Min skräckfärd med Flight 232
Berättat av en överlevande
När Flight 232, tillhörande United Airlines, kraschlandade på ett majsfält i Iowa i Förenta staterna förra året, dog 110 ombordvarande. Men anmärkningsvärt nog överlevde 186.
”VI KOMMER att göra en nödlandning i Sioux City”, meddelade piloten. ”Det blir en svår landning.”
Det var den 19 juli 1989, och min man och jag var på väg till Chicago för att delta i en konferens för ett dataföretag som min man, Kevin, var chef för. Vi hade redan flugit från Albuquerque till Denver, där vi stötte samman med en bekant som skulle till samma konferens, men med ett annat plan. Jag kommer ihåg att vi skämtade om vem som skulle komma först fram till Chicago. Vårt plan, United Flight 232, avgick först; det andra skulle avgå ungefär tio minuter senare enligt tidtabellen.
Problem under flygningen
Plötsligt hördes ett kraftigt oväsen mitt under den måltid som serverades under resan, och planet började skaka och förlora höjd. Strax därefter meddelade piloten att vi hade tappat en motor och att vår ankomst till Chicago skulle bli försenad. Han lät lugn.
Flygvärdinnorna var oroliga men inte ovanligt mycket. Alla talade om situationen, men det rådde ingen panik. Senare fick jag veta att planet kunde styra bara åt höger, eftersom hydraulledningarna hade slitits av då motorn havererade.
Snart tillkännagav piloten att vi skulle landa i Sioux City i Iowa och att det skulle bli en svår landning. Han sade att allt skulle gå bra, men han uppmanade oss att förbereda oss för en kraschlandning. Flygvärdinnorna visade hur vi skulle spänna fast säkerhetsbältena och hålla ett fast grepp om fotlederna.
Redan när motorn lossnade började jag gråta, och jag kunde inte sluta. Kevin höll om mig, och han bad en bön till Jehova Gud för oss båda. Vi var verkligen glada över att våra två flickor, sex och två år gamla, inte var med oss på den här resan!
Kvinnan som satt bredvid mig med sina två pojkar lutade sig fram och höll mig i handen, när vi förberedde oss för landningen. Planet sänkte sig jämnt och mjukt, och jag trodde verkligen att vi hade klarat av landningen och föreställde mig att vi hade tagit mark.
Jag överlever och hamnar på sjukhus
Jag satt med slutna ögon och kände mig som om jag befann mig i en bergochdalbana, och jag såg solens ljus, trots att jag blundade. Det sista jag kommer ihåg var att mina skor höll på att slitas av mig, och jag försökte böja på tårna för att hålla dem kvar.
När jag öppnade ögonen, var det mörkt, och jag befann mig i rörelse. En av räddningspersonalen höll på att vända på min fåtölj. Vi befann oss på ett åkerfält. Det var svart och grönt, och solen sken skarpt. Kevin satt ännu fastspänd bredvid mig. Jag ropade hans namn, men han svarade inte.
De lade mig på marken, och jag reste mig upp på armbågarna. Jag frågade om min man hade klarat sig. Mannen från räddningsstyrkan skakade nekande på huvudet. Jag bara sjönk ihop. Under ambulansfärden hörde jag alla ljuden, men jag lyssnade egentligen inte. Jag kände att ett öga höll på att svullna.
På centrallasarettet i Marion var personalen mycket omtänksam och hjälpsam, i synnerhet en sköterska som hette Lori. Jag var tillräckligt klar i huvudet för att kunna ge henne min systers telefonnummer i Albuquerque, och hon ringde och talade om för min familj att jag levde.
Eftersom jag var i Iowa, trodde jag faktiskt att ingen skulle komma och besöka mig. Men redan första kvällen fick jag besök på sjukhuset av två äldste från församlingen av Jehovas vittnen där. Vittnena därifrån fortsatte att besöka mig och skriva till mig under min fyradagarsvistelse. United Airlines öppnade ett konto i J. C. Penney’s, och vittnena handlade åt mig, så att jag hade något att sätta på mig.
Nästa dag blev jag åter överraskad, när min mor, min syster och Kevins bror och föräldrar alla kom för att vara hos mig. Ingen av dem lät mig förstå att Kevin var död, och därför fortsatte jag att nära en strimma av hopp om att han kanske fanns bland de skadade som ännu inte var identifierade.
När jag tittade på TV-nyheterna, kunde jag inte tro det jag såg. Jag visste inte ens att vi hade kraschat! När jag trodde att planet just hade tagit mark, hade jag tagit för givet att vi var på säkra sidan. Jag hade inte ens kommit mig för att göra klart för mig varför vi befann oss utanför planet. Den stolsrad som Kevin och jag satt i var belägen bakom vingen. Vi satt i mittsektionen med fem fåtöljer, och när planet bröts sönder vältes våra fåtöljer ut på marken. Kevin och kvinnan bredvid mig dog, men hennes två små pojkar och jag överlevde.
En man ur räddningspersonalen — den ende jag kom ihåg — besökte mig på sjukhuset. Att vissa överlevde och andra dog var något som han undrade över. Det var en fråga om hur ”tid och oförutsedd händelse” kan drabba oss, förklarade jag. (Predikaren 9:11, NW) Gud hade inte sett till att vissa människor placerades så att de skulle omkomma och att andra placerades så att de skulle överleva. Jag gav honom den bibliska traktaten Vilket hopp finns det för våra nära och kära som befinner sig i döden? och broschyren ”Se, jag gör allting nytt!” Vi omfamnade varandra, och jag tror att han kände sig lite bättre till mods när han gick därifrån.
Lori, som skötte om mina skador på akutmottagningen, fortsatte att besöka mig under min sjukhusvistelse, trots att jag inte fanns på hennes patientlista. Hon beundrade min inre styrka, och jag försökte förklara för henne att jag fick den från min Gud, Jehova, som hjälpte mig att uthärda. — Psalm 121:1—3.
Jag fortsätter att uthärda
Söndagen den 23 juli var jag redo att fullborda min konvalescens hemma. När vi gick ombord på planet, intalade jag mig att känna mig lugn, och jag koncentrerade mig på min andning för att inte gripas av panik. När min tvååriga flicka, Mercedes, fick se mig med alla mina bandage och blåmärken, ville hon inte ha någonting med mig att göra. Det tog henne tre eller fyra dagar att tina upp mot mig igen. Tarrah var lycklig över att ha sin mamma hemma igen, men hon saknade sin pappa.
Att umgås med dem som kände Kevin och som hade sett hans andliga framsteg (han skulle ha blivit döpt som ett Jehovas vittne i oktober) gjorde det svårare för mig att möta det faktum att han var död. Somliga säger att Santa Fe aldrig har upplevt en större begravning än hans. Han förstod sig på att vara en vän, och han hade rört vid många människors hjärtan.
Jag insåg att jag var tvungen att vara i verksamhet och att det inte finns någon bättre aktivitet än den kristna tjänsten. I april och maj hade jag tagit del i hjälppionjärarbetet, en form av heltidstjänst. Nu var jag fast besluten att göra det också i september. Att jag ägnade mig åt andra människor och deras problem var sannerligen till stor hjälp för mig. Jag satte också i gång med en del arbeten i hemmet, som att sätta upp rullgardiner för fönstren, tapetsera matrummet och vardagsrummet och ytbehandla matrumsbordet.
När olyckan inträffade, ledde jag två bibelstudier i hem med personer som var intresserade av Guds ord, och efter kraschen ville också en kvinna som tidigare hade studerat återuppta sitt studium. Alla tre frågade: ”Varför räddade Jehova dig och inte Kevin, eftersom också han gjorde sitt bästa för att behaga Gud?”
Jag förklarade för dem skillnaden mellan ett ingripande från Guds sida och en naturkatastrof eller en olyckshändelse. När det gäller ett ingripande från Gud, underrättar han oss om att något kommer att hända. Ett exempel är floden på Noas tid. Vid det tillfället underrättade Gud Noa om vad denne skulle göra för att undvika katastrofen. Han skulle bygga en ark. Å andra sidan är olyckshändelser och naturkatastrofer oförutsedda och drabbar alla, goda och onda, utan åtskillnad. Ingen visste att något skulle hända med vårt plan. Om man hade vetat det, skulle ingen ha gått ombord på det. Att jag överlevde var en tillfällighet i lika hög grad som att Kevin dog.
Människor som säger till mig att jag är så ”stark” inser inte att jag ofta är nära tårarna. Det tar tid för mig att komma över det jag har upplevt. Jag kan tala om Kevin eller se bilder av honom, och det går bra ända tills jag är ensam; då börjar jag gråta. Det smärtar mig djupt att jag förlorade min äktenskapspartner efter så kort tid tillsammans, endast sju år.
Mina små döttrar ägnar mer än vanlig uppmärksamhet åt alla kristna vänner som kommer på besök och håller ibland fast i deras ben, för att de inte skall gå. Tarrah greps av vredesmod en tid, och ibland grät hon utan att riktigt veta varför. Men det går bra för henne i skolan, och hon försöker berätta för sina skolkamrater om uppståndelsen. — Johannes 5:28, 29.
Vi försöker leva ett enkelt liv och göra den kristna tjänsten till ett levnadssätt. Med Jehovas hjälp kommer vi att lyckas med det. För omkring ett år sedan blev jag uppmuntrad av en väninna att börja tjäna som reguljär pionjär. Jag är glad över att jag lyssnade på denna uppmuntran. Att vara heltidsförkunnare och hjälpa andra att lära känna Guds uppsåt har hjälpt mig att hålla blicken fäst vid Guds storslagna uppsåt att skapa ett jordiskt paradis och uppväcka våra nära och kära som är döda. (Lukas 23:43; Uppenbarelseboken 21:3, 4) — Berättat av Lydia Francis Atwell.
[Bild på sidan 26]
Tillsammans med min man före flygresan
[Bildkälla på sidan 25]
UPI/Bettmann Newsphotos