Varför är katolikerna oroade?

PÅVEN Johannes Paulus II uttryckte sin ”förtvivlan” över schismen mellan Vatikanen och ärkebiskop Lefebvres traditionalistiska katolska rörelse. Han förklarade att den hade vållat kyrkan ”stor sorg”.

Den katolske prästen Joaquín Ortega, ställföreträdande sekreterare vid det romersk-katolska biskopsmötet i Spanien, beklagade situationen genom att säga: ”Vi har hemfallit åt en ’snabbköpskatolicism’. Människor väljer och vrakar bland våra trossatser som om de vore burkar med grönsaker.”

Ärkebiskop Lefebvre hävdar att andra Vatikankonsiliet var ett svek mot den traditionella katolska kyrkan och blottställde kyrkan för förändringar. Han menar att konsiliet rubbade katolikernas tro på att de tillhör den enda sanna kyrkan.

Tidningen International Herald Tribune summerar de argument som Lefebvre och hans anhängare för fram och skriver: ”Traditionalisterna hävdar att antingen hade kyrkan fel före konsiliet, eller också har den fel nu, men den kan inte ha rätt i båda fallen. Om den hade fel före konsiliet, säger de, kan den ha misstagit sig också i andra lärofrågor. ’Vi är här för att visa vår lojalitet mot den kyrka som består för alltid’, sade ärkebiskopen.”

Många uppriktiga katoliker undrar emellertid om det som kyrkan gjorde och lärde före andra Vatikankonsiliet var sanning eller villfarelse.

Liberala katoliker oroade

Många liberala katoliker är oroade över att de i deras tycke progressiva åtgärder som vidtogs vid andra Vatikankonsiliet nu kommer att saboteras genom händelserna kring Lefebvre. De har blivit skrämda av vissa uttalanden som den senaste tiden gjorts av Vatikanens talesmän, till exempel kardinal Ratzinger, den katolska renlärighetens väktare. Han är chef för det organ inom Vatikanen som i fyra hundra år gick under namnet ”Kongregationen för den heliga inkvisitionen”.

Kardinal Ratzinger, prefekt för den heliga kongregationen för trosfrågor i Rom, förklarade: ”Schismer uppstår först när människor har upphört att älska och leva efter vissa av den kristna trons sanningar och värderingar.” Reformvänliga katoliker fruktar att kardinalen syftade på ”sanningar och värderingar” som var utmärkande för romersk-katolska kyrkan före andra Vatikankonsiliet.

Den franska dagstidningen Le Monde gav i en artikel med rubriken ”Schismens pris” uttryck åt sådana farhågor och förklarade: ”Vem vet om inte Vatikanen — utan att inse det eller utan att vilja erkänna det — börjar praktisera ’traditionalism utan Lefebvre’? ... Är inte detta ett försök [från Vatikanens sida] att vinna tillbaka de traditionalistiskt sinnade prästerna och lekmännen och framför allt att hävda katolsk auktoritet och katolska värderingar där sådant är mest ifrågasatt, i synnerhet i Västeuropa och Nordamerika?”

Oliktänkande teologer

I januari 1989 gjorde 163 katolska teologer från Västtyskland, Nederländerna, Österrike och Schweiz ett offentligt uttalande som nu är känt som Kölndeklarationen. Under de följande veckorna fick de stöd av hundratals katolska teologer från andra länder, däribland Italien. Det som hade utlöst missnöjesvågen var att Vatikanen egenmäktigt hade utnämnt en konservativ präst till katolsk ärkebiskop i Köln, tvärtemot den lokala hierarkins önskan. Men protesten gällde inte bara utnämnandet av ultrakonservativa biskopar. Den tog också upp Vatikanens disciplinära åtgärder för att tysta teologer som företrädde ”det teologiska tänkande som framhölls av andra Vatikankonsiliet”. Teologerna ifrågasatte också påvens rätt att påtvinga andra sina uppfattningar i olika lärofrågor, i synnerhet när det gäller barnbegränsning.

Som svar på denna deklaration förklarade kardinal Ratzinger rakt på sak att de som förkastar Vatikanens ståndpunkt i fråga om barnbegränsning och skilsmässa ger begreppen ”samvete” och ”frihet” en oriktig tolkning och våldför sig på kyrkans traditionella lära. Han påminde nyligen de amerikanska prästerna om att de inte borde låta sin undervisning bli influerad av teologernas ”disharmoniska konsert”.

Många katoliker förbryllade

En fransk katolsk teolog förklarade i en intervju med Le Monde: ”Det skulle vara ett misstag att påstå ... att denna kris endast berör teologerna. De uttrycker bara den djupa oro som många katoliker känner.”

Många uppriktiga katoliker undrar om den rebelliske ärkebiskopen Lefebvre, trots att han blivit exkommunicerad, kanske i själva verket har ”förlorat ett slag men vunnit kriget”. Man börjar faktiskt göra vissa eftergifter gentemot Lefebvres anhängare i ett försök att få dem tillbaka in i fållan. Mässan hålls återigen på latin i många katolska kyrkor, och konservativa biskopar blir installerade. Betecknande nog frågar sig många traditionalistiska katoliker: ”Varför blev Monsignore Lefebvre exkommunicerad, när holländska katolska präster som välsignar homosexuella ’äktenskap’ och sydamerikanska präster som förespråkar en revolutionär befrielseteologi fortfarande får tillhöra kyrkan?”

Allt detta gör att många katoliker känner sig förbryllade. En fransk katolik skrev till den katolska dagstidningen La Croix (Korset): ”Vanliga enkla kristna, som jag själv, får lida därför att de som är inblandade [i kyrkans meningsskiljaktigheter] inte diskuterar saker och ting och försöker komma överens. Somliga tröttnar och överger sina religiösa traditioner, om inte rentav kyrkan själv.”

Sådana människor kan naturligtvis inte förstå varför den kyrka som de betraktar som den enda rätta är så splittrad. Till och med den katolske prästen René Laurentin frågade: ”Varför denna splittring bland de kristna?” Låt oss helt kort se på några av orsakerna.

[Infälld text på sidan 7]

”Traditionalisterna hävdar att antingen hade kyrkan fel före konsiliet, eller också har den fel nu, men den kan inte ha rätt i båda fallen.” — International Herald Tribune.