Jag försökte förändra världen
JAG föddes i New Orleans i Louisiana i USA i juni 1954 som det femte av elva barn. Eftersom mina föräldrar var hängivna katoliker, fick jag gå i en katolsk församlingsskola. Som korgosse i kyrkan måste jag stiga upp tidigt för att gå i mässan, och redan som pojke strävade jag efter att få bli präst och få tjäna Gud och människor. När jag gått ut åttonde klass, började jag därför vid Saint Augustine’s Divine Word Seminary i Bay Saint Louis i Mississippi.
När jag väl hade kommit dit, upptäckte jag att prästerna inte alls var så heliga som jag hade trott. De ljög, använde svordomar och drack sig berusade. En av prästerna hade homosexuella böjelser. En annan hade ofta besök av en annan prästs brorsdotter, som senare fick barn med honom. De löste det problemet genom att förflytta honom till en annan religiös institution. Jag blev besviken, och min ambition att bli präst slocknade, men jag ville ändå fortsätta att tjäna Gud.
Jag bodde på seminariet och deltog i gudstjänsten där men gick i en high school med övervägande vita. Där mötte jag rasism. Visst hade jag tidigare varit utsatt för diskriminering på olika sätt, till exempel skyltarna vid dricksfontänerna och toaletterna, som med texten ”Endast vita” eller ”Endast färgade” påminde mig om min ”underlägsna status”, och de rasistiska slagorden som klottrats på byggnader, till exempel: ”Inga svartingar här.”
Men i high school var det på ett mer personligt plan. De förklenande skällsorden, de rasistiska skämten som aldrig ville ta slut, de vita eleverna som alltid favoriserades och diskrimineringen av färgade — allt detta gjorde mig bitter. Några av de jämförelsevis få svarta eleverna kände sig tvungna att bära kniv för säkerhets skull. Jag engagerade mig i aktivistfrågor och ledde bland annat bojkotter.
”Hur kan man göra så mot andra människor?”
Under årskurs elva i high school läste jag boken The Autobiography of Malcolm X (Malcolm X:s självbiografi). Den boken fängslade mig fullständigt. På kvällarna, när ljuset skulle vara släckt, hade jag boken i sängen och läste den under filten med hjälp av en ficklampa. Jag läste också böcker om den afrikanska slavhandeln. Jag hade böcker som innehöll teckningar av slavskeppen, där svarta packades ihop som sardiner. När någon dog, kastades han helt enkelt överbord till att bli uppäten av de hajar som följde efter skeppen. Sådana saker etsade sig fast i minnet på mig. På nätterna, när jag drömde om hur människor var med om allt detta, undrade jag: ”Hur kan man göra så mot andra människor?” Jag kom att börja hata vita.
När jag gick på college och Svarta pantrarna kom till vår skola, kände jag mig direkt som en av dem. De menade att makten kan uppnås enbart med hjälp av vapen och att blodsutgjutelse mellan raserna i Amerika var oundvikligt. Jag delade deras uppfattning. De ville att jag skulle slå mig ihop med dem, men det gjorde jag inte. Jag sålde Svarta pantrarnas tidning och jag knarkade med dem, men jag kunde inte dela deras ateism. Jag trodde fortfarande på Gud, även om jag från tiden i seminariet var besviken på katolicismen på grund av prästernas omoraliskhet och skrymteri. Vid den tiden började jag allvarligt fundera på självmord genom att hoppa från bron som går över floden Mississippi.
Strax därefter kom en svart muslim till skolgården och sålde tidningen Muhammad Speaks. Vi resonerade om de svartas situation, och jag började gå på möten för svarta muslimer. De hatade vita, ja, de förde mig in på tanken att den vite mannen var djävulen. Nej, inte bara så att han är djävulsk eller satanisk, utan att han faktiskt är djävulen själv, och det förklarade varför vita begått sådana grymheter gentemot de svarta. Vad gjorde de inte mot indianerna i Amerika och mot svarta genom slavhandeln? De tog död på miljontals människor, det var vad de gjorde!
Inte kunde väl alla vara djävlar?
Alltså blev jag svart muslim, avsade mig mitt franska efternamn, Dugué, och ersatte det med X, Virgil X. Som svart muslim sålde jag nitiskt deras tidning och ivrade också för deras övriga verksamhet. Det kändes som om detta var det rätta sättet att tjäna Gud. Men efter en kort tid började jag ifrågasätta några av deras läror och sedvänjor — även tanken att den vite mannen var djävulen.
Visst hade jag dålig erfarenhet av vita i livet, men var de allesammans djävlar? Jag tänkte på den vite basketbolltränaren, som var så positivt inställd till svarta. Vidare fanns det en ung vit advokat som företrädde mig i ett diskrimineringsmål mot skolstyrelsen i New Orleans. Jag hade också blivit bekant med andra hyggliga vita i mitt liv — inte kunde de väl alla vara djävlar?
Jag funderade också över uppståndelsen. De svarta muslimerna lärde att när man dör är allt slut — att det var allt! Men jag resonerade: ”Om Gud kunde skapa människan av stoft, då kan han helt säkert också uppväcka henne från graven.” Sedan har vi de ekonomiska aspekterna på de svarta muslimerna. Jag sålde 300 exemplar av tidningen Muhammad Speaks per vecka, 1.200 per månad, och lämnade pengarna till dem, den avgift vi var tvungna att betala. Väldigt mycket i predikningarna kretsade kring pengar. Jag sov bara ungefär fyra timmar per natt och ägnade hela mitt liv åt de svarta muslimerna. Det var då som tvivlen på några av deras läror började kretsa i mitt huvud och tynga ner mitt sinne.
En decemberdag 1974, på det kulturcentrum där jag arbetade, började alla dessa tankar virvla runt i huvudet på mig. Jag hade aldrig känt så förut. Höll jag på att bli tokig? Jag var tvungen att skynda mig ut innan något värre hände. Jag behövde få lite andrum, lite tid till att fundera över vad som höll på att hända i mitt liv. Jag sade till dem vid centret att jag måste gå hem för dagen. Jag gav dem ingen förklaring.
Jag bad Gud visa mig sanningen
Jag lämnade arbetet och skyndade mig hem. Jag föll på knä och bad till Gud. Jag bad om sanningen. För första gången bad jag Gud visa mig sanningen, visa mig den organisation som hade sanningen. Förut hade jag bett om ett sätt att kunna hjälpa de svarta mot den högerrasistiska organisation som hatade vita. Men den här gången bad jag bara om sanningen, vad den än var och var den än fanns. ”Om du är Allah, hjälp mig då. Om du inte är Allah, hjälp mig då, vem du än är. Hjälp mig att finna sanningen.”
Vid den tiden hade jag tagit tillbaka mitt riktiga namn, Virgil Dugué. Jag bodde fortfarande hemma hos mor och far i New Orleans. När jag vaknade dagen efter min intensiva bön till Gud, hittade jag ett nummer av Vakttornet där hemma. Jag vet inte hur det kom dit. Det var något ovanligt, för jag hade aldrig förut sett något av Jehovas vittnens litteratur hemma. Jag frågade om någon i familjen visste varifrån det kom. Ingen visste det. Det måste ha blivit instucket under dörren.
Det var numret för 15 december 1974 (på svenska 15 december 1975). På omslaget var det en bild av Maria, Josef och Jesus i krubban — vita människor! Och frågan: ”Är det på detta sätt man skall ära Jesus Kristus?” Jag tänkte: ”De kommer att svara ’ja’, och säga att man skall tillbe Jesus.” Om det hade varit något annat nummer av tidskriften, skulle jag antagligen ha slängt det åt sidan. Men jag slog upp det, ögnade igenom den första artikeln och fick klart för mig att de sade att Jesus inte är Gud och att man inte skall tillbe Jesus. Det kom som en överraskning för mig! Jag hade trott att alla kristenhetens sekter tillbad Jesus och trodde att Jesus var Gud.
Men från tiden som svart muslim visste jag att Jesus inte var Gud. De läste många skriftställen som visar att Jesus inte är Gud, till exempel Johannes 14:28, som lyder: ”Fadern är större än jag.” De lärde att Jesus var en profet, och Elijah Muhammad, en ledare bland de svarta muslimerna, antogs vara den siste profeten. Jag visste därför att Jesus inte var Gud. När jag läste det i artikeln, kändes det som om en sten föll från mitt bröst. Vid slutet av artikeln satt jag där helt förstummad. Vad skulle jag tro? Jag var inte övertygad om att detta var sanningen. Men för första gången insåg jag att inte alla så kallade kristna religioner firade jul och andra hedniska helgdagar. Eftersom jag hade bett om sanningen, tänkte jag: ”Kan det vara det här? Är det här svaret på min bön?”
Jag slog upp alla så kallade kristna kyrkor i telefonkatalogen. Jag ringde upp dem och frågade kort och gott: ”Firar ni jul?” Om de svarade ja, lade jag bara på luren. Till slut var det bara Jehovas vittnen kvar. Var det här svaret på min bön? Jag hade aldrig lyssnat till dem. Det kanske var på tiden att jag gjorde det. Jag ringde till Rikets sal. En vit man svarade. Han ville komma hem till mig och studera bibeln med mig. Men jag var försiktig. Jag tackade nej. Han var vit och kunde ju eventuellt vara djävulen.
Jag ställde frågor — och fick svar
Därför talade vi med varandra i telefon. För första gången i mitt liv kände jag mig tillfreds. Jag ringde till honom varje dag, ställde fler frågor och fick svar. Han gav mig bevis. Han understödde det han sade med skriftställen. Det gjorde intryck på mig. Det var första gången som någon använde bibeln för att besvara mina frågor. En strimma av hopp tändes i mitt inre. Jag skaffade mig Nya Världens översättning av bibeln, som hade en liten konkordans i slutet. Jag studerade den flitigt och lärde mig många fler sanningar.
En månad senare flyttade jag till Dallas i Texas. Sedan jag installerat mig och fått allt i ordning ringde jag till Rikets sal där på platsen. Den som svarade hämtade mig till ett möte. Där blev jag bekant med ett av vittnena, som lovade att leda ett studium med mig. Jag gick hem till honom för att studera. Eftersom jag kände mig andligen uthungrad, studerade vi tre gånger i veckan, flera timmar varje gång. Han hette Curtis. Jag brukade vänta vid ytterdörren när han kom hem från arbetet. Han var så tålmodig mot mig. Inte visste jag att bibelstudier i hem i regel hölls bara en timme en gång i veckan, och inte sade Curtis någonting. Han började studera med mig i januari eller februari 1975, och i maj samma år studerade vi ut boken Sanningen som leder till evigt liv.
Kort därefter återvände jag till New Orleans, sökte upp vittnena i Rikets sal och började gå från hus till hus och förkunna de goda nyheterna om Riket. Eftersom jag hade varit så nitisk som svart muslim och använt mellan 100 och 150 timmar varje månad till att sälja tidningen Muhammad Speaks med bara fyra timmars sömn varje natt, tyckte jag att jag också borde vara nitisk som Jehovas vittne. Så samtidigt som jag själv studerade, predikade jag och ledde många bibelstudier i andras hem. Jag kommer faktiskt ihåg ett tjänstemöte där den som ledde programmet frågade mig:
”Hur mycket tid använde du i tjänsten på fältet förra månaden?”
”Ungefär ett hundra timmar.”
”Hur många bibelstudier leder du?”
”Tio.”
Åhörarna började viska till varandra på grund av de här höga siffrorna, men jag undrade: ”Sade jag någonting galet? Gör jag inte tillräckligt?”
Min önskan uppfylld
Jag gjorde framsteg hänemot överlämnande, och den 21 december 1975 blev jag döpt. Året därpå välsignade Jehova mig med en underbar hustru, Brenda. Jag träffade henne första gången samma dag jag blev döpt. Hon var heltidsförkunnare då och fortsatte med det också efter giftermålet. Två år senare, 1978, började också jag i heltidstjänsten tillsammans med henne. Efter ytterligare två år, 1980, blev Brenda och jag inbjudna att få bli medlemmar av Betelfamiljen i Brooklyn i New York, Jehovas vittnens världshögkvarter. Där tjänar vi fortfarande Jehova.
När jag ser tillbaka på mitt liv, tänker jag på mina unga år, när jag strävade efter att få bli katolsk präst och tjäna Gud och människor. Jag tänker på hur jag sökte meningen med livet, först hos Svarta pantrarna och sedan hos de svarta muslimerna, och jag minns hur besviken jag blev på dessa rörelser, alldeles som jag tidigare hade blivit besviken på prästerna. Men trots allt detta vacklade jag aldrig i min tro på Gud. Jag tackar Jehova för att han befriade mig från falsk religion och från att börja med politik och ledde mig in på vägen till sanning och liv.
Min ungdoms önskan att få tjäna Gud och människor blev till slut uppfylld! — Berättat av Virgil Dugué.
[Bild på sidan 23]
Virgil och Brenda Dugué