Jag vidgar mig för att hjälpa andra

DET hände år 1973, då jag var 22 år, frisk och njöt av livet. Jag sportade och tyckte om att arbeta fysiskt. På fritiden brukade jag surfa, och det var ett nöje att köra bil. Men ett dåraktigt och förhastat vredesutbrott gjorde plötsligt slut på allt.

Jag och min hustru, Gemma, besökte en del släktingar, när vi fick se hur några unga pojkar som kom och gick längs vägen bröt bitar ur trädgårdsstaketet. När de fick syn på oss, började de kasta träbitar in i trädgården och sedan upp på husets balkong där vi stod. En bit träffade Pippa, min fyraåriga dotter. I ett anfall av raseri vände jag mig om och kastade det dricksglas jag höll i handen efter vandalerna. Det var fyra meter ner till marken, och på något sätt tappade jag balansen. Jag föll ner med huvudet före och försköt och krossade flera kotor i nacken.

Närmare ett år i sjukhussängen gav mig tid att tänka över mitt tillstånd. Mannen i sängen intill tog livet av sig, och andra jag lärde känna där gjorde det senare. Hopplösheten och frustreringen var obeskrivlig. Jag plågades av att vara till en börda för andra och av att veta att jag aldrig skulle bli bättre. Ja, också jag tänkte många gånger på att ta livet av mig. Jag bad min hustru hjälpa mig genom att ordna med tabletter. Men hon sade att jag var galen och att hon inte tänkte göra det. Hur tacksamma är vi inte nu båda för att hon vägrade!

När Gemmas faster, som hade varit ett Jehovas vittne i flera år, började studera bibeln med henne, började saker och ting förändras. Gemma började tycka att det verkade förnuftigt, men jag hade aldrig varit intresserad av religion. Det jag hörde präster säga i TV avskräckte mig. I vilket fall som helst var jag inte direkt någon studiemänniska. Men när Gemma började berätta för mig om sin nyfunna tro, var det två saker som genast tilltalade mig.

För det första upptäckte jag att bibeln är förbunden med ett av mina favoritämnen från skolan, nämligen historia. Det förvånade mig. Jag hade aldrig tänkt på att det fanns ett samband. För det andra attraherades jag av Guds rättvisa. Jag hade alltid trott att det var omöjligt att komma till rätta med livets orättvisor. Men när jag fick höra om Jehovas uppsåt och hans rike, började jag förstå att rättvisan kommer att segra. — 5 Moseboken 32:4; Lukas 18:7, 8.

Mening med livet

Sedan gjorde jag snabba framsteg i mitt bibelstudium. Fastän jag var fysiskt oförmögen att göra något och så skulle förbli, hade jag funnit en mening med livet. Jag hade all orsak att vara tacksam. Men när jag förstod att jag kunde göra mycket för att hjälpa andra med den kunskap jag fick, vidgades snart min syn på livet.

Hur skulle jag kunna göra större framsteg? Den frågan gnagde inom mig. Gemma och jag blev döpta tillsammans, och med hjälp av många goda handledare studerade jag ihärdigt för att tillväxa andligen. Men vändpunkten kom när jag läste om ett vittne i Libanon.a Han var 46 år och hade varit helt sängbunden i 18 år. Hur omöjligt det än verkade för mig var han ändå äldste i den kristna församlingen! Han hade dittills hjälpt 16 personer att bli överlämnade tjänare åt Jehova och ledde sju bibelstudier varje månad. Hans erfarenhet blev en inspirationskälla för mig.

Bostadsförmedlingen här på platsen ordnade med ett enplanshus till min familj, fullt utrustat med mekaniska hjälpmedel för att jag skall kunna förflytta mig. Jag får all den fysiska hjälp jag behöver. Hela släkten gick ihop och köpte en skåpbil med god plats för min rullstol, vilket gör det möjligt för hela familjen att vara med vid mötena i Rikets sal. Snart ordnade församlingen kärleksfullt med att ett församlingsbokstudium hölls hemma hos oss.

Min önskan att få vittna från hus till hus blev uppfylld när bröder och systrar i församlingen erbjöd sig att skjuta rullstolen. Jag kan tala med den jag besöker, men att använda bibeln är inte att tänka på, eftersom jag inte kan använda armarna och händerna. Så jag hänvisar till skriftställen och låter den jag samarbetar med visa verserna från sin bibel och erbjuda det bibelstudiehjälpmedel jag talar om.

Givetvis hälsar många på mig hemma, och på så sätt kan jag leda bibelstudier. Jag har också lärt mig konsten att skriva brev genom att hålla pennan i munnen, så att jag kan ta del i predikandet när som helst under dagen. Därför har jag kunnat vara hjälppionjär varje månad i tre års tid.

Kvalificerad att vara lärare

Med tiden kvalificerade jag mig som biträdande tjänare, men hur skulle jag någonsin kunna undervisa från podiet? Medan jag studerade lärde jag mig att vända bladen i bibeln med en pinne som jag höll mellan tänderna. Även om metoden är bra, innebär det att jag måste göra ett avbrott i talet när jag plockar upp pinnen och sedan lägger den tillbaka. Jag insåg snart att lösningen låg i att vända bladen i bibeln genom att använda — tungan! Det är så jag gör nu.

Genom denna ovanliga teknik kunde jag utveckla min talarförmåga, och jag lärde mig mycket mer av uppgifterna i skolan i teokratisk tjänst. Gissa hur jag kände det när jag 1984 blev förordnad som äldste i församlingen!

Nästa steg blev att hålla ett offentligt föredrag som varade i 45 minuter. Eftersom det kräver minutiös förberedelse, blir jag fysiskt uttröttad, men jag fortsätter ändå. Nu har jag fått ytterligare ett privilegium, nämligen att då och då besöka närbelägna församlingar för att hålla tal. När barnen ser mig vända bladen i bibeln med tungan, blir de fascinerade, och ibland försöker de härma efter, men de ger snart upp, för det krävs mycket övning innan man blir duktig på det.

När jag tänker tillbaka, minns jag tydligt hur förbittrad jag kände mig när jag först kom hem från sjukhuset. Jag visste att många hustrur till rörelsehindrade som jag hade lämnat sina män. Om Gemma hade gått ifrån mig, skulle jag ha förstått henne. Men i stället har hon, med stöd av vår dotter Pippa, stått vid min sida. Jag har med deras och med församlingens hjälp kunnat ”vidga mig” för att hjälpa andra. (2 Korintierna 6:13) — Berättat av Tony Wood.

[Fotnot]

[Bilder på sidan 25]

Tillsammans med min hustru Gemma och min dotter Pippa

Jag vänder blad med tungan