Krig — hur människor kan få hjälp att leva vidare
HUR kan människor som upplevt krigets fasor klara av sin situation? För att få inblick i detta ämne har Vakna! intervjuat några krigsdrabbade.
Bob Honis var en av de tiotusentals amerikanska marinsoldater som kämpade i andra världskriget i slaget om Iwojima i västra Stilla havet. Hans erfarenheter återges inte för att chockera, utan för att visa att det är möjligt att återhämta sig också från de mest traumatiska upplevelser.
Chocken
”Vi började vårt anfall mot Iwojima klockan 8.30 den 19 februari 1945. De stora kanonerna på slagskeppet Tennessee tystnade bakom oss, och snart skakades vår landstigningsbåt av bombardemang från fientliga kustbatterier. Med känslorna på kokpunkten inför den förestående aktionen skrek jag genom larmet: ’Spara några åt oss!’ medan vi följde de första stormtrupperna in mot land.
Det första jag lade märke till när vi väl kommit i land var den kväljande lukten av krut, vulkanaska och brandrök. Vår landstigningsbåt fick en träff. Föraren dödades omedelbart, och all vår utrustning blev förstörd.
Jag glömmer aldrig synen av de andra döda marinsoldaterna. En låg med ansiktet nerborrat i sanden. Hans marschkängor, där fötterna var bortsprängda, var snörade ända upp till knäna, på stumpar som en gång var unga, starka ben. När jag kröp in i ett hastigt uppfört skyttevärn, såg jag åt höger och fick syn på en annan marinsoldat som satt framåtlutad med sitt gevär tryckt mot bröstet och huvudet bortsprängt jäms med axlarna. Stranden var snart översållad med döda marinsoldater, många stympade på ett sätt som trotsar all beskrivning. Det här var bara början.
Följande dag skickades jag i väg för att kontrollera en av våra positioner. Jag möttes av en fasansfull syn. En granatkrevad hade sprängt bort både armar och ben på den första marinsoldat jag fick syn på. Hans hjälm och hakband satt fortfarande på plats. Han ögon var vidöppna och stirrade rakt ut i luften som om han var försänkt i djup meditation. De andra medlemmarna av kanonbesättningen hade sprängts i bitar och låg kringströdda som sönderslitna trasdockor i den mjuka, svarta vulkanaskan.
Dödandet fortsatte hela tredje dagen. Nu började de döda kropparna ruttna. Stanken var bedövande. Den trängde igenom allting. Det fanns ingen möjlighet att komma undan den.
Den 23 februari, efter fyra dagars häftiga strider, inträffade den nu berömda scenen då några marinsoldater placerade den amerikanska flaggan på berget Suribachi. Jag borde ha varit glad, men det enda jag kände var förtvivlan. Det låg döda överallt. Livet verkade så värdelöst. Slaget om Iwojima rasade till den 26 mars, då ön äntligen var erövrad efter veckor av oupphörliga strider. Vilket blodbad — sammanlagt 26.000 stupade amerikaner och japaner på en ö som inte är större än 20 kvadratkilometer!
Efterverkningarna
Det borde ha varit en lycklig tid när jag blev hemförlovad från marinen och fick återförenas med min familj. Men så blev det inte. Allt det som hade byggts upp inom mig kom nu upp till ytan — en fruktansvärd tomhet och en känsla av meningslöshet.
Jag hade så många frågor som pockade på svar. Om livet är så lite värt, vad tjänar det då till att leva? Kan det verkligen finnas en Gud som bryr sig om oss? Kommer mina upplevelser att förfölja mig resten av livet? Även sedan jag hade gift mig med min hustru, Mary, fortsatte dessa frågor att plåga mig. Jag hade inget hopp om en bestående och lycklig framtid — bara krig och ännu mer meningslöst dödande tills jorden och allt liv på den slutligen går under.
Lösningen
En kort tid efter det att vi gift oss fick min hustru och jag besök av två Jehovas vittnen. Jag fick nu tillfälle att ställa några rannsakande frågor om krig, lidande och livets mening. De besvarade beredvilligt mina frågor med bibelns hjälp.
Ja, det finns en kärleksfull Gud som bryr sig om oss och som snart kommer att råda bot på all vår sorg och smärta. (Psalm 83:19; Uppenbarelseboken 21:1—4) Nej, Gud godkänner inte krig som utkämpas för att främja mänskliga, politiska syften. (Psalm 46:10; Jesaja 2:4; Johannes 18:36) Nej, jorden kommer inte att tillintetgöras i en kärnvapenkatastrof. Den kommer att bestå för evigt som ett paradisiskt hem för alla som uppfyller Guds krav. — Psalm 37:29; Jesaja 45:18; Uppenbarelseboken 11:17, 18.
Allteftersom mitt studium av bibelns hjärtevärmande löften fortsatte började tomrummet inom mig så småningom att fyllas. Jag blev övertygad om att Guds rike är det enda realistiska sättet att införa fred och säkerhet här på jorden. Guds krig vid Harmageddon kommer till sist att befria jorden från all ondska. — Daniel 2:21, 22; Matteus 6:10; Uppenbarelseboken 16:14—16.”
Bygg upp ditt hopp på Guds löften
Andra erfarenheter bekräftar att sanningen om Guds uppsåt med jorden och orsaken till att han under en tid tillåtit ondskan har varit den bästa hjälpen att komma över krigets traumatiska efterverkningar.
Därmed inte sagt att läkarhjälp inte skulle behövas i vissa fall. Men ett verkligt hopp, som är grundat på Guds tillförlitliga löften i bibeln, ger verkligen människor en inre styrka som hjälper dem att klara av allvarliga problem.
Du kanske inte själv har upplevt krigets fasor, men du känner kanske någon som har gjort det. Hur kan man hjälpa sådana personer? ”Var förstående och uppmuntrande mot dem som har fått utstå sådana saker”, säger Mary C , som själv är krigsdrabbad. ”Hjälp sådana personer att blicka framåt, att tänka på Guds löften och inte på sorger och bedrövelser som inträffat i det förflutna”, säger hon. Ja, var tålmodig och medlidsam. Ta hänsyn till deras omständigheter. Och försök att hjälpa dem att bygga upp ett hopp för framtiden.
”Men”, kanske du säger, ”när dessa människor redan har fått lida så mycket på grund av krig, hur skall då ett annat krig, Harmageddon, kunna vara någon lösning?” Harmageddon, Guds krig mot allt vad ondska heter, kommer att bli ett krig utan oskyldiga offer. Det kommer inte att våldföra sig på rättvisans och godhetens principer. Det kommer att bli ett krig som förs ”i rättfärdighet”, ett krig där bara de onda kommer att dö. — Uppenbarelseboken 19:11; Ordspråksboken 2:20—22.
Harmageddonstriden kommer inte att få några sorgliga följder, inte ge upphov åt återkommande mardrömmar eller andra psykiska men. I Guds nya värld kommer den profetiska bild som målas upp i Jesaja 65:17—19 (NW) att uppfyllas: ”De förra tingen kommer inte att återkallas i minnet, ... och inte mer kommer det ... att höras ljudet av gråt eller ljudet av ett klagorop.”
Alla som fallit offer för grymma krig och andra våldshandlingar kommer att få gagn av detta krig, till och med de döda. (Psalm 72:4, 12—14; Johannes 5:28, 29) Tänk dig det — en återställelse av det fridfulla paradis som var Guds ursprungliga uppsåt.
”Det hopp som bibeln framhåller”, säger Bob Honis, ”är nyckeln till att komma över krigets traumatiska efterverkningar. Alla som har fått uppleva krigets fasor kan dra nytta av detta hopp. Detta hopp är, som bibeln uttrycker det, ’ett själens ankare’.” — Hebréerna 6:19.
[Infälld text på sidan 8]
”Allt det som hade byggts upp inom mig kom nu upp till ytan — en fruktansvärd tomhet och en känsla av meningslöshet”
[Bilder på sidan 7]
På väg till Iwojima studerade vi modeller av ön
Bob Honis syns längst upp till höger på bilden
[Bildkälla]
U.S. Marine Corps
[Bild på sidan 9]
Bob och Mary Honis i dag