Haida — ett unikt folk på de ”disiga öarna”
Från Vakna!:s korrespondent i Canada
FÖR omkring två hundra år sedan blev upptäcktsresande och köpmän från Europa både glada och överraskade vid sitt första möte med haidafolket — de unika invånarna på en då nyligen upptäckt ögrupp på Canadas västkust.
Dessa första kontakter var både högtidliga och vänliga. I glänsande kanoter, som var uthuggna för hand i cederträ, satt fullt med män och kvinnor som ibland var klädda i de finaste kläder av sälskinn och som nu skyndade ut för att ge varje handelsfartyg sin välkomsthälsning. Vid ett tillfälle började de som befann sig i en kanot sjunga, och som en vänskaplig gest reste sig en man och strödde ut fjädrar på vattnet. (Örnfjädrar var en symbol av vänskap och en välkomsthälsning.) Vid ett annat tillfälle närmade sig en hövding som ensam sjöng en välkomstsång medan två hundra röster på land utgjorde kören.
Haida Gwaii, haidafolkets hemland, består av en dolkformad skärgård med 150 öar och ligger omkring 100 kilometer väster om British Columbias kust. Denna grupp av öar, som ofta är höljda i dimma, heter nu Queen Charlotte-öarna, även kallade Queen Charlottes. Den varma havsströmmen från Japan mildrar klimatet på öarna. Trots det milda klimatet kan öarna ibland bli illa tilltygade av starka vindar och stormbyar.
Vilka är egentligen haidafolket?
Eftersom det inte förts någon skriven redogörelse över haidafolkets historia eller kultur, vet man mycket lite om deras ursprung eller om deras ankomst till Queen Charlottes. Liksom öarna är täckta av dimma befinner sig folkets förflutna i en dimslöja. Några tror att haidafolket kom från Asien via Berings sund, medan andra menar att de kom med kanot på Kuroshio (Nordpacifiska strömmen). Allt vi har är emellertid en samling muntliga traditioner som flätar samman fantasi och verklighet. Enligt en berättelse kommer haidafolket från ett stort musselskal som öppnades av en korp vid Rose Point på nordöstra spetsen av Graham Island — den största ön i Queen Charlottes.
Dessa talrika myter och legender kastar föga eller inget ljus över haidafolkets ursprung, men det är intressant att flera berättelser handlar om en stor flod, en översvämning, som täckte de högsta topparna och som man kunde överleva bara genom att bygga en stor timmerflotte och lasta den med förnödenheter. En av haidafolkets äldre medborgare från Skidegate säger: ”Eftersom denna berättelse om Floden är sann, känner många bland vårt folk till den. Det hände verkligen för många år sedan.”
Haidafolket, som är tillitsfullt, rådigt och i hög grad kreativt, hade långt före år 1774, då européerna kom, skapat en rik och sammansatt samhällsstruktur. Nationen var uppdelad i två grundläggande delar: örnklanen och korpklanen. Barnen kom att tillhöra samma klan som den deras mor tillhörde. En äktenskapspartner fick endast väljas från den andra klanen, och förlovningen gjordes ofta upp av modern när sonen eller dottern fortfarande var mycket ung.
Totempålarnas innebörd
Familje- eller klanvapnen var ägodelar som man var stolt över och som gav medlemmarna personlig identitet. Symbolerna man använde utgjordes av mytiska väsen eller djur som finns i naturen. Örnklanens vapen inbegrep stilistiskt snidade eller målade örnar, skarvar, bävrar och pigghajar, medan korpklanens vapen omfattade snögetter, späckhuggare, grisslybjörnar och regnbågsforeller. Dessa vapen var inte bara dekorativa, utan skildrade också familjens härstamning, rikedom och status såväl som klanens privilegier, sånger och berättelser.
Man avgudade inte de snidade pålarna, men några av figurerna i vapnen hade mytologisk eller andlig innebörd. De skildrade övernaturliga stamfäder med magisk kraft att förvandla sig själva till djur och sedan tillbaka igen. Från år 1840 och under en period på mindre än hundra år vann snidandet och resandet av pålar stor popularitet. Nu har dessa stora pålar av cederträ bleknat och polerats av väder och vind och fått en silvergrå yta, och långsamt murknar de och förstörs. Några av pålarna var 18 meter höga och 1,5 meter breda.
Haidafolket var från våren till hösten sysselsatta med att samla och lagra livsmedel. Från havet kom ett överflöd av fisk, musslor, sillrom och alger. De fångade sälar för fettets skull och bytte det mot fett från ljusfisken, som ju inte lever i deras vatten. Fettet från ljusfisken är högt värderat ännu i dag, eftersom det förhöjer smaken på alla sorters maträtter. Fågelägg, vilda bär, malda rötter och viltkött ökade variationen i kosten.
Haidafolket var inte känt som ett jordbruksfolk även om de, när potatisen introducerades från fastlandet, framgångsrikt skördade och sålde potatis tillbaka till befolkningen på fastlandet. Under vintermånaderna höll man potlatches. Det var glada fester då familjerna ofta var klädda i högtidsdräkter gjorda av vackra sälskinn. Deras potlatches var tillfällen då man gav gåvor och delade med sig av sitt välstånd eller förvärvade aktning i samhället. Det var dagar då man festade, dansade, sjöng och berättade historier.
Haidabyarna var utspridda över öarna, och det som återstår av dem vittnar om att en betydande befolkning en gång i tiden levde på Queen Charlottes. I början av 1800-talet bodde omkring 7.000 invånare på öarna. Men i och med att den vite mannen anlände kom också hans sjukdomar och alkoholförtäring, vilket ledde till omfattande alkoholmissbruk. Byar övergavs när haidafolket försökte fly från en smittkoppsepidemi som decimerade deras antal. År 1885 hade de reducerats till bara 800 personer.
Vikingar från nordvästra Stilla havet
Eftersom haidafolkets hemland är omgivet av vatten, har de alltid känt sig väl till rätta på havet i sina imponerande kanoter. Ja, några av deras kanoter var så stora att de till och med var längre än de segelfartyg som de första upptäcktsresandena från Europa använde! Kanoterna varierade i längd från 23 meter, med möjlighet att ta 40 personer och två tons last, till de mindre omkring 8 meter långa kanoter som dagligen användes nära land. I dessa större kanoter plundrade och drev haidafolket handel i århundraden ända från Alaska i norr till Puget Sound (vid Seattle) i söder. De ingöt fruktan och djup respekt bland den ursprungliga befolkningen på fastlandet, och de har kallats för vikingarna från nordvästra Stilla havet.
Även om haidafolket nu har moderna, välutrustade båtar, har man inte glömt de ursprungliga kanoterna byggda av jätteceder. Ett mindre antal byggs fortfarande för speciella tilldragelser, exempelvis den kanadensiska världsutställningen, Expo 86, som hölls i Vancouver i British Columbia. Det mjuka virket i de stora jättecedrarna var idealiskt för kanotbygge. Fibrernas riktning var rak och lätt att arbeta med, och träet murknade inte så lätt.
Vad kommer framtiden att föra med sig?
Haidafolket bor nu i endast två byar, Old Masset och Skidegate, och många undrar över deras framtid och om deras kultur kommer att bestå. Kommer de ”disiga öarnas” skönhet att finnas kvar? Alkoholmissbruk och sjukdom har lämnat efter sig tragiska spår. Stadslivets dragningskraft har medfört att den yngre generationen utvandrat till städerna Prince Rupert och Vancouver på fastlandet. Även om industriell skogsavverkning har lett till många arbetstillfällen på öarna, så har det väckt misstankar och oro bland dem som ser sina älskade öar utsättas för fara.
Kristenhetens religioner har också utövat ett negativt inflytande på haidafolkets sätt att leva. I sitt nit att omvända och utöva kontroll har kyrkans missionärer ägnat föga uppmärksamhet åt en mycket gammal och vedertagen kultur. En historiker hävdar att de ”aldrig försökte förstå haidafolket — deras sätt att uttrycka sig, deras tänkesätt och deras värderingar”. Undan för undan blev potlatches, danser, totempålar och schamaner (medicinmän) förbjudna av missionärerna. När man blev döpt tvingades man byta namn. Gamla, kära namn som var fulla av innebörd ignorerades fullständigt och ersattes med anglosaxiska efternamn som Smith, Jones och Gladstone. De nya namnen gick i arv på fädernet i stället för på mödernet, som haidafolket hade haft det. Missionärerna tog bort deras gamla värderingar men ersatte dem inte med skriftenliga värden.
Haidafolket har emellertid på senare år blivit välsignat genom att ett annat slags missionärer har kommit till deras land — Jehovas vittnen. Deras budskap har vädjat till haidafolkets goda egenskaper, och det ger dem ett verkligt hopp för framtiden. När dessa kristna missionärer fortsätter att gå från hus till hus på den ena ön efter den andra och ibland använder fiskebåtar och flygplan för att nå avlägsna bosättningar från Cape St. James till Langaraön, blir de överväldigade av den relativt orörda naturen på Queen Charlotte-öarna och den värme och vänlighet som folket visar.
Medan Jehovas vittnen ihärdigt fört de goda nyheterna om Guds upprättade rike till varje hem på öarna, har de i likhet med upptäcktsresandena för två hundra år sedan funnit sanna vänner bland haidafolket. Många haidafamiljer har gett gensvar och urskilt den sanningens klang som finns i Guds ord, bibeln. Genom att studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen har de kommit att uppskatta det sanna förhållandet mellan människan och Gud, mellan människa och människa, och mellan människa och djur.
De har lärt känna namnet på det ”högsta väsendet”, inte bara som ”De lysande himlarnas makt”, utan som Jehova Gud. De har kommit att uppskatta mänsklighetens brödraskap, att alla är lika inför Jehova genom Jesus Kristus. (Apostlagärningarna 10:34, 35) Djur, fåglar och fiskar är alla själar, precis som människan är en själ. De är inte i besittning av odödliga själar eller de övernaturliga krafter som tillskrivs dem av de forntida historieberättarna bland haidafolket. — 3 Moseboken 24:17, 18; Predikaren 3:18—21; Hesekiel 18:4, 20.
Tio olika slags valar finner sin föda i de planktonrika vattnen. Stellers sjölejon finns i överflöd på klippiga uddar. En halv miljon sjöfåglar bebor de branta bergväggarna tillsammans med sällsynta pilgrimsfalkar, vithövdade havsörnar och korpar. Fiskar av alla slag trängs i kustvattnen, strömmarna och sjöarna. Svartbjörnar, som inte överträffas i storlek någonstans i världen, lufsar omkring på skogarnas gröna mosstäcke, där det finns tusenåriga träd, däribland mycket stora sitkagranar, jättecedrar och hemlocksgranar.
Miljökämpar fruktar att denna ofördärvade skönhet och rika miljö på dessa öar kommer att genomgå samma utveckling som andra områden, som har blivit ödslig ödemark på grund av människans vanskötsel. Men de bland haidafolket som har tagit emot löftena från den Högste, Jehova Gud, ser framtiden an med tillförsikt, eftersom hans löften aldrig slår fel. (Josua 23:14) Från vår store Skapare kommer löftet att hela jorden skall bli ett paradis under Guds rikes rättfärdiga förvaltning. De ”disiga öarnas” oförglömliga skönhet kommer sedan aldrig mer att hotas. — 2 Petrus 3:13.
[Bilder på sidan 25]
Till höger: De disiga öarna
Längst till höger: Totempålar i byn Ninstints på Anthony Island
Nedan: Stellers sjölejon vid Cape St. James
[Bilder på sidan 26]
Till vänster: Rikets sal i Queen Charlotte City
Ovan: Blommande ginstbuskar