”Juridiska problem inom transfusionsmedicinen”
”AIDS, den senaste, och potentiellt farligaste, sjukdomen under 1900-talet.” Så beskrev dr L. A. Laskey (forskningschef vid Genentech Corp.) ett problem som lett till att man höll en konferens den 19 och 20 september 1985 i staden Washington i USA.
Du känner förmodligen till att AIDS (Acquired Immune Deficiency Syndrome, förvärvad immundefekt) har satts i samband med blodprodukter och blodtransfusioner. Det tryckta konferensprogrammet uttryckte det på följande sätt:
”Ingen enskild medicinsk fråga i mannaminne har gett upphov åt så mycken diskussion och fruktan bland allmänheten. Antalet AIDS-fall kan komma att fördubblas under nästa år, och ända upp till en miljon amerikaner [och oräkneliga fler i andra länder] kan komma att drabbas. Den juridiska ansvarsskyldigheten i samband med AIDS kan således komma att bli en mycket stor fråga.”
Omkring 200 läkare, jurister och blodbanksanställda samlades till denna konferens under temat ”Juridiska problem inom transfusionsmedicinen”. De flesta av deltagarna var sådana som i sitt arbete hade med blodtransfusioner att göra. Men några Jehovas vittnen var också närvarande. Här följer ett axplock av de synpunkter som talarna framförde.
De största oroskällorna var risken för spridning av AIDS-smitta genom blod samt de juridiska riskerna för personer inom den industri som arbetar med att insamla, preparera eller sälja blod. Det sistnämnda problemet belystes i det första talet, som handlade om ”blodbankssystemets organisation, ekonomi och reglering”. En sådan reglering, sade dr P. J. Schmidt, går tillbaka till 1600-talet. Den franske läkaren Denis var då inblandad ”i det första tjänstefelsmålet” i blodtransfusionens historia, i det han gett ”lammblod åt en ung man, som dog”. Finns det fortfarande behov av sådan reglering? Schmidt medgav: ”Jag tror att det finns en mängd okända faktorer. Ändå är själva transfusionshandlingen en enorm utmaning dag efter dag. Den är ett experiment inom immunologins och epidemiologins områden som utförs en miljon gånger i månaden i detta land, ofta utan rättsliga prejudikat.”
Senare talade dr Paul Ness (Johns Hopkins Hospital) över ämnet ”Komplikationer som kan uppstå i samband med blodtransfusioner”. Han ansåg att det på bara ”en halvtimme är mycket svårt att tala om alla komplikationer som kan uppstå i samband med blodtransfusioner”. Han hade egentligen tänkt visa en diabild med texten ”Varning”, som på en etikett, ”följande komplikationer kan uppstå i samband med blodtransfusioner”, och en uppräkning av ”omkring 50 olika ting. ... [Men] jag visste att listan ändå inte skulle vara fullständig.”
Doktor Johanna Pindyck (Greater New York Blood Program) sade att när det gäller transfusionsöverförda sjukdomar är ”non-A-non-B-hepatit det mest överhängande ... problem som vi konfronteras med inom transfusionsterapins område”. Man tror att denna form av hepatit ”orsakas av åtminstone två slag av virus, men deras exakta beskaffenhet har inte kunnat fastställas. Forskning har pågått i många år — minst 10 till 15 — men vi har inte kommit på orsaken ännu.” Beträffande de bästa tillgängliga testmetoderna för att upptäcka och eliminera blod som är smittat med denna form av hepatit sade hon: ”Jag skulle tro att det för närvarande är omkring 10 procent av blodförrådet som testas, eller kanske till och med något mindre.”
I en debatt om AIDS uttryckte dr Pindyck och andra den optimistiska uppfattningen att blodbankerna, med de testmetoder som nu står till buds, i det närmaste lyckats eliminera risken för ”transfusion av blodprodukter som är en källa till AIDS-smitta”. Har de det? Doktor Laskey konstaterade senare att de nuvarande testmetoderna ”är otroligt kostsamma, farliga att utföra och inte fullständigt tillförlitliga”. Hur förhåller det sig då med en nyligen utvecklad metod, som han anser är överlägsen? Han berättade om experiment som utförts på patienter som hade AIDS eller AIDS-relaterade sjukdomar. I ett stort antal av dessa fall avslöjade testmetoderna inte AIDS-smittan. ”Ingen [det vill säga, ingen av testmetoderna] skulle ha [upptäckt]” att blodet var AIDS-smittat, sade han.
Det är således lätt att förstå varför många överväger att lagra sitt eget blod eller att bara ta emot blod från en vän eller släkting. Men dr Joseph Bove (Yale-New Haven Hospital) motsatte sig detta och ansåg att det skulle bli dyrt och att det skulle leda till brist på blod. Han tillade: ”En av de främsta orsakerna till transfusionsrelaterade dödsolyckor är misstag vid överförandet — att man ger fel blod till fel person. Jag är generad över ... att behöva säga att vi år 1985, trots allt vårt teknologiska kunnande, trots datorer och allting annat, inte kan ge rätt blod till rätt patient. Sanningen är att vi inte alltid gör det, och på det sättet dödar vi människor.”
Till följd av detta hade konferensdeltagarna mycket att säga om de juridiska aspekterna. Hur kan en blodbank gardera sig mot felbehandlingsprocesser? Nu när testmetoder finns tillgängliga, bör då blodbanken underrätta alla som under de senaste åren fått blod från en viss givare, om det visar sig att hans blod innehåller antikroppar mot AIDS? Doktor Schmidt (chef för en blodbank) sade: ”Jag är emot ett underrättande för närvarande. Vi gör bara vad vi måste göra, och inte mer.” Bör man utverka domstolsbeslut för att tvinga personer som vägrar blodtransfusion, till exempel Jehovas vittnen som vägrar av religiösa skäl?
Doktor William Dornette tog faktiskt upp Jehovas vittnens situation i sitt tal ”Frågan om ansvarighet och vållande”. Han förklarade att en anledning till att vittnena vägrar blodtransfusion ”är detta kapitel i Första Moseboken [9:3, 4]. Och där sägs det uttryckligen: ’Jag [ger] er allt detta. Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skall ni dock inte äta.’ ” Hur rimlig är denna ståndpunkt, och vilken laglig rätt har vittnena att vägra blodtransfusion?
Dornette, som är både medicine och juris doktor, gav följande råd: ”I många, många år har medlemmarna av Jehovas vittnens tro betraktats som en samling kufiska personer som inte vet vad de gör, eftersom ’jag, den medicinska expertisen — doktorn — vet allting’. Vi måste för det första lära oss att inse att de är djupt religiösa. För det andra är de amerikanska medborgare. ... För det tredje har de rätt att utöva sin religion och är intresserade av att bli friska. ... De tror på läkarvård. Och jag anser att vi måste respektera deras rättigheter som individer att fritt utöva sin religion.” Han tillade: ”Underlåtenhet att alls inhämta patientens samtycke är övervåld. Underlåtenhet att inhämta samtycke för en transfusion är övervåld. ... Om man underrättar sig om en kompetent patients insiktsfulla vägran, riskerar man inte att ådra sig ansvarsskyldighet i en rättegång.”
En annan talare, advokaten Susan Lentz, betonade detta och sade: ”Det är viktigt att förstå att lagen om insiktsfullt samtycke är verkligt meningsfull endast om man inser att den inte bara inbegriper rätten att ge sitt samtycke, utan också rätten att vägra att ge det.” Hon tillade: ”Bara i år har det varit tre eller fyra [domstols]beslut som bekräftat Jehovas vittnens rättigheter som patienter att vägra blodtransfusioner.” Hon avslutade med att säga: ”Med tanke på det vi har hört de här två dagarna om hur AIDS och därmed relaterade frågor blir ett allt större problem, åtminstone i allmänhetens medvetande, kan de problem som har med vägran av blod att göra också komma att öka.”
(Fler nyttiga upplysningar om AIDS kommer att publiceras i Vakna! för 22 april 1986.)
[Ruta på sidan 26]
Kan patienterna lita på att blodbanken kommer att kunna upptäcka AIDS-smittat blod? Doktor Myron Essex, chef för den cancerbiologiska institutionen vid Harvard School of Public Health, sade nyligen: ”Det är ytterst osannolikt att testmetoderna upptäcker mer än 90 procent, och jag skulle snarare gissa att det ligger mellan 75 och 80 procent. Jag skulle bli mycket förvånad om det är bättre än så.” — The New York Times, 4 oktober 1985.
[Ruta på sidan 27]
”Det nya blodtestet, som godkändes i april förra året och används av alla blodbanker, kan bara upptäcka antikroppar mot AIDS-viruset HTLV-III. Vad det, beklagligt nog, inte kan upptäcka är människor som bär på smittosamt AIDS-virus och som ännu inte har producerat antikroppar mot AIDS-viruset. ... Ett litet men betydande antal fall av de uppskattningsvis en miljon människor som bär på AIDS-viruset kommer alltså inte att uppvisa antikroppar mot viruset vid de rutintester som för närvarande utförs vid blodbankerna.” — Sanford F. Kuvin, med. dr, Jerusalem, 17 november 1985.