Religionen söker fred med kommunismen — varför det?
FÖRVÅNAR det dig att religionen söker fred med kommunismen? Har du ansett kyrkorna vara ett bålverk mot den ateistiska kommunismen?
Du kan ha fått ett sådant intryck av de starka fördömanden av kommunismen som katolska kyrkan framförde för en del år sedan. Dessa uttalanden har dock haft föga verkan. Efter andra världskriget inträffade det att katolska ledare i kommunistkontrollerade länder, till exempel Ungern och Polen, kompromissade och gick ed på att vara lojala mot kommunistiska regimer.
Det är sant att katolska dignitärer inte godkände detta. När till exempel Ungerns ärkebiskop, Joseph Groesz, varmt välkomnade den besökande sovjetiske premiärministern, stod följande att läsa i den katolska tidskriften America för 26 april 1958: ”Det var en obehaglig chock att se en katolsk ärkebiskop skaka hand med den främste bolsjeviken.” Kardinal Ottaviani från Vatikanen beklagade sig också: ”Somliga räcker fram handen till de nya antikristerna och kappas rentav för att se vem som först kan skaka hand med dem och utbyta hjärtliga leenden.”
Men detta var den katolska inställningen för mer än ett årtionde sedan. Sedan dess har kommunismen gjort stora framryckningar. Har detta påverkat den officiella katolska inställningen till kommunismen?
Det har det verkligen! Nu händer det till och med att påven tar emot de högsta sovjetiska ämbetsmän och utbyter hjärtliga leenden med dem. Kommunistiska statsmän besöker regelbundet Vatikanen för att få audienser hos påven. Och för två år sedan blev ärkebiskop Agostino Casaroli den förste dignitär från Vatikanen som besökte Moskva sedan bolsjevikrevolutionen år 1917. I en publikation som Vatikanen nyligen låtit ge ut heter det rentav att man funnit ”kristna värden” i Mao Tse-tungs lära. I en rapport om denna radikala förändring i inställningen heter det i Panama Star & Herald för 1 september 1973:
”Vatikanen har gjort slut på sitt kalla krig med kommunistvärlden och är ihärdigt på väg mot samexistens med de röda regimerna.
För tjugofem år sedan påbjöd påven Pius XII bannlysning av ’ateistiska kommunister’. Men i vår tid skickar påven Paul VI sändebud till kommunistiska huvudstäder och ingår avtal med en del regeringar.”
Hittills har Vatikanen upprättat fullt utvecklade diplomatiska relationer med två kommunistiska länder, och den söker sådana band med andra. ”Bara den största och den minsta av de kommunistiska nationerna — Kina och Albanien — har avvisat alla anbud från Vatikanen”, framhålls det i New York Times.
Men det är inte bara katolicismen som söker fred med kommunistiska regimer — andra religioner gör också detta. De ortodoxa kyrkorna går i själva verket hand i hand med dem. I tidskriften Catholic World för februari 1971 hette det:
”Den ortodoxa kyrkan i Rumänien och kommunistregeringen har i själva verket ingått ett äktenskap av ömsesidigt intresse, vilket uppammar rumänernas nationalistiska mål. Besökare utifrån blir ibland häpna över att se president Nicolae Ceausescu och patriarken Justinianus framträda tillsammans för att välkomna främlingar. ... Både kyrkan och staten blomstrar under detta egendomliga ’äktenskap’ mellan kyrkan och den kommunistiska staten.”
En liknande vänskap råder mellan kyrkan och staten i Sovjetunionen. För några år sedan avgjordes inför staten New Yorks appellationsdomstol ett fall som inbegrep patriarkatet i Moskva, och då drogs slutsatsen: ”Ingen annan uppfattning är möjlig än att ryska kyrkan är ett redskap som utnyttjas av de kommunistiska härskarna.”
Det är värt att lägga märke till att den ryska kyrkan och andra kommuniststödda ortodoxa kyrkor har fått medlemskap i Kyrkornas världsråd. Under inflytande från dem har Kyrkornas världsråd inlett ”dialoger” mellan marxister och kristna. Men varför söker kyrkosamfunden fred med den ateistiska kommunismen?
Därför att de fruktar att deras religion kommer att krossas av de kommunistiska regimerna, om de inte gör detta. Därför gör kyrkosamfunden eftergifter; de kompromissar. Baptisterna har till exempel varit en ”erkänd” religion i Sovjetunionen. Men också deras egna medlemmar klagade, enligt New York Times’ korrespondent Grose, att ”baptistledarna hade visat sig alltför eftergivna mot de statliga myndigheterna”.
Det är på samma sätt med katolska kyrkan. I Panama Star & Herald meddelades det: ”Påvens närmande till kommunismen är, heter det i källor i Vatikanen, grundat på verkligheten, och hans diplomatiska initiativ ses som den enda realistiska vägen att skydda kyrkan och dess uppskattningsvis 65 millioner efterföljare i kommunistiska länder.”
Men varför är de kommunistiska ledarna villiga att förhandla med kyrkosamfunden och göra eftergifter åt dem? På grund av att ett betydande antal av deras undersåtar fortfarande är religiösa. Detta gör att de lättare kan utöva kontroll över invånarna, om de låter de kyrkosamfund som gör som de säger vara i funktion. Det meddelades till exempel i The National Catholic Reporter för 17 december 1971:
”Cubas premiärminister, Fidel Castro, säger att han som revolutionär betraktar det växande samarbetet mellan marxister och kristna i Latinamerika som ’någonting fördelaktigt’.”
Men det bör i verkligheten inte vara förvånande att den världsliga religionen söker fred med kommunismen. Det är inte någon ny taktik. Gång på gång har kyrkosamfunden prostituerat sig åt de politiska makterna. Ett exempel på detta är att Vatikanen, när den sökte förlikning med nazistregimen, år 1933 undertecknade ett konkordat som krävde att varje katolsk biskop, innan han tillträdde sitt ämbete, skulle avlägga ”lojalitetsed” till regeringen.
Påven Pius XI angav hur långt kyrkan skulle gå, när han sade:
”Den katolska kyrkans överhuvud skulle betrakta det som sin plikt att underhandla med djävulen själv, ... om det förelåge rimliga skäl för att hoppas att detta skulle skydda eller befrämja religionens intressen bland mänskligheten.” — The Brooklyn Eagle, 21 februari 1943.
Det är inte att undra på att bibeln framställer världsreligionen som ”den stora skökan ... som jordens konungar hava bedrivit otukt med”. (Upp. 17:1, 2) Det är uppenbart att kyrkosamfunden har övergett Kristus, som förklarade: ”Mitt rike är ingen del av denna världen” och som sade att hans lärjungar ”inte [är] någon del av världen, liksom jag inte är någon del av världen”. (Joh. 18:36; 17:16; NW) Om du önskar få Guds ynnest, är det alltså livsviktigt att du inte har någon del med religioner som har ”gått i säng” med dem som hatar Gud.