Livets gåva eller dödens verktyg?
”Hur många människor måste dö? Hur många dödsfall behöver ni? Tala om var gränsen går för att ni skall tro att detta händer.”
DON FRANCIS, företrädare för CDC (Amerikanska centralen för sjukdomskontroll), dunkade näven i bordet medan han ropade ovanstående ord vid ett möte med topparna inom blodbanksindustrin. CDC försökte övertyga blodbankernas representanter om att aidssmitta spreds genom nationens blodförråd.
Blodbankernas företrädare ville inte låta sig övertygas. De ansåg att bevismaterialet var bristfälligt — bara en handfull fall — och beslöt sig för att inte öka antalet blodtester. Detta var den 4 januari 1983. Sex månader senare försäkrade chefen för Amerikanska blodbanksförbundet: ”Risken för den stora allmänheten är så gott som obefintlig.”
Många experter var emellertid av den uppfattningen att bevisen redan var tillräckligt övertygande för att föranleda vissa åtgärder. Och sedan dess har denna ursprungliga ”handfull fall” ökat på ett alarmerande sätt. Före år 1985 fick uppskattningsvis 24.000 personer transfusioner av blod som var smittat med HIV (humant immunbristvirus), det virus som orsakar aids.
Överföring av smittat blod är ett skrämmande effektivt sätt att sprida aidsviruset. Enligt tidskriften The New England Journal of Medicine (14 december 1989) kan en enda enhet blod innehålla tillräckligt mycket virus för att förorsaka uppemot 1.750.000 infektioner! En representant för CDC förklarade för Vakna! att fram till juni 1990 hade 3.506 personer fått aids genom blodtransfusioner, blodbeståndsdelar och vävnadstransplantationer — och det enbart i Förenta staterna.
Men detta är bara siffror. De kan inte tillnärmelsevis förmedla djupet av de personliga tragedier som är inbegripna. Tänk till exempel på 71-åriga Frances Borchelt. Hon förklarade mycket bestämt för läkarna att hon inte ville ha någon blodtransfusion. Trots detta gav man henne blod. Hon dog av aids under svåra plågor, medan hennes familj hjälplöst såg på.
Eller tänk på den 17-åriga flicka som led av kraftiga menstruationsblödningar och fick två enheter blod bara för att avhjälpa sin blodbrist. När hon var 19 år gammal och väntade sitt första barn, fick hon reda på att hon hade blivit HIV-smittad genom den blodtransfusionen. Vid 22 års ålder insjuknade hon i aids. Förutom att hon visste att hon snart skulle dö i aids, var hon också orolig för att hon hade vidarebefordrat sjukdomen till sitt lilla barn. Sådana tragedier inträffar gång på gång och drabbar både unga och gamla över hela världen.
I boken Autologous and Directed Blood Programs som utkom år 1987 heter det beklagande: ”Så snart de ursprungliga riskgrupperna hade identifierats inträffade det otänkbara: det visade sig att denna potentiellt dödliga sjukdom (aids) kunde överföras och hade överförts genom blod som donerats på frivillig väg. Detta var den bittraste ironin inom hela medicinen — att blodets dyrbara, livgivande gåva kunde visa sig vara ett dödens verktyg.”
Även mediciner utvunna ur blodplasma har bidragit till att sprida denna farsot över hela världen. De blödarsjuka, som i de flesta fall behandlas med ett koaguleringsbefrämjande preparat som är framställt av blodplasma, decimerades kraftigt. I Förenta staterna drabbades mellan 60 och 90 procent av alla blödarsjuka av aids innan man började värmebehandla preparatet för att befria det från HIV-smitta.
Den dag i dag är kan man inte vara säker på att transfusionsblod är fritt från aidsvirus. Och aids är inte den enda fara som är förknippad med blodtransfusioner. Långt därifrån.
Risker som överskuggar aids
”Det är den farligaste substans vi använder inom medicinen”, sade dr Charles Huggins om blodet. Och han borde veta det. Han är nämligen ansvarig för transfusionerna vid ett stort sjukhus i Massachusetts i USA. Många tror att det enda kravet vid en blodtransfusion är att givaren och mottagaren tillhör samma blodgrupp. Men förutom blodgrupperna A, B och 0 samt Rh-faktorn, för vilka blodet rutinmässigt korstestas, kan det finnas omkring 400 andra skillnader som inte omfattas av dessa tester. Som hjärt- och kärlkirurgen Denton Cooley uttrycker det: ”En blodtransfusion är en organtransplantation. ... Jag tror att det finns vissa oförenligheter vid nästan alla blodtransfusioner.”
Det är inte så underligt att en sådan komplicerad substans skulle kunna ”förvirra” kroppens immunförsvar, som en kirurg uttryckte det. En blodtransfusion kan faktiskt nedsätta immunsystemet i ända upp till ett år. Enligt somliga är detta det allvarligaste hotet i transfusionssammanhang.
Det finns också andra smittosamma sjukdomar som kan överföras genom blodtransfusioner. Somliga av dem har exotiskt klingande namn som till exempel chagassjuka och cytomegalvirusinfektion. Verkningarna varierar från feber och frossbrytningar till döden. Doktor Joseph Feldschuh vid Cornell University of Medicine i USA förklarar att sannolikheten för att drabbas av en infektion av något slag genom en transfusion är 1 på 10. Det är som att spela rysk roulett med en revolver med plats för tio patroner. Nyare rön har också visat att blodtransfusioner i samband med canceroperationer i själva verket kan öka återfallsfrekvensen.
Det är därför inte att undra på att man i ett nyhetsprogram i den amerikanska televisionen hävdade att en blodtransfusion kan vara det största hindret för tillfrisknande efter en operation. Hepatit (smittosam gulsot) drabbar hundratusentals människor som tar emot blodtransfusioner och skördar långt fler dödsoffer än aids men får mycket liten publicitet. Ingen vet exakt hur stora dödssiffrorna är, men ekonomen Ross Eckert beräknar att det motsvarar en fullsatt DC-10 som störtar varje månad.
Riskkomplexet och blodbankerna
Hur har då blodbankerna reagerat på avslöjandet av alla dessa riskfaktorer? Inte särskilt positivt, hävdar kritikerna. I en amerikansk rapport om HIV-epidemin som publicerades 1988, Report of the Presidential Commission on the Human Immunodeficiency Virus Epidemic, anklagades blodindustrin för att vara ”onödigt senfärdig” i sina reaktioner på aidshotet. Blodbankerna hade uppmanats att försöka hindra personer ur högriskgrupperna från att bli blodgivare. De hade uppmanats att testa allt sitt blod för att kunna identifiera sådant som kommer från högriskdonatorer. Men blodbankerna dröjde. De avfärdade riskerna som hysteriska reaktioner. Varför det?
I sin bok And the Band Played On (Och orkestern spelade vidare) hävdar Randy Shilts att vissa blodbanker motsatte sig ytterligare testning ”nästan uteslutande av ekonomiska skäl”. Han säger vidare: ”Även om blodindustrin till största delen drivs av ideella organisationer, till exempel Röda korset, representerar den stora penningbelopp, med årliga intäkter på en miljard dollar. Dess verksamhet med att skaffa fram blod till 3,5 miljoner transfusioner om året hotades.”
Eftersom ideellt drivna blodbanker i så hög grad är beroende av frivilliga donatorer, ville de ogärna såra någon av dem genom att utesluta vissa högriskgrupper, i synnerhet de homosexuella. Personer som ivrar för de homosexuellas rättigheter lät antyda att ett förbud för dem att bli blodgivare skulle innebära en kränkning av deras medborgerliga rättigheter och skulle påminna om den koncentrationslägermentalitet som rådde under en svunnen epok.
Att förlora blodgivare och införa nya tester skulle också kosta mer pengar. På våren 1983 blev blodbanken vid Stanford University i USA först i världen med att använda ett slags blodprov som skulle utvisa om givaren tillhörde någon av högriskgrupperna. Andra blodbanker kritiserade detta initiativ och menade att det bara var ett affärsknep för att locka till sig fler kunder. Ju fler tester desto högre priser. Men som ett föräldrapar, vars lilla barn hade fått en blodtransfusion utan deras vetskap, uttryckte det: ”Vi skulle gärna ha betalat fem dollar mer per halvliter” för ett sådant test. Deras lilla barn dog av aids.
Självbevarelsedriften
Somliga experter hävdar att blodbankerna blundar för riskerna med blodtransfusioner därför att de inte behöver ta konsekvenserna av sina misstag. Enligt den ovan nämnda rapporten i The Philadelphia Inquirer har till exempel den amerikanska livsmedels- och läkemedelsförvaltningen, FDA (U.S. Food and Drug Administration), ansvaret för att se till att blodbankerna håller vissa normer, men man låter i stor utsträckning blodbankerna själva fastställa dessa normer. Dessutom har somliga befattningshavare inom FDA tidigare beklätt höga poster inom blodindustrin. Inspektionen av blodbankerna har således minskat i omfattning sedan aidshotet uppdagades!
De amerikanska blodbankerna har också genom korridorpolitik lyckats genomdriva lagar som skyddar dem mot processer. I nästan alla amerikanska stater betraktas blod numera enligt lagen som en tjänst och inte som en vara. Detta innebär att en person som stämmer en blodbank måste bevisa att det föreligger försumlighet från blodbankens sida — en mycket svår uppgift, juridiskt sett. Sådana lagar kanske gör att blodbankerna känner sig säkrare, men de gör inte blodet säkrare för patienterna.
Ekonomen Ross Eckert menar att om blodbankerna gjordes ansvariga för det blod som de säljer, skulle de vara mer angelägna om att kontrollera dess kvalitet. Före detta blodbankschefen Aaron Kellner instämmer och säger: ”Med hjälp av en smula juridisk alkemi blev blod plötsligt en tjänst. Alla var nöjda och glada, dvs. alla utom det oskyldiga offret, patienten.” Han tillägger: ”Vi kunde åtminstone ha påpekat det orätta, men det gjorde vi inte. Vi ville bara rädda vårt eget skinn; var fanns vår omsorg om patienten?”
Slutsatsen tycks vara ofrånkomlig: Blodbanksindustrin är långt mer intresserad av att skydda sin egen ekonomi än av att skydda människor mot de risker som är förbundna med dess produkter. ”Men spelar riskerna egentligen någon roll”, kanske någon invänder, ”om en blodtransfusion är den enda möjligheten att rädda ett liv? Uppväger inte fördelarna mer än väl riskerna?” Det är bra frågor. Hur nödvändiga är egentligen alla dessa blodtransfusioner?
[Infälld text på sidan 9]
Läkare tillgriper alla tänkbara medel för att skydda sig mot patienternas blod. Men är patienterna tillräckligt skyddade mot riskerna i samband med blodtransfusioner?
[Ruta/Bild på sidorna 8, 9]
Är dagens blodförråd fritt från aids?
Tidningen Daily News i New York för 5 oktober 1989 framhöll som ”en glad nyhet” att risken för att ådra sig aids vid en blodtransfusion nu bara är 1 på 28.000. Ansträngningarna att hålla aidsviruset borta från nationens blodförråd är nu framgångsrika till 99,9 procent, förklarade man.
En liknande optimism är förhärskande inom blodbanksindustrin. ”Blodförrådet är säkrare än någonsin”, hävdar man. Chefen för Amerikanska blodbanksförbundet förklarar att risken för att ådra sig aids genom blod är ”praktiskt taget eliminerad”. Men om blod är så riskfritt, varför har då både domstolar och läkare stämplat det som ”toxiskt” och ”oundvikligen riskbelastat”? Varför har somliga kirurger på sig en rymddräktsliknande utstyrsel när de opererar, med både ansiktsmask och stövlar, för att undvika all kontakt med blod? Varför begär så många sjukhus att patienterna skall underteckna ett formulär som befriar sjukhuset från allt ansvar för de skadliga verkningarna av blodtransfusioner? Är blodförrådet verkligen helt fritt från sådana sjukdomar som aids?
Säkerheten är beroende av de två åtgärder som används för att skydda blodförrådet: kontroll av givarna och kontroll av själva blodet. Nyare rön har visat att det trots alla försök att sålla bort de blodgivare vars livsstil gör att de löper risk att ådra sig aids fortfarande finns de som slinker igenom kontrollen. De ger missvisande svar på frågeformuläret och får lämna blod. Somliga vill bara på ett diskret sätt ta reda på om de själva är smittade.
År 1985 började blodbankerna testa givarblod för att avslöja en eventuell förekomst av de antikroppar som kroppen producerar för att bekämpa aidsviruset. Problemet med detta test är att en person kan vara smittad under någon tid innan han börjar producera några påvisbara antikroppar. Denna ”mellanperiod” är naturligtvis helt avgörande.
Uppfattningen att risken för att ådra sig aids genom en blodtransfusion är 1 på 28.000 härrör från en undersökning som publicerades i The New England Journal of Medicine för oktober 1989. I denna rapport angavs att den mest sannolika längden på denna mellanperiod var omkring åtta veckor. Men bara några månader tidigare, i juni 1989, hade samma tidskrift publicerat en undersökning som gav vid handen att denna period kan vara mycket längre — tre år eller ännu mer. I denna undersökning hävdade man att så långa mellanperioder kan vara mycket vanligare än man tidigare trott, och man framkastade tanken att somliga aidssmittade personer kanske aldrig utvecklar några antikroppar! De som låg bakom den mer optimistiska rapporten ville emellertid inte bekräfta dessa rön, utan betecknade dem som ”svårtolkade”.
Det är därför inte så underligt att aidsexperten dr Cory SerVass sade: ”Blodbankerna kan fortsätta att försäkra allmänheten att blodförrådet är så säkert som det bara kan vara, men folk går inte på det längre, eftersom de känner på sig att det inte är sant.”
[Bildkälla]
CDC, Atlanta
[Ruta på sidan 11]
Blodtransfusioner och cancer
Forskare har kommit på att blodtransfusioner kan försvaga kroppens immunförsvar och att den försvagade immuniteten i sin tur menligt kan påverka överlevnadsfrekvensen för patienter som opererats för cancer. I tidskriften Cancer för 15 februari 1987 tillkännagav man resultatet av en intressant undersökning som gjorts i Nederländerna. ”Hos patienter med tjocktarmscancer”, sades det i rapporten, ”såg man att blodtransfusion hade en tydligt ogynnsam verkan på patienternas möjligheter att överleva någon längre tid. Av de patienter i denna grupp som fått transfusion var det 48 % som levde 5 år eller mer, men av dem som inte fått blodtransfusion 74 %.”
En grupp läkare vid University of Southern California fann också att återfallsfrekvensen för patienter som opererats för cancer blev mycket högre om de fick blodtransfusion. Man gjorde en uppföljning av hundra cancerpatienter, och resultatet publicerades i tidskriften Annals of Otology, Rhinology & Laryngology för mars 1989: ”Återfallsfrekvensen för alla patienter som hade cancer i struphuvudet var 14 % för dem som inte fick blod och 65 % för dem som fick blod. För cancer i munhålan, svalget och näsan eller bihålorna var återfallsfrekvensen 31 % utan transfusioner och 71 % med transfusioner.”
I sin artikel ”Blodtransfusioner och canceroperationer” drog dr John S. Spratt slutsatsen: ”Cancerkirurgen kanske måste bli en kirurg som inte använder blod.” — The American Journal of Surgery, september 1986.
[Bilder på sidan 10]
Om blod är en livsfrälsande medicin är diskutabelt, men att det dödar människor är odiskutabelt