Östeuropa — ett religiöst återuppvaknande?
DE SENASTE decenniernas inskränkningar i yttrandefriheten i östeuropeiska länder har inbegripit stränga restriktioner för religionen. En målmedveten ateistisk propaganda har bedrivits från officiellt håll, och somliga kyrkor och katedraler har förvandlats till museer för den ateistiska ideologin, till exempel den av många turister besökta katedralen i Leningrad. De präster som eventuellt fanns kvar blev regimens lydiga redskap. I Albanien stängdes officiellt alla gudstjänstlokaler, till exempel kloster, kyrkor och moskéer, år 1967, och Radio Tirana lät till och med utropa landet till ”den första ateistiska staten i världen”.
Nu när friheten blomstrar som vårblommor överallt i Östeuropa, vad händer då på religionens område? Som den franske författaren Jean-François Kahn nyligen skrev: ”En kväst religion kan alliera sig med ett kuvat folk. Det hände i går i Iran. Det händer i dag i Sovjetrepubliken Azerbajdzjan. I morgon skulle detta fenomen kunna sprida sig som en löpeld över hela Ryssland.” Redan nu allierar sig vissa religioner med nationalistiska ideal och strävanden och blir några av de främsta språkrören för politiska protester, samtidigt som de förlänar dessa ett helighetens skimmer genom sina katolska, ortodoxa och protestantiska präster och pastorer.
Hur är det då med religionsfriheten i denna nya demokratiska atmosfär?
Ett nytt religiöst klimat
De större religionssamfunden i Östeuropa, och i synnerhet då katolska kyrkan, har vidtagit omedelbara åtgärder för att få lagligt erkännande av de nya regeringarna. Så till exempel rapporterade Vatikanens officiella tidning, L’Osservatore Romano: ”Den 9 februari [1990] undertecknades ett fördrag mellan påvestolen och Ungern.” I detta fördrag enades de båda parterna om att återupprätta diplomatiska förbindelser. (Vatikanen betraktas som en självständig stat.)
En annan rapport från Vatikanen förklarar att katolska kyrkan i Ukraina, som varit förbjuden sedan år 1946, har ansökt om lagligt erkännande och har inlett förhandlingar ”med regeringen och ryska ortodoxa kyrkan rörande praktiska frågor som har att göra med kyrkolivet i Ukraina”.
I april 1990 besökte påven Tjeckoslovakien och välkomnades vid flygplatsen i Prag ”av kyrkliga och statliga dignitärer, däribland ... Václav Havel, republikens president”. (L’Osservatore Romano) Ett nytt religiöst klimat håller också på att utvecklas där i landet.
Katolska kyrkan har alltid varit en maktfaktor att räkna med i Polen. Med sin nyvunna frihet har den nu börjat visa musklerna och propagerar för att man skall återinföra religionsundervisning i skolorna. En präst sade: ”Skolorna är folkets egendom. Det polska folket består till 90 procent och mer än så av katoliker. ... Med all aktning för andra religioner måste det dock framhållas att religionsundervisning i skolorna kommer att återupprätta lärarnas och ... myndigheternas auktoritet, eftersom den har med människans moraliska ryggrad att göra.”
I en rapport om den ortodoxa kyrkan i Rumänien sägs det: ”Patriarken och ett antal biskopar som hade samarbetat med [Ceauşescu]regimen tvingades avgå. En kommission tillsattes för att återuppliva kyrkan. Många tidigare icke troende vänder sig nu till religionen och fyller kyrkorna. ... Den rumänska bysantinska katolska kyrkan, som tvingades upplösa sig för 40 år sedan, har nu fått tillåtelse att reorganisera sig.” — Orthodox Unity, juli 1990.
Förändringar i Albanien
Enligt vissa pressmeddelanden har överraskande förändringar så sakteliga börjat ske i Albanien, ett litet bergigt land med tre och en kvarts miljon invånare inkilat mellan Jugoslavien och Grekland vid Adriatiska havet. Den tyska dagstidningen Die Welt rapporterade: ”I Albanien, gammalkommunismens sista fäste i Europa, har människor börjat rösta med fötterna” genom att ta sin tillflykt till västerländska ambassader, varifrån de sedan fått utresetillstånd till Italien, Tyskland och andra länder.
Rapporten fortsätter: ”I maj 1990 fick albanerna löfte om att alla skulle få pass och att man skulle upphäva de lagar som förbjöd religiös verksamhet.” (Citatet hämtat från The German Tribune för 15 juli 1990) Som historieprofessorn Denis R. Janz skrev: ”Den långa och mödosamma kampen för fullständig sekularisering verkar ha övergetts.” Han tillägger emellertid: ”Mycket tyder på ... att religionen i realiteten har tillfogats ett förintande slag i detta samhälle.”
I sammanhang som dessa bibehåller Jehovas vittnen sin sedvanliga strikta neutralitet. De följer bibelns principer och blandar sig därför inte i politiska och nationalistiska konflikter. De litar på att Gud skall göra det möjligt för dem att i en fredlig miljö kunna fullfölja sitt världsomspännande uppdrag att predika om Guds rike. — Matteus 22:21; 1 Timoteus 2:1, 2; 1 Petrus 2:13—15.
Hur är det då med Jehovas vittnen i Östeuropa? Har de haft någon framgång under förbudstiden? Åtnjuter de nu religiös frihet?
[Bild på sidan 7]
Kommer människor att återvända till Östeuropas kyrkor?