugg. Det togs också som ett användbart botemedel mot bristande aptit såväl som mot att äta för mycket. I våra dagar vet man att te innehåller flera av vitaminerna i B-vitaminkomplexet. Men tedrickning ökar också koffeinintaget. I det kalorimedvetna västerländska samhället är det dessutom värt att komma ihåg att en kopp te innehåller bara fyra kalorier, om den dricks utan mjölk och socker.

Te försämras lätt. Det kan inte förvaras längre än några månader. Och framför allt måste det lagras på rätt sätt. Det bör aldrig förvaras tillsammans med andra örter eller, vad än värre är, tillsammans med kryddor. Te tar lätt till sig smaken från vad som helst som förvaras tillsammans med det och detta i så stor utsträckning att brittiska teplantageföreståndare under förra seklet lät sina teplockare ta en dusch varje gång de gick till arbetet!

I förbigående nämnt kan iste också vara härligt. Under världsutställningen i Saint Louis i USA år 1904 kunde en engelsman inte sälja sitt rykande heta te till besökare som redan var svettiga. Han hällde det därför över is, och Amerikas vederkvickande sommardryck föddes.

Britterna dricker sitt te med mjölk, friserna i norra Tyskland avnjuter det tillsammans med vitt kandisocker och ett toppskikt av grädde, marockanerna smaksätter det med mynta, medan tibetanerna tillför salt och jaksmör till det. Men många teälskare rättar sig efter den gamle Lu Yus förslag och lagar till teet av friskt kokande bergsvatten, överallt där sådant fortfarande finns tillgängligt.

Känner du dig törstig sedan du läst så mycket om te? Varför inte pröva en kopp gott te med en gång?

[Ruta på sidan 15]

”Tack Gud för te! Vad skulle världen ta sig till utan te? Hur skulle den ha funnits till? Jag är glad för att jag inte föddes före teet.” — Den engelske författaren Sydney Smith (1771—1845)

[Ruta/bild på sidan 18]

Från plantagen till tekannan

Det finns hundratals olika slags tebuskar i våra dagar, vilka alla är hybrider av tre huvudvarieteter. Tefälten finns vanligtvis i bergsområden där regnvattnet kan rinna bort. Den största teodlingsregionen i våra dagar är Assam, i provinsen med samma namn i norra Indien. Men ”champagnen” bland teerna lär komma från Darjeeling, vid Himalayas fot. Det regniga klimatet och den sura jorden samverkar i att frambringa en av de finaste tesorterna, så att Darjeeling förvandlades till teets ”utlovade land”.

I Darjeeling är skörden säsongbetonad, och teplockarna är flitigt sysselsatta i mars och april med att samla in de första nya skotten, som blir ett högt uppskattat, diskret smaksatt te. Den andra bladskörden, som plockas under sommaren, är ett fylligt, bärnstensfärgat te, under det att det te man får sin bärgning av skördas senare på hösten. På andra håll sker plockningen året runt med intervaller på från bara några dagar till några veckor. Ju yngre och mjukare skotten är, desto bättre blir teet. Plockningen kräver mycken skicklighet och omsorg. Trettio tusen skott ger ju bara 6 kilo Darjeelingte, ett dagsverke för en skicklig plockare. Men det som har skördats är ännu inte te.

Nu börjar en behandlingsprocess med fyra stadier. Först av allt behöver de gröna skotten torka, så att de förlorar omkring 30 procent av sin fuktighet och blir mjuka och släta som läder. Sedan är de färdiga för rullningen, det följande steget. Genom rullningen bryts bladens cellväggar upp, så att de naturliga safter som ger teet dess särskilda smak frigörs. Under det tredje stadiet förändras tebladen från att ha varit gulgröna till sin karakteristiska kopparbruna färg. Denna process kallas jäsning. De brutna bladen sprids ut på bord i fuktig atmosfär och börjar jäsa. Så måste bladen torkas eller ”brännas”. Genom denna process blir bladen svarta, och det är först när man häller hett vatten över dem som de blir kopparbruna till färgen igen.

Till sist sorteras de torkade bladen och packas i plywoodlådor fodrade med rispapper och aluminiumfolie och är färdiga att skickas till uppköpare världen runt. Sedan bladen blandats till önskad sammansättning, är teet klart att bryggas i din tekanna.

[Bild på sidan 14]

Kineser som väger te

[Bilder på sidorna 16, 17]

Tefabrik i Sikkim i Indien — Till höger

Teplockning i Indien — Längst till höger

Teplantage på Sri Lanka — Nertill till höger

Teplantblad och -blommor — I mitten

Japanska teplockare — Nertill till vänster