När muren föll

’’VEM hade kunnat tänka sig något sådant?” ”Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva det under min livstid!” Vad var det som utlöste dessa kommentarer? Rivningen av den beryktade Berlinmuren och allt vad den representerade, som började i november 1989.a Östberlinare vällde in i Västberlin, somliga för att smaka på kapitalismens dyrköpta fröjder och andra för att återförenas som familjer.

Denna bräsch banade vägen för en störtflod av förändringar. Många hade en känsla av att Östeuropa aldrig skulle bli sig likt igen.

Ett slut på det kalla kriget?

Något som är av långt större betydelse än Berlinmurens fall är emellertid den kollaps som har drabbat den ideologiska mur som har skilt Öst från Väst. Plötsligt har det kalla kriget praktiskt taget upphört. En före detta överste i amerikanska armén, David Hackworth, skrev i tidskriften Newsweek: ”Det kalla kriget är över. Till och med de mest hårdföra kommunisthatare erkänner nu att det är över.”

Enligt den tyska dagstidningen Stuttgarter Zeitung har till och med NATO (Atlantpakten), vid ett möte som hölls i London i juli 1990, medgett att det kalla kriget är slut. The German Tribune citerar denna Stuttgarttidning i en artikel med rubriken ”Atlantpakten säger ett slutligt farväl till det kalla kriget” och ger kommentaren: ”Efter 41 års konfrontation [med Sovjetblocket] har de 16 NATO-ledarna banat vägen för en ny strategi och tagit ett sista farväl av det kalla kriget. ... Fiendskapen skulle nu ersättas med samverkan. ... Säkerheten och stabiliteten ... skulle inte längre tryggas främst med militära medel, utan genom ett handlingsprogram som kännetecknas av balans, dialog och alleuropeiskt samarbete.” Skådeplatsen för fredshotande konflikter har nu flyttats från Europa till Mellersta Östern.

Demokratin har sitt pris

Demokrati, eller folkets så kallade fria val, är det senaste politiska modet. Och nästan alla hoppar upp på den demokratiska triumfvagnen. Men man får betala ett högt pris. De allt varmare relationerna mellan Öst och de kapitalistiska demokratierna i Väst har varit nog så dyrköpta. Som en redaktionell artikel i tidskriften Asiaweek uttryckte det: ”Länderna i det som knappast längre kan kallas Sovjetblocket befinner sig i en kaotisk ekonomisk situation. ... Demokratin har sitt pris. ... Demokratin har många förtjänster, men fullkomlig [ekonomisk] stabilitet hör inte till dem.” Vem skall betala kostnaderna för dessa förändringar till ett fritt, demokratiskt samhälle, som det så vackert heter?

Miljontals människor i Polen, östra Tyskland och andra länder upptäcker nu att övergången från planekonomi till marknadsekonomi i inledningsskedet för med sig arbetslöshet och andra problem. När industrierna försöker rationalisera sin verksamhet och bli mer konkurrenskraftiga, måste de permittera en del av sin personal. Andra sektorer av samhället blir också i hög grad berörda — till exempel militären och vapenindustrin. På vilket sätt?

Allteftersom den ömsesidiga fruktan och fiendskapen mellan Öst och Väst försvinner, minskar också ländernas behov av en stark armé. Hundratusentals soldater och deras familjer kommer nu att bli tvungna att anpassa sig till ett civilt liv och alla dess påfrestningar och problem. Försvarsbudgetarna kan komma att drabbas av nedskärningar. Orderingången till vapenindustrin kan komma att minska, och företagen kan bli tvungna att söka sig nya verksamhetsområden. De anställda kanske måste flytta till andra områden och lära sig nya yrken.

Denna otroliga och tumultartade helomvändning i Östeuropa har skapat en helt ny internationell situation. Hur började allt detta?

Avgörande ord, avgörande förändringar

Den avgörande faktorn bakom dessa förändringar är Sovjetunionens nya noninterventionspolitik. Minnet av sådana händelser som Sovjets invasioner i Ungern (1956) och Tjeckoslovakien (1968) har tidigare hållit de östeuropeiska reformsträvandena i schack, men Polens erfarenheter i samband med Solidaritets protestaktioner på 80-talet och nationens gradvisa övergång till en mer demokratisk regim visade att Sovjetunionens tidigare så militanta politik hade förändrats. Polens erfarenheter tydde också på att det fanns vissa sprickor inom kommunistblocket och att en fredlig, successiv förändring kunde komma till stånd, om man var villig att betala priset. Vad var det då som möjliggjorde denna förändring?

En grundläggande faktor i samband med alla dessa förändringar i Östeuropa har enligt vissa politiska kommentatorer varit den pragmatiska politik som Sovjetunionen fört under ledning av president Michail Gorbatjov. I februari 1990 förklarade Gorbatjov: ”Det sovjetiska kommunistpartiet tog initiativet till perestrojkan [omdaning av samhället] och utvecklade dess begrepp och politik. Djupgående revolutionerande förändringar som omfattar alla områden i livet och alla grupper av befolkningen har därigenom igångsatts i landet. ... Snabba förändringar av osedvanlig omfattning och originalitet äger rum inom perestrojkans ramar.”

Som tidskriften Asiaweek uttryckte det: ”Trots vissa bakslag har [Gorbatjovs] kampanjer för glasnost (öppenhet) och perestrojka (omdaning) uppmuntrat reformivrare i Ungern, Polen och övriga länder i Sovjetblocket.” Dessa två viktiga ryska ord, glasnost och perestrojka, har blivit välkända begrepp i hela världen sedan Gorbatjov tog makten i Sovjetunionen år 1985. De har kommit att representera en ny syn på styre i kommunistvärlden.

Den politiske kommentatorn Philippe Marcovici, som skriver för den konservativa franska tidningen Le Quotidien de Paris, förklarar att de förändringar som ägt rum i Tjeckoslovakien kommit till stånd ”tack vare Moskva” och fortsätter: ”En sak är säker: Ryssarna har inte låtit detta inträffa av en ren händelse; de var övertygade om att Tjeckoslovakien, i likhet med de andra folkdemokratierna, skulle slita sig loss från den tvångströja i vilken landet hållits bunden. ... I både Prag och Östberlin har massdemonstrationer tvingat fram förändringar; människor som gett sig ut på gatorna har fått myndigheterna att kapitulera och avgå.”

Följden av detta har blivit att en anda av demokratisering och oberoende, likt en politisk vulkan, på några få månader har brutit ut i hela Östeuropa — Polen, Östtyskland, Ungern, Tjeckoslovakien, Bulgarien och Rumänien.

Den tyska återföreningen — välsignelse eller förbannelse?

Detta är en fråga som många människor i Europa nu funderar över. De två tyska staterna fick ett gemensamt valutasystem i juli 1990 och enades politiskt i oktober. Denna händelse har förorsakat stort jubel bland miljontals människor, men den har också fått många européer att bäva. Till de senare hör somliga östtyskar, som kan bli tvungna att lämna ifrån sig sina hem till de forna ägarna i Västtyskland. Trots vissa reservationer från en del brittiska ledares sida sägs det emellertid i en brittisk tidningsrubrik: ”Vi blir helt enkelt tvungna att lita på det nyfödda Tyskland.”

Efter att ha utsatts för fruktansvärda lidanden och kostsamma invasioner av Napoleon (1812) och Hitler (1941) ville Sovjetunionen vid slutet av andra världskriget trygga sina gränser med en buffertzon i Östeuropa. Inom några få år efter 1945 bildades således det av åtta östeuropeiska kommuniststater bestående Sovjetblocket.b I dag känner sig Sovjet inte längre lika hotat av Tyskland eller Förenta staterna och har släppt efter på sitt järngrepp om de tidigare satellitstaterna. Det förefaller nu som om järnridån, som fick sitt namn av Churchill år 1946, har smält ner och låtit nytt ljus slippa in.

Hur dessa förändringar kan komma att beröra dig

Vi har redan framhållit en del av de ekonomiska konsekvenser som dessa förändringar kommer att få i många länder — nya arbetsplatser, nya miljöer och nya arbetsuppgifter för somliga. För många andra kommer de att medföra arbetslöshet och en kamp för tillvaron. Detta är en biprodukt av den filosofi som är förhärskande i den kapitalistiska världen — tesen att de starkaste överlever.

Å andra sidan innebär demokratiseringen att människor får större rörelsefrihet. Och detta leder till internationell turism. Som många andra länder (till exempel Spanien och Italien) har upptäckt under de senaste 30 åren kan utländsk turism i hög grad hjälpa upp ett lands ekonomi. Miljontals människor i västvärlden ser med iver fram emot att få besöka Östeuropas historiska städer, städer som väcker minnen från en svunnen glanstid — Budapest, Prag, Bukarest, Warszawa och Leipzig, för att bara nämna några få. Människor vill också ha möjlighet att fritt kunna besöka Leningrad, Moskva och Odessa, och likaså är människor från Östeuropa intresserade av att besöka olika platser i Väst. Den internationella turismen har utan tvivel bidragit till att bryta ner en del barriärer av fördomar och okunnighet. Att ligga på en strand tillsammans med ”forna fiender” kan snart få hatet att förblekna — det har många turister upptäckt.

Det finns också en annan aspekt av Berlinmurens fall som tilltalar miljontals människor — möjligheten att kunna umgås fritt med sina medtroende i andra nationer. I vilken utsträckning kommer detta att bli möjligt? Vilka förändringar på religionens område äger nu rum i Östeuropa? Följande artikel kommer att ta upp dessa och andra frågor.

[Fotnoter]

[Karta på sidan 5]

(För formaterad text, se publikationen)

TYSKLAND

Berlin

JUGOSLAVIEN

UNGERN

POLEN

RUMÄNIEN

TJECKOSLOVAKIEN

ALBANIEN

BULGARIEN

SOVJETUNIONEN