Slut på en era — nytt hopp för framtiden?
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I TYSKLAND
MELLAN åren 1987 och 1990 skakades delar av Armenien, Ecuador, Filippinerna, Iran, Kina och USA av jordbävningar som uppmättes till 6,9 eller högre på Richterskalan. Omkring 70.000 människor dödades, tiotusentals skadades, och hundratusentals blev hemlösa. Kostnaderna för de materiella skadorna uppgick till många miljarder kronor.
Men inget av de här skalven var så våldsamt och drabbade så många människor som en annan jordbävning som skakade världen under samma period. Det var en politisk jordbävning, en jordbävning som gjorde slut på en era och som därmed ändrade framtiden för miljontals människor.
Vad ledde fram till denna epokgörande händelse? Vilka återverkningar skulle den få?
Glasnost och perestrojka
Michail Gorbatjov utsågs till generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti den 11 mars 1985. Sovjetmedborgarna och de flesta observatörerna i andra länder väntade sig inga större politiska förändringar under hans administration.
Mindre än ett år senare uttalade sig Arkadij Sjevtjenko, tidigare politisk rådgivare åt Sovjets utrikesminister och under fem år biträdande generalsekreterare i FN, mycket initierat, när han skrev: ”Sovjetunionen står vid en skiljeväg. Om de överhängande ekonomiska och sociala problemen inte undanröjs inom en nära framtid, är ytterligare frätning på det ekonomiska systemet oundviklig, något som i det långa loppet utgör en fara för dess överlevnad. ... Gorbatjov har definitivt infört en ny stil. ... Men om hans förvaltning kommer att inleda en ny era för Sovjetunionen återstår att se. ... Han står inför problem som är i det närmaste oövervinnliga.”
Gorbatjovs ställning gav honom nu det politiska inflytande han behövde för att i sovjetsamhället införa en politik som han hade talat om redan år 1971. Det var glasnost, som betyder ”offentlighet, publicitet” och som stod för en politik som innebar officiell öppenhet när det gällde Sovjetunionens problem. Den förespråkade ett öppnare samhälle, ett samhälle där sovjetmedborgarna och pressen skulle få större yttrandefrihet. Till slut öppnade glasnost vägen för offentlig kritik av regeringen och vissa av dess åtgärder.
Ett annat uttryck som Gorbatjov länge hade använt var perestrojka, ett ord som betyder ”omstrukturering”. I en uppsats som publicerades år 1982 talade han om ”behovet av en lämplig psykologisk omstrukturering” på jordbrukets område.
Sedan Gorbatjov hade blivit Sovjetunionens ledare blev han övertygad om att det också var nödvändigt med en omstrukturering av det ekonomiska systemet. Han visste att det inte skulle bli lätt att genomföra en sådan reform — kanske till och med omöjligt — om den inte åtföljdes av politiska förändringar.
Den entusiasm som Gorbatjov lade i dagen när det gällde att genomföra sin glasnost- och perestrojkapolitik betydde inte att han hade för avsikt att avskaffa kommunismen. Tvärtom. I The Encyclopædia Britannica sägs det: ”Hans mål var att sätta i gång en revolution som kontrollerades uppifrån. Han hade ingen önskan att undergräva sovjetsystemet, endast att göra det mer effektivt.”
En följd av den här politiken var att man lättade på vissa restriktioner, vilket oroade somliga medlemmar i Sovjets ledning. Det oroade också regeringscheferna i en del andra östblocksstater. Många av dem insåg behovet av en ekonomisk omstrukturering, men alla höll inte med om att det var nödvändigt eller önskvärt med politiska förändringar.
Inte desto mindre lät Gorbatjov sina östeuropeiska bundsförvanter veta att det stod dem fritt att pröva egna perestrojkaprogram. Men samtidigt varnade han Bulgarien — och därmed i själva verket alla andra östblocksstater — och sade att det visserligen var nödvändigt med reformer, men att man skulle se upp så att man inte försvagade kommunistpartiets ledande ställning.
Systemet börjar vackla
Kritiken mot kommunismen hade under årens lopp ökat, både i Sovjetunionen och i de andra östblocksstaterna. Den ungerska nyhetstidskriften HVG (Heti Világgazdaság) hade till exempel sedan början av 1980-talet angripit och ifrågasatt ortodoxa kommunistiska uppfattningar, även om den hade undvikit att rikta direkt kritik mot själva kommunistpartiet.
Solidaritet, den första oberoende fackföreningen inom östblocket, grundades i Polen år 1980. Dess ursprung kunde spåras tillbaka till år 1976, då en grupp regimkritiker bildade Kommittén till arbetarnas försvar. I början av år 1981 hade Solidaritet omkring tio miljoner medlemmar bland arbetarna. Man kämpade för ekonomiska reformer och fria val och gav ibland eftertryck åt sina krav genom strejker. Den polska regeringen gav efter för hotet om en eventuell sovjetisk intervention och upplöste slutligen organisationen, även om denna sedan fortsatte att arbeta underjordiskt. Genom strejker krävde arbetarna att regeringen skulle erkänna organisationen, vilket ledde till att den legaliserades igen år 1989. Fria val hölls i juni 1989, och många av Solidaritets kandidater blev valda. I augusti fick Polen för första gången på över 40 år en icke-kommunistisk premiärminister.
Glasnost och perestrojka samt de växande problemen i den kommunistiska världen höll uppenbarligen på att omskapa hela östblocket.
Politisk perestrojka leder till revolution
”Fram till juli 1987 verkade det som om allt gick enligt Michail Gorbatjovs planer”, skriver Martin McCauley vid Londons universitet. Till och med så sent som i juni 1988, vid den 19:e partikonferensen i Moskva, uppgavs Gorbatjov ha fått ”ett brett stöd för sina program, även om bifallet stundtals var ljummet”. Men det var tydligt att han stötte på svårigheter när det gällde att omstrukturera kommunistpartiet och Sovjets regering.
Efter författningsändringar år 1988 blev det möjligt att reformera dåvarande Högsta sovjet. De folkdeputerades kongress inrättades, vars 2.250 medlemmar ett år senare tillsattes genom fria val. Dessa folkdeputerade valde i sin tur ur sina led en lagstiftande församling bestående av två kamrar med vardera 271 medlemmar. Boris Jeltsin blev en framträdande medlem av denna församling. Han framhöll snart perestrojkans misslyckande och agiterade för reformer som han ansåg nödvändiga. Även om Gorbatjov valdes till president år 1988, en post som han ville omskapa och stärka, fortsatte motståndet mot honom att växa.
Under tiden gjorde de två supermakterna, Sovjetunionen och USA, stora genombrott i förhandlingarna om nedrustning och minskning av kärnvapenhotet. Varje avtal som träffades väckte förnyat hopp om att det var möjligt att uppnå världsfred — i så hög grad att skribenten John Elson i september 1989 skrev: ”Åttiotalets sista dagar anses av många kommentatorer bli ett slags farväl till vapnen. Det kalla kriget verkar i det närmaste vara över; det ser ut att bli fred i många delar av världen.”
Så kom den 9 november 1989. Berlinmuren stod fortfarande kvar, men den öppnades efter 28 år och upphörde plötsligt att vara en symbolisk barriär mellan Öst och Väst. I snabb följd övergav den ena östeuropeiska nationen efter den andra det socialistiska styrelseskicket. David Selbourne kallar i sin bok Death of the Dark Hero—Eastern Europe, 1987-90 den här utvecklingen ”en av de största av alla revolutioner i historien: en demokratisk och i huvudsak anti-socialistisk revolution, vars verkningar kommer att leva kvar långt efter det att aktörerna och deras observatörer har försvunnit från scenen”.
När den fredliga revolutionen väl nått sin höjdpunkt, var den snabbt över. Ett plakat som man kunde se i Prag sammanfattade händelserna så här: ”Polen — 10 år; Ungern — 10 månader; Östtyskland — 10 veckor; Tjeckoslovakien — 10 dagar. Och sedan, efter en skräckfylld vecka, Rumänien — 10 timmar.”
Slut på det kalla kriget
Författaren David Selbourne säger: ”Mönstret för det östeuropeiska systemets kollaps var anmärkningsvärt enhetligt.” Han tillägger sedan: ”Den utlösande faktorn var helt uppenbart Gorbatjovs makttillträde i Moskva i mars 1985 och hans förkastande av ’Brezjnevdoktrinen’, vilket ofrånkomligen innebar att de östeuropeiska regimerna inte längre kunde räkna med Sovjets stöd och intervention i händelse av folkresning.”
I The New Encyclopædia Britannica omtalas Gorbatjov som ”den enskilda person som hade det största inflytandet på en serie händelser i slutet av 1989 och under 1990, händelser som omvandlade den politiska strukturen i Europa och markerade början till slutet på det kalla kriget”.
Gorbatjov kunde naturligtvis inte ensam göra slut på det kalla kriget. Som en antydan om vad som snart skulle hända sade Storbritanniens premiärminister, Margaret Thatcher, efter sitt första möte med honom: ”Jag tycker om Mr. Gorbatjov. Vi kan göra affärer ihop.” Det goda personliga förhållande som rådde mellan Thatcher och USA:s president, Reagan, gjorde dessutom att hon kunde övertyga denne om att det var klokt att samarbeta med Gorbatjov. Gail Sheehy, som skrivit boken Gorbachev—The Making of the Man Who Shook the World, säger: ”Thatcher kunde gratulera sig till att ’i högst verklig mening vara gudmor till förhållandet Reagan—Gorbatjov’.”
Som så ofta förr i historien hade rätt personer haft rätt maktpositioner samtidigt vid rätt tillfälle för att genomföra förändringar som annars inte skulle ha ägt rum.
Mörka moln vid horisonten
Medan Öst och Väst ännu gladde sig åt att det kalla kriget höll på att ta slut, började hotande moln torna upp sig på andra håll. Världen tog ingen större notis, när det år 1988 meddelades från Afrika att flera tusen människor i Burundi mördats i samband med etniska stridigheter. Världen ägnade inte heller någon större uppmärksamhet åt rapporterna från Jugoslavien i april 1989 om att de värsta etniska oroligheterna sedan år 1945 hade brutit ut där. Den större frihet som nu kom till synes i Sovjetunionen ledde till omfattande oroligheter. Några av sovjetrepublikerna försökte till och med vinna oberoende.
I augusti 1990 invaderade irakiska trupper Kuwait och intog landet på 12 timmar. Medan tyskarna mindre än ett år efter Berlinmurens fall firade den tyska återföreningen, skröt Iraks president och sade: ”Kuwait tillhör Irak, och vi kommer aldrig att släppa det ifrån oss, om vi så måste strida för det i 1.000 år.” I november gick FN till aktion och hotade med militära åtgärder om Irak inte drog sig tillbaka från Kuwait. Världen stod återigen på randen till en tänkbar katastrof, och kontrollen över oljetillgångarna var den huvudsakliga stridsfrågan.
Skulle då de förhoppningar om fred och säkerhet som väcktes när det kalla kriget upphörde grusas, innan de hann gå i uppfyllelse? Läs om detta i nästa nummer av Vakna!, i artikeln ”’Den nya världsordningen’ — byggd på en ostadig grund”.
[Bild på sidan 15]
Berlinmuren upphörde plötsligt att vara en symbolisk barriär mellan Öst och Väst
[Bildkälla på sidan 12]
Gorbatjov (till vänster) och Reagan: Robert/Sipa Press