Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna

Del 20: 1800-talet och framåt — En återställelse nära förestående!

”Det bästa sättet att se det gudomliga ljuset är att blåsa ut sitt eget ljus.” — Thomas Fuller, engelsk läkare och författare (1654—1734)

ARTONHUNDRATALET har betecknats som en av de mest intensiva perioderna i den kristna historien, jämförbar med den första kristna tiden och reformationen. Orsakerna till denna ökade religiösa medvetenhet och verksamhet är många och skiftande.

Författaren Kenneth S. Latourette räknar upp 13 relevanta faktorer, av vilka somliga dryftades i förra numret av denna tidskrift. Han förklarar att ”aldrig tidigare hade det mänskliga samhället på så kort tid förändrats så drastiskt och på så många olika sätt”.

I Förenta staterna kom den religiösa väckelsen tydligt till synes. Antalet kyrkomedlemmar steg till exempel från mindre än 10 procent av befolkningen i början av seklet till närmare 40 procent vid dess slut. Söndagsskolor — som introducerats i England år 1780 — blev allt populärare. En av orsakerna till detta var att åtskillnaden mellan kyrka och stat i Förenta staterna, i motsats till i Europa, lade hinder i vägen för religionsundervisning i de allmänna skolorna. Dessutom grundades tiotals konfessionella läroanstalter och samkyrkliga bibelsällskap, och under första delen av seklet upprättades också minst 25 teologiska seminarier i Förenta staterna.

Under tiden började de protestantiska rörelserna runt om i världen att bli missionsinriktade. Den engelske skomakaren och läraren William Carey hade banat vägen år 1792 genom att publicera boken An Enquiry Into the Obligations of Christians to Use Means for the Conversion of the Heathens (En utredning angående de kristnas förpliktelse att avsätta medel för hedningarnas omvändelse). Medan Carey och hans medhjälpare tjänade som missionärer i Indien, översatte de bibeln, helt eller delvis, till mer än 40 indiska och andra asiatiska språk och dialekter. Somliga av dessa tidiga missionärer gjorde berömvärda ansträngningar att sprida bibeln.

Den relativt nya forskningsgrenen biblisk arkeologi fick också ökad status under förra århundradet. År 1799 upptäckte franska soldater i Egypten en svart basaltplatta, som nu är känd som Rosettestenen. Den innehöll samma text i tre olika versioner — en av dem på grekiska och de övriga i två olika former av egyptiska hieroglyfer. Den blev därför en ovärderlig hjälp när det gällde att lösa hieroglyfernas gåta. Kort därefter lyckades man också dechiffrera den assyriska kilskriften. När utgrävningar en kort tid senare påbörjades i Assyrien och Egypten, fick därför de artefakter som grävdes fram ny innebörd. Många bibliska skildringar bekräftades in i minsta detalj.

De låter sitt eget ljus lysa

Allteftersom intresset för religion ökade, ökade också antalet självutnämnda religiösa reformatorer. Det stod emellertid klart att alla inte var uppriktiga. Författaren Kenneth S. Latourette, som citerades tidigare i artikeln, erkänner öppet att somliga av de nya religionerna ”hade sin upprinnelse i avundsjuka, missämja och personlig ärelystnad”. Men reformatorer som låter sin egen ärelystnads ljus lysa kan knappast vara sådana som Gud utväljer för att återupprätta den sanna tillbedjan.

Bland alla dessa flämtande ljus blev det teologiska tänkesättet dunkelt och förvirrat. Den s. k. högre bibelkritiken, som huvudsakligen utvecklades vid de tyska universiteten, omtolkade Skrifterna i ljuset av ”den moderna vetenskapen”. Dessa teologer betraktade bibeln som föga mer än judarnas religiösa historia. Bibelns värde som normgivare för frälsningens väg ifrågasattes, liksom också visheten i dess moralnormer.

Den högre bibelkritiken väckte stark genklang, i synnerhet bland protestantiska präster. År 1897 var det enligt en rapport inte en enda medlem av de 20 protestantiska teologiska fakulteterna vid Tysklands universitet som höll fast vid den traditionella uppfattningen angående vilka som skrivit de fem Moseböckerna och Jesajas bok.

Några år senare, år 1902, uppstod en kontrovers rörande den högre bibelkritiken vid en konferens som hölls av generalförsamlingen för presbyterianska kyrkor i Skottland. Edinburgh Evening News rapporterade: ”Enligt den högre bibelkritiken ... är bibeln en samling mytiska berättelser, från vilka en predikant kan hämta några få sedelärande korn, precis som en rutinerad moralist kan finna några få sedelärande korn i Aisopos’ fabler.” Samma tidning fortsatte emellertid: ”De som tillhör arbetarklassen är inga dumbommar. De kommer inte att gå till kyrkan för att lyssna till personer som själva lever i ett andligt töcken.”

Några dagar senare inflöt en artikel som var ännu mer rakt på sak. Det hette där: ”Det tjänar ingenting till att skräda orden. Den protestantiska kyrkan är ingenting annat än organiserat skrymteri, och dess ledare är durkdrivna bedragare. Det har faktiskt gått så långt att om författaren till boken ’Förnuftets tidevarv’ var vid liv i dag, skulle han inte föraktfullt omtalas som fritänkaren Tom Paine, utan som Hans högvördighet Thomas Paine, teol. dr, professor i hebreiska och gammaltestamentlig exegetik, U[nited] F[ree] College, Glasgow. Han skulle inte ha några svårigheter att få predika från en protestantisk predikstol ... [och] inkassera en nätt lön som professor i teologi.”

En motreaktion

Protestantismen betonade redan från början vikten av personlig omvändelse och väckelse. Man stödde sig huvudsakligen på Skrifterna och lade mindre vikt vid sakramenten och traditionen.

På 1830- och 1840-talen började många protestanter förkunna Kristi snara återkomst och införandet av det tusenåriga riket. William Miller, en lantbrukare från New York, förutspådde att Kristi återkomst skulle äga rum omkring år 1843. Denna kiliastiska rörelse bidrog till utvecklingen av en mer framträdande och aggressiv form av protestantism som kom att kallas fundamentalism.

Fundamentalismen var i stor utsträckning en motreaktion mot den skepticism, ateism, rationalism och moraliska slapphet som den liberala protestantismen hade gett näring åt. Rörelsen antog senare detta namn efter The Fundamentals, en serie religiösa skrifter i tolv band, som publicerades under åren 1909—1912 av Moody Bible Institute.

Fundamentalismen har, i synnerhet i Förenta staterna, blivit känd för sina verkningsfulla radio- och TV-gudstjänster, sina bibelinstitut och sina flitigt annonserade och känslobetonade väckelsemöten. På senare tid har rörelsen emellertid råkat i vanrykte på grund av de ekonomiska och sexuella oegentligheter som begåtts av några av dess mest framträdande ledare. Den har också kritiserats för sitt allt större politiska engagemang, i synnerhet sedan år 1949, då den nyligen upplösta gruppen Moralisk majoritet bildades.

Fundamentalismen påstår sig försvara bibeln, men i själva verket har den i stället undergrävt dess auktoritet — bland annat genom sin bokstavliga tolkning av bibelställen som uppenbarligen inte är avsedda att tolkas bokstavligt. Man påstår till exempel att jorden enligt skildringen i Första Moseboken skapades på sex bokstavliga 24-timmarsdagar. Det framgår emellertid tydligt att det rör sig om symboliska dagar av mycket längre varaktighet. (Jämför 1 Moseboken 2:3, 4, NW; 2 Petrus 3:8.) Fundamentalismen underminerar också tilltron till bibeln genom att lära ut oskriftenliga läror, till exempel läran om evig pina i ett brinnande helvete, och genom att i vissa fall förorda andra normer för uppförandet än dem som påbjuds i Skriften, till exempel förbud mot allt bruk av alkoholhaltiga drycker eller make-up för kvinnor. Detta har fått människor att förkasta bibelns budskap som naivt, ologiskt och ovetenskapligt.

En tidsfråga

Det var tydligt att det behövdes en återställelse, återställelsen av sann tillbedjan! Men som det sägs i Predikaren 3:1 (NW): ”För allting finns det en fastställd tid.”

Under det första århundradet återupplivade Jesus den sanna tillbedjan i form av kristendomen. Han förutsade emellertid att det skulle ske ett avfall. Han sade att sanna kristna, som han liknade vid vete, och skenkristna, som liknades vid ogräs, skulle få ”växa tillsammans ända till skörden”. Då skulle änglarna ”samla ... ihop ogräset och ... bränna upp det”, medan sanna kristna skulle vinna Guds ynnest. (Matteus 13:24—30, 37—43) I slutet av 1800-talet hade den fastställda tiden kommit för denna återställelse av sann tillbedjan.

Charles Taze Russell föddes i Pittsburgh i Pennsylvania i USA år 1852, och redan som barn visade han stort intresse för bibeln. När han var några och tjugo år lämnade han familjeföretaget och började ägna all sin tid åt att predika. År 1916, när han dog i en ålder av 64 år, hade han enligt uppgift hållit mer än 30.000 predikningar och skrivit böcker på sammanlagt över 50.000 sidor.

Även om Russell uppskattade de lovvärda ansträngningar som andra hade gjort för att främja bibelns spridning, insåg han att det krävdes något mer än att bara översätta, trycka och sprida bibeln. År 1879 började han därför ge ut den tidskrift som i dag är känd som Vakttornet. I dess första nummer sades det: ”Vi är alltför benägna att fråga oss vad vår kyrka säger om en viss fråga i stället för att fråga oss: Vad säger Skrifterna? Det studeras alltför mycket teologi, och bibeln anses inte vara nog. Låt oss därför rannsaka den, i vetskap om att ’Skrifterna kunna giva oss vishet’ och att ’Herrens vittnesbörd gör den enfaldige vis’.”

I dag, efter mer än 110 års oavbruten utgivning, fortsätter Vakttornet (som nu utkommer på 106 språk och har en upplaga på mer än 13 miljoner exemplar per nummer) att rannsaka Guds ord. Miljoner människor har lärt sig att uppskatta den hjälp som de därigenom får att studera, förstå och tillämpa vad bibeln lär.

Russell skilde sig från många av sina reformatoriska samtida så till vida att han inte förespråkade något speciellt sätt att nalkas Gud, inte berömde sig av att ha fått gudomliga syner eller uppenbarelser, inte upptäckte esoteriska budskap i form av hemliga böcker eller dylikt och aldrig påstod sig kunna bota fysiskt sjuka. Inte heller gjorde han anspråk på att själv kunna uttolka bibeln. Som ett villigt redskap i Guds händer motstod han alla frestelser att låta ”sitt eget ljus” ställa det gudomliga ljuset i skuggan.

”Det är sanningen snarare än dess tjänare som bör äras och bekantgöras”, skrev Russell år 1900 och tillade: ”Människor är alltför benägna att tillskriva predikanten äran för sanningen och glömmer att all sanning är från Gud, som efter eget gottfinnande använder den ene eller den andre av sina tjänare till att bekantgöra den.” Detta är det främsta skälet till att de som skriver och översätter Vakttornets publikationer, liksom också medlemmarna av den kommitté som står bakom Nya Världens bibelöversättning, väljer att vara anonyma.

Guds kung insätts på tronen!

Under det första århundradet förkunnade Johannes döparen Jesu nära förestående framträdande som Guds förordnade kung. På 1800-talet hade tiden kommit att förkunna det nära förestående framträdandet av denne kung i himmelsk makt. I mars 1880 stod det följaktligen att läsa i Zion’s Watch Tower: ”’Hedningarnas tider’ sträcker sig till 1914 och [Guds] himmelska rike kommer inte att till fullo utöva makten förrän då.”

Det är således ett väldokumenterat faktum att den grupp som i dag är känd som Jehovas vittnen redan för gott och väl hundra år sedan började bekantgöra att året 1914 skulle markera upprättandet av Guds rike. Guds kungs trontillträde var ett inledande steg mot det slutliga utsläckandet av den falska religionens flämtande ljus, så att det inte längre skulle få fördunkla det gudomliga ljuset.

När 1800-talet led mot sitt slut, hade kristenheten ingen religiös klädnad som kunde identifiera den som Guds tjänare. Den förtjänade att bli övergiven av Gud. Tiden för dess dom började närma sig. Du kan läsa mer om detta i nästa nummer.

[Ruta på sidan 18]

Några av reformationens ”sladdbarn”

Church of Christ, Scientist: Denna religiösa rörelse kallas vanligtvis Christian Science eller Kristen Vetenskap. Den grundades år 1879 av Mary Baker Eddy, som var mycket intresserad av hälsofrågor. Ett ögonblickligt tillfrisknande efter en svår olycka år 1866 påstås ha övertygat henne om att hon hade kommit på de principer som gjorde det möjligt för Jesus att bota sjuka och uppväcka döda. Hennes bok Vetenskap och hälsa med nyckel till Skriften utkom år 1875 (engelska upplagan). Den lär att det andliga segrar över det fysiska, att synd, sjukdom, död och andra negativa företeelser endast är illusioner som kan övervinnas genom kunskap om sanningen och positivt tänkande i harmoni med Anden, dvs. Gud.

Disciples of Christ (Kristi lärjungar): Denna kyrka bildades år 1832 av reformatoriskt sinnade amerikanska presbyterianer. Deras paroll var: ”Där Skrifterna talar, talar vi; där Skrifterna tiger, tiger vi.” En källa beskriver rörelsen som ”synnerligen tolerant i läromässiga och religiösa frågor”. Under amerikanska inbördeskriget förorsakade politiska meningsskiljaktigheter allvarlig splittring bland dess medlemmar. År 1970 inbegrep rörelsen 118 samfund, däribland Churches of Christ, som grundades år 1906.

Frälsningsarmén: William Booth grundade denna religiösa rörelse, vars organisation har militär prägel. Booth anslöt sig i tjugoårsåldern till metodistkyrkan och blev frikyrkopredikant år 1861. Han och hans hustru började sin mission bland de fattiga i Londons slumkvarter. År 1878 bytte rörelsen namn från Christian Mission till Salvation Army, eller Frälsningsarmén, som den kom att kallas i Sverige. Frälsningsarmén försöker ”frälsa själar” genom att ge praktisk hjälp åt de hemlösa, hungriga, förtryckta och sämre lottade.

Sjundedagsadventisterna: Detta är det största av omkring 200 adventistsamfund. Deras namn grundar sig på tron på Kristi andra ankomst, eller ”advent”. Adventismen utvecklades ur baptistpredikanten William Millers rörelse i början av 1840-talet. Sjundedagsadventisterna lär att de tio budorden fortfarande är i kraft och firar därför en bokstavlig sabbat på lördagen. En av rörelsens mest inflytelserika ledare var Ellen Gould White, som hävdade att hon fått sin kunskap genom en serie gudomliga uppenbarelser, och somliga medlemmar tillskriver hennes skrifter nära nog biblisk inspiration.

[Bild på sidan 17]

Rosettestenen har bidragit till att bekräfta bibelns sannfärdighet

[Bildkälla]

Genom vänligt tillmötesgående från British Museum