En skugga på månen

DET var i mitten av augusti i Brasilien — en mild vinterkväll då fullmånen lyste från en molnfri himmel. Folk var ute på sina balkonger eller stod samlade längs gatan. De satte upp kameror på stativ eller ställde in kikare. Luften surrade av samtal, vilka alla präglades av samma spända förväntan.

Varför all denna uppståndelse? Det var den 16 augusti 1989. Klockan 22.21 skulle en total månförmörkelse börja. Här ute på landsbygden, där luften är ren, utlovades en imponerande syn. Precis i det fastställda ögonblicket började månen vandra in i den skugga som jorden kastar ut i rymden. Precis som jorden är skuggan rundad. På 300-talet f.v.t. hjälpte denna enkla iakttagelse den grekiske filosofen Aristoteles att fastställa att jorden måste vara rund.

Medan månen försvann längre in i skuggan, började åskådarna uppskattande ropa ”ooh” och ”ah”. Månen gick över i en brandgul ton. Precis som vid en vacker solnedgång böjde jordens atmosfär solstrålarna och filtrerade bort de blå ljusstrålarna och lät de röda och brandgula passera obehindrat. Efter 97 minuter var månen helt och hållet dold i skuggan. Sedan började den sakta återvända tillbaka in i solljuset.

Några som tittade på månförmörkelsen stannade uppe till 02.00 på natten för att se hela föreställningen. De tyckte att det var värt det. De hade sett ett enastående prov på kraften och visheten hos universums Skapare. Bibeln säger att han gjorde ”de två stora ljuskällorna, den större ljuskällan till att ha herravälde över dagen och den mindre ljuskällan till att ha herravälde över natten”, vilka skulle ”tjäna som tecken och till att utmärka tidsperioder och dagar och år”. — 1 Moseboken 1:14, 16, NW.