Olja till din tjänst — kanske, kanske inte!
DÄR låg jag i godan ro, en droppe olja, och skötte mig själv utan att besvära någon. Jag hade slumrat i otaliga år i fredlig samexistens med miljontals av mina granndroppar. Då väcktes vi plötsligt av det kusliga ljudet från stål som gnisslade mot väggarna till vårt hem. Denna inkräktare från en annan värld visade sig vara en borr, och den förändrade vårt liv över en natt.
Hur kunde jag, en liten och obetydlig oljedroppe, bli så känd? Alltsammans började under 1960-talets första år. På den tiden började man provborra på Alaskas nordkust. Under de följande åren lade oljebolagen ner miljontals dollar på att söka finna sitt gäckande mål — ett lönsamt oljefält. Till sist fick de lön för sin möda. År 1968 upptäcktes de jättelika oljefyndigheterna vid Prudhoe Bay.
Mitt fäderneärvda hem invaderades. Kan du föreställa dig hur rädd jag var när jag tvingades lämna mitt varma, bekväma hem och pressades upp genom ett motbjudande stålrör till en värld som jag inte visste någonting om?
Mitt hem
Jag kanske skulle ägna en stund åt att beskriva det hem som jag nu lämnade. Först och främst var det beläget 2.600 meter under havets nivå. Tänk, vad lugnt och skönt det var! Och temperaturen var omkring 90 grader Celsius — precis lagom för vår molekylstruktur. Många beskriver mitt hem som en bassäng. Detta skulle kunna ge det felaktiga intrycket att jag bor i en stor grotta fylld med olja. Men så är det inte. Mitt hemvist kallas oljebassäng, men i själva verket är det ett lager av sand eller grus som har fyllts upp med olja och gas. Om du har svårt att föreställa dig hur det ser ut, kan du tänka dig en behållare som är fylld med sand. Man kan ändå fylla på med vatten — ända upp till 25 procent av behållarens volym — utan att det svämmar över.
Men låt mig nu återvända till det tillfälle då jag i flygande fläng fördes i väg till ett nytt liv. Färden upp genom röret gick så snabbt på grund av det ofantliga trycket i oljereservoaren. Detta uppgick i början till mer än 280 kilo per kvadratcentimeter och förde mig därför uppåt med stor hastighet.
Nu öppnade sig en helt ny värld för mig. Somliga sade att jag skulle bli mycket uppskattad som bränsle. Andra menade att jag skulle komma till nytta på tusentals andra sätt — både i hushållet och i industrin. Var skulle jag hamna? Jag kände mig orolig. Men jag var åtminstone inte ensam. Man borrade fler hål för att få ut fler av mina släktingar ur oljefältet i Prudhoe Bay.
Men detta arbete är mycket kostsamt, och det kan också vara farligt. Många gånger tränger borrarna ner i lager med oerhört högt tryck, och om man inte får oss under kontroll, kan vi strömma ut och förorsaka en ofantlig explosion och stora skador på tundravegetationen och djurlivet. Men jag gjorde mig inte skyldig till något sådant. Jag hamnade i en rörledning som gick till Valdez och var nu på väg att uppfylla min bestämmelse att tjäna dig.
Rörledningen som jag färdades i ligger förresten ovanför marken för att permafrosten, den ständiga tjälen, inte skall tinas upp. På nordsluttningen är detta tjällager i genomsnitt 600 meter tjockt. Det består till 30 procent av fruset vatten, så om den varma oljan transporterades under markytan, skulle permafrosten tina, och vår rörledning skulle lätt kunna knäckas och gå sönder. Kan du föreställa dig vilken katastrof detta skulle vara? Vilken skadegörelse skulle inte tusentals liter utspilld råolja kunna åstadkomma på den ömtåliga tundran!
Från Valdez skulle jag enligt planerna färdas med supertanker till ett oljeraffinaderi långt borta. Där är det meningen att jag skall börja ett nytt liv. Gasen och vattnet skall frånskiljas och föras någon annanstans. ”Gasen?” säger du kanske. ”Jag trodde att vi talade om olja!” De flesta människor inser faktiskt inte att i mitt barndomshem, där finns det alltid gas i grannskapet. I själva verket består jag till största delen av gas. Faktum är att om de lät mig komma ut i friheten så snart jag kom upp till jordytan, skulle jag expandera mer än hundra gånger — och vilken knall det skulle bli då!
Alltnog, vid raffinaderiet skall jag enligt planerna genomgå en fullständig förvandling. Jag skall brytas ner i mina beståndsdelar, eller fraktioner, genom en process som kallas fraktionerad destillation. Råoljan hettas upp till ånga som får stiga upp genom ett högt torn. Detta gör att de olika fraktionerna kondenserar vid olika nivåer och kan ledas bort med hjälp av rörledningar. Som du kanske vet blir nästan hälften av mig till bensin, och jag kan på det sättet vara till din tjänst när du kör in på en bensinstation och tankar.
Men jag skulle också kunna användas till mycket annat. Vi oljedroppar kanske inte ser så mycket ut för världen till att börja med, men se dig omkring i ditt rum. Den där stolen kanske är tillverkad av plast, vinyl eller syntetiskt gummi. Det där köksbordet kanske är överdraget med ett oljebaserat laminat. Och din golvbeläggning kan mycket väl vara tillverkad av en kemisk fabrik som använder oljeprodukter som råmaterial — ja, jag kan betjäna dig på tusen olika sätt!
Inte längre ”till din tjänst”
Men jag kommer aldrig att få uppleva något av allt detta. Jag börjar min resa från Valdez till raffinaderiet med en supertanker som bär namnet Exxon Valdez. Strax efter midnatt hörs ett gnisslande ljud av metall som stöter mot sten — ett långt mer skrämmande ljud än när borrstålet trängde in i mitt hem på nordsluttningen! Den tank som jag ligger i rivs snart upp på Bligh Reef i Prins William-sundet. Jag spolas ut i havet tillsammans med 42 miljoner liter av mina färdkamrater. Jag har blivit en del av en fruktansvärd miljökatastrof, det största oljeutsläpp som någonsin inträffat i Nordamerika!
Jag kommer därför aldrig att få hjälpa till att fylla din tank vid en bensinstation. Jag kommer inte att få bli en plasttallrik på ditt bord eller en del av din TV-apparat eller den där ansiktskrämen som du är så förtjust i eller kläderna som du har på dig eller den där förföriska parfymen. Jag kommer aldrig att få erbjuda mig att stå till din tjänst, som jag föresatt mig att göra. Det finns inte längre något ”kanske”!
I stället har jag tvingats förorena Prins William-sundet och Alaskabukten. Jag har bidragit till att fördärva hundratals kilometer av den vackra kusten. Jag har medverkat till att tusentals fåglar och andra djur har förlorat livet. Jag äventyrar massor av fiskares levebröd. Hur mycket bättre hade det inte varit om jag hade fått stanna kvar som en liten oljedroppe vid Prudhoe Bay och haft det lugnt och skönt i mitt lilla varma hem på 2.600 meters djup, där jag inte besvärade någon!