En ny schism

Från Vakna! :s korrespondent i Frankrike

DEN 30 juni 1988 kommer att vara ett minnesvärt datum i romersk-katolska kyrkans annaler. Den dagen visade den franske ärkebiskopen Marcel Lefebvre öppet sitt trots mot Vatikanen. Han vigde fyra biskopar vid sitt traditionalistiska katolska seminarium i Schweiz. Vatikanen svarade med att exkommunicera Lefebvre och de fyra nya biskoparna. Detta gav upphov åt den första schismen inom katolska kyrkan sedan år 1870. Det året bröt sig de så kallade gammalkatolikerna loss från moderkyrkan med anledning av dogmen om påvens ofelbarhet.

Roten till splittringen

Klyftan mellan Vatikanen och ärkebiskop Lefebvres ultrakonservativa katolska rörelse hade vidgats under någon tid. Roten till schismen sträcker sig tillbaka till andra Vatikankonsiliet, som hölls under åren 1962—1965. Påven Johannes XXIII, som sammankallade konsiliet, satte upp två mål för denna sammankomst. Det ena kallades aggiornamento (uppdatering), och det andra var att återförena alla så kallade kristna kyrkor.

Även om ärkebiskop Lefebvre, i egenskap av katolsk präst, deltog i andra Vatikankonsiliet, ogillade han starkt båda dessa mål. Som äkta traditionalist är han av den uppfattningen att katolska kyrkan inte behöver moderniseras. Lefebvre ansluter sig helhjärtat till den traditionella katolska uppfattningen att ”utanför kyrkan finns ingen frälsning” och är övertygad om att det enda tänkbara sätt varpå ”kristna” skulle tänkas kunna bli återförenade är att alla icke-katoliker ansluter sig till den romersk-katolska tron.

Motståndare till religiös frihet

Ett år efter exkommuniceringen gjorde ärkebiskop Lefebvre sig till tolk för konservativa katoliker som stöder hans rörelse och förklarade: ”Vi tar kategoriskt avstånd från tanken på religiös frihet och dess konsekvenser, i synnerhet ekumenismen, som jag personligen finner oacceptabel.”

Detta var inte något nytt. Lefebvre följde plikttroget den katolska traditionen. Den 15 augusti 1832 offentliggjorde påven Gregorius XVI encyklikan Mirari vos, där han fördömde samvetsfriheten som en ”felaktig uppfattning, eller snarare dårskap”. Trettiotvå år senare utgav påven Pius IX sin ”Syllabus”, en förteckning över den tidens farligaste villfarelser, i vilken han fördömde tanken att ”varje människa är fri att omfatta och utöva den religion vilken hon, efter bästa förstånd, menar vara sann”.

Genom att avvisa de ekumeniska strävandena visade ärkebiskop Lefebvre endast att han höll fast vid den katolska dogm som kallas ”kyrkans unicitet”, dvs. att det bara finns ”en enda, helig, katolsk och apostolisk” kyrka.

Förtörnad över ”protestantisk” mässa

Den reformering av den traditionella katolska liturgin som åstadkoms genom andra Vatikankonsiliet är en verklig nagel i ögat på ärkebiskop Lefebvre och hans anhängare. Den rebelliske ärkebiskopen anser att sådana reformer har gjort mässan ”protestantisk”. Lefebvre vänder sig inte bara mot bruket av moderna språk i stället för latin; han anser också att alltför mycket har ändrats i avsikt att vinna protestanter och att den liturgi som godkändes av påven Paul VI är ”kättersk” även i sin latinska form.

För att försäkra sig om att den traditionella latinska mässan skulle bli bestående upprättade ärkebiskop Lefebvre år 1970 ett prästseminarium i Ecône i Schweiz. Det drevs av ”Sankt Pius X:s prästerliga brödraskap”, som Lefebvre hade grundat samma år. Allteftersom hans rörelse fick större slagkraft, upprättade han andra konservativa katolska prästseminarier i Europa och Amerika. Hundratals unga män fick där en ultrakonservativ utbildning för prästyrket.

Den rebelliske biskopen har ordinerat gott och väl 200 traditionalistiska präster, trots att påven Paul VI år 1876 förbjöd honom att göra detta. De håller mässan på latin i kloster och olagligen ockuperade katolska kyrkor.a Vatikanen medger att Lefebvre har omkring 100.000 militanta traditionalistiska anhängare världen utöver, men andra kyrkliga dignitärer erkänner att antalet är närmare en halv miljon. Lefebvre själv hävdar att miljontals katoliker delar hans uppfattningar.

Behovet av en efterträdare

I romersk-katolska kyrkan kan en biskop ordinera präster, men när det gäller ordineringen av biskopar måste påven ge sitt godkännande. I brist på en biskop som kunde ordinera nya präster insåg den till åren komne Lefebvre att hans prästerliga brödraskap riskerade att dö ut efter hans död. Tydligtvis i hopp om att detta skulle inträffa påbörjade Vatikanen långdragna förhandlingar med honom och utfärdade till sist ett ultimatum. Antingen måste han acceptera ordinationen av en av Vatikanen godkänd biskop eller också, om han fullföljde sin avsikt att själv ordinera en biskop, skulle han bli exkommunicerad.

Den 30 juni 1988 vigde den rebelliske ärkebiskopen fyra traditionalistiska präster till biskopar i en ceremoni som bevittnades av tusentals av hans anhängare. Dagstidningen International Herald Tribune, som utkommer i Paris, rapporterade: ”Ärkebiskop Lefebvres invigning av de fyra biskoparna kastade sin skugga över ett påvligt konsistorium, vid vilket 24 biskopar befordrades till kardinalkollegiet. Vatikanen inställde en speciell konsert för att uttrycka sitt ’djupa beklagande’ över ärkebiskop Lefebvres handlingssätt. ’Det är en sorgens dag’, sade [den franske] kardinalen Decourtray.”

Denna schism inom katolska kyrkan har inte bara förorsakat Vatikanen sorg, utan har också gjort miljontals uppriktiga katoliker världen utöver rådlösa och förvirrade.

[Fotnot]