Den skygga djungelkatten

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Surinam

MIN hustru och jag såg detta skygga kattdjur för första gången när vi körde på en djungelväg. ”Titta!” utropade jag när jeepen körde runt en kurva. Vi stod ansikte mot ansikte med en penitigri, dvs. ”fläckig tiger”, som jaguaren kallas i Surinam. Den gulbruna pälsen glänste som om den var nyfärgad. Solnedgången gjorde färgen djupare: från guldgult till rödbrunt, som övergick i blekare hudfärg på kinderna, bringan och magen. Mest iögonenfallande var de oregelbundna svarta fläckarna över hela kroppen.

Indianerna före Columbus’ tid var så överväldigade av vildkattens utseende att de kallade den för en gud. Den fläckiga pälsen ansåg de representera den nattliga stjärnhimlen. Än i dag anses jaguaren av en del människor som den sydamerikanska djurvärldens okrönte kung. Hanen blir omkring 180 centimeter lång, svansen inte medräknad, och den kan väga uppåt 110 kilo.a Det runda huvudet och den muskulösa halsen, den cylindriska kroppen, de korta kraftiga benen och de stora tassarna — alltsammans andas majestätisk styrka.

Men vår jaguar bara gick sin väg helt sakta och höll svansen med den svarta spetsen i en uppåtvänd båge och stannade sedan i skydd av markvegetationen. ”Vilket kamouflage!” viskade vi när den flöt ihop med den solbelysta omgivningen. Dess fläckar såg ut som skuggfläckar.

Man ser nästan aldrig jaguaren, som föredrar skyddad terräng. Åttio procent av Surinam består av regnskog, och det är ett idealiskt landskap för jaguaren.

Den lämnar sitt ”visitkort”

Jaguaren lämnar emellertid sitt ”visitkort” varthelst den kommer. ”Jag har sett märkena efter tassarna på stränderna vid Atlanten”, berättade en jägare. ”Jag har också sett märken efter dess klor på träden vid den brasilianska gränsen.” Man har framkastat att jaguaren gör sina revirmarkeringar på det här sättet.

”Det är riktigt”, bekräftar den 83-årige James Brown, som arbetat som guide för djungelexpeditioner. ”Vi träffade ofta på repade träd som annonserade att en penitigri hade varit där före oss.” Jaguarer klöser också träden för att vässa klorna.

Ett annat sätt på vilket jaguaren anger att ”jag har varit här” är att den lämnar efter sig doftmarkeringar och spillning. Doktor Alan Rabinowitz fullbordade för en tid sedan två års studium av jaguaren. Han berättar att en jaguar markerar ett revir om 40—100 kvadratkilometer tät djungelterräng. Inte att undra på att människor bara får se enstaka glimtar av jaguarens liv! Men om man sammanställer alla dessa glimtar framträder en fascinerande bild. Se bara.

En bild av jaguarens värld

Kvällen kommer. Ljuden från surrande insekter, drillande fåglar och skrikande apor omger oss. Men hör! Hotfulla hesa morrningar tränger fram bland träden. Så blir det tyst. Djuren hörs fly åt olika håll. Det hörs en ny djup fnysning, lika skräckinjagande som ett lejons rytande. En kraftig jaguarhane dyker upp.

Detta är hans värld — flodbäddens urskog och träskmarker. Av alla stora kattdjur är jaguaren den som är mest hemmastadd i vatten. Den behöver vatten för att trivas och för sin försörjning — den fångar fisk. Den ger sig av tvärs över floden till sitt fiskevatten. Den paddlar med lätthet rakt fram i praktiskt taget rät linje. Huvud, ryggrad och svansspets håller den över vattenytan. ”Jaguarer simmar utmärkt”, berättar skogsforskaren Heinz Heyde för mig. ”De simmar så fort att det bildas en bogvåg. Jag har sett dem simma tvärs igenom forsar.”

När jaguaren når motsatta stranden går den upp och skakar vattnet ur pälsen. Den lägger sig ner på en trädgren som hänger ut över floden och fäster blicken på vattenytan som om den ville tränga ner i djupet. Och med blixtens hastighet fångar så tassens vassa klor en fisk.

Heinz Heyde berättar: ”En månljus natt såg jag en jaguar slå meterlånga anjoemara-fiskar med sådan kraft att fisken flög i en båge i luften och landade fem meter bakom jaguaren. De är otroligt starka!” Biologen Pieter Teunissen, som också studerat jaguarer i frihet, säger: ”Jag såg en gång märken på en strand av att en jaguar hade slungat en väldig aitkantie (havslädersköldpadda) fyra meter genom luften.”

Jaguaren är inte bara stark, utan den har också lätt för att anpassa sig. Den jagar inom tre olika regioner: i vatten, på marken och i träden. När den vadar eller när den klättrar i träd ger klorna säkert fotfäste, som spikskor för en bergsklättrare. På marken drar den in klorna och går som med ljuddämpande sockor så att den kan smyga sig på bytet.

Men en jägare behöver också tålamod, snabbhet och beräkning. Det är inte underligt att modern måste träna de unga jaguarerna i två år innan de kan klara sig själva. Vid sex veckors ålder följer ungarna sin mor. De ligger dock väl skyddade medan hon jagar upp ett byte.

Försiktigt går hon längs floden tills hon upptäcker en flock kapybaror (vattensvin), världens största gnagare. Med välberäknade rörelser närmar hon sig tum för tum, stannar med blicken hela tiden fixerad vid bytet. Då är kroppen helt orörlig, bara svansspetsen darrar. Men kapybarorna anar sig till hennes närvaro och dyker i vattnet. Det är dock inte ofta som en jaguar misslyckas. Den vinner så ofta att kapybarorna kallas ”jaguarens dagliga bröd”.

Det finns också mycket annat på jaguarens matsedel. Små guldharar (agutier) och stora tapirer. Även piggsvin, sköldpaddor och kajmaner är bytesdjur. Ibland lämnar vildkatten skogen som jaktmark och går in på betesmarker. ”Häromdagen anfölls en ko och en kalv av en jaguar”, berättar veterinären Ronnie Kranenburg. ”Det skedde bara några kilometer utanför staden.” Men de djur som anfaller boskap är i allmänhet gamla jaguarer, som har jagats bort av unga rivaler, eller djur som har gamla skottskador.

Angriper jaguaren människor? ”Det är mycket sällsynt”, säger veterinären. Biologen Teunissen håller med om detta. Han minns en gång när han en natt gick längs stranden under ett forskningsprojekt som gällde havssköldpaddor. På återvägen såg han i ficklampsskenet jaguarspår ovanpå sina egna fotspår. Han hade blivit förföljd! I stället för att angripa mannen hade jaguaren gett sig av så snart denne vänt om och börjat gå tillbaka.

”Men de anfaller sköldpaddor”, säger Pieter Teunissen, ”och därför kände jag mig lite orolig när jag skulle gräva upp sköldpaddsägg mitt i natten. Det enda jag kunde göra var att svepa runt med ficklampan då och då och hoppas att jaguaren skulle förstå att sköldpaddor inte har med sig ficklampor.”

Illegal handel

Det är egentligen människan som utgör ett hot mot jaguaren. Jaques Berney är vice generalsekreterare i organisationen mot internationell handel med utrotningshotade arter av djur och växter. Enligt honom är jaguaren starkt hotad att helt utrotas. Det är därför förbjudet att köpa och sälja jaguarer.

Enligt Focus, en informationsskrift från Världsnaturfonden, är tjuvskytte fortfarande en mycket lönsam affär. Det är stor efterfrågan på jaguarskinn för pälsverk. Skyttarna strövar omkring i Amazonas på nätterna, bländar jaguarerna med starka lampor och skjuter de bländade djuren i huvudet.

Bara ett par timmar senare torkas jaguarskinnet på en ställning. Sedan smugglas det över gränsen, packas i en låda märkt ”kaffe” och sänds till Europa. Man har beräknat att årligen minst 6.000 jaguarer dödas för skinnets skull.

För närvarande är det ganska gott om dessa ståtliga djur i Surinam. Låt oss hoppas att det så förblir. Annars kan den dag komma då man aldrig någonsin mer ser den skygga, fläckiga katten.

[Fotnot]

[Bildkälla på sidan 25]

H. Armstrong Roberts