En överraskande vändning
FÖRENTA STATERNAS närmande till Peking och Moskva var i sig självt anmärkningsvärt. Detta hade emellertid redan föregåtts av en förändring som väcker ännu större förvåning. Vilken då?
Tänk tillbaka i tiden, bara ett eller två decennier. Kommer du ihåg hur kommunismen ständigt och häftigt fördömdes i hela Västvärlden som ”gudlös, ateistisk bolsjevism”?
Vilken var den huvudsakliga källan till detta fördömande? Det var kristenhetens kyrkor, i synnerhet kyrkorna i Väst. Men en överraskande vändning har ägt rum. För att kunna förstå hur stor denna förändring har varit bör man tänka på följande:
Religiöst ”kallt krig” mot kommunismen
År 1937 utfärdade påven Pius XI encyklikan Divini Redemptoris, i vilken han sade: ”Eftersom kommunismen i sig själv är ond, måste var och en som önskar rädda kristendomen och civilisationen ta sig till vara för att understödja den i något som helst avseende.” — New Catholic Encyclopedia (1967), band 4, sid. 924.
Detta var i själva verket en officiell krigsförklaring mot kommunismen från Vatikanens sida. Vad följde?
Under andra världskriget bröt Nazisttyskland plötsligt sitt fördrag med Ryssland och anföll Sovjetunionen den 22 juni 1941. Den romersk-katolske biskopen i Eichstätt i Tyskland sände då ut ett herdabrev, i vilket han kallade den tyska invasionen ”ett korståg, ett heligt krig ... för tron och kyrkan”. — Guenter Lewy: The Catholic Church and Nazi Germany (Den katolska kyrkan och Nazisttyskland), 1964, sid. 230, 231.
På liknande sätt talade ärkebiskop Constantini i Italien om det ”bolsjevistiska Ryssland” som det ”oändliga land där Satan tycktes ha funnit ... sina ställföreträdare och bästa medarbetare”, och han bad om Guds välsignelse över de italienska och tyska soldater som ”i denna avgörande timme försvarar våra frihetsideal mot det röda barbariet”. — Saul Friedländer: Pius XII. und das Dritte Reich (Pius XII och Tredje riket), 1965, sid. 62, 63.
Den tyska invasionen misslyckades naturligtvis, och kriget slutade med Ryssland bland de segerrika allierade styrkorna.
Men om något, så hårdnade nu den katolska kyrkans opposition. När Italien efter kriget kom att ha det största kommunistiska partiet utanför Sovjetunionen, gjorde Vatikanen ett nytt uttalande. År 1949 påbjöd den att inte bara de som var medlemmar i kommunistpartiet utan också vemhelst som ”visar kommunistpartiet sitt gillande” skulle exkommuniceras.
Trots att man inte påtagligt genomdrev tillämpningen av detta påbud, fortsatte en ständig ström av fördömanden att flöda från religiösa auktoriteter under 1950-talet. År 1955 prisade Richard Nixon, då Förenta staternas vicepresident, den katolska kyrkan som ”ett av de viktigare bålverken mot kommunismen”. Protestantiska organisationer gav uttryck åt liknande fientlighet mot den kommunistiska världen, även om det inte skedde på ett lika framträdande sätt.
En religiös helomvändning
Med början år 1963 kom så plötsligt en ”upptining”. Detta år började de kyliga relationerna mellan Vatikanen och kommunismen att värmas upp.
Ett viktigt tecken på denna ”upptining” kom med påven Johannes XXIII:s encyklika Pacem in Terris (Fred på jorden). I den sade han i själva verket att världsfreden inte kunde vänta på att man gjorde slut på ideologisk rivalitet och politiska maktkamper eller ens på att religionen skulle triumfera över ateismen.
Till de konservativa fraktionernas bestörtning lät han så detta följas av att han i privat audiens tog emot dåvarande kommunistledaren Krusjtjevs dotter och svärson.
Följande år, den 15 september 1964, undertecknade Vatikanen ett viktigt fördrag med kommunistregimen i Ungern — endast femton år efter Vatikanens påbud om exkommunicering av vemhelst som ”visar kommunismen sitt gillande”. Rom tillät nu ungerska katolska präster att avlägga trohetsed mot den kommunistiska regeringen i Ungern.
Ytterligare ”fredstrevare” gjordes. Våren 1966 fortsatte till exempel påven Paul VI upptiningen genom att bevilja Sovjets utrikesminister Andrej Gromyko påvlig audiens. Tidskriften Newsweek rapporterar från audiensen och säger att påven ”med ett brett leende mötte Gromyko vid dörren till biblioteket och sträckte ut båda händerna till hälsning”. De år som följde fick bevittna fortsatta underhandlingar mellan Vatikanen och kommunistiska länder.
När nu toppmötena ägde rum 1972 i Peking och Moskva hördes därför inte ens en antydan till missnöje från kyrkliga ledare. En märklig förändring har sålunda ägt rum. Kommunismens ”röda barbarer” har plötsligt blivit accepterade och respekterade i samhället. Kommunismens ”gudlösa” ideologi, som hävdar att religion är ”opium för folket”, betraktas inte längre som något allvarligt hinder för hjärtliga relationer.
De religiösa ledarnas ändrade inställning har jämförts med politikernas i Väst. I sitt televisionstal från Moskva till det ryska folket betonade till exempel president Nixon att Sovjetunionen och Förenta staterna inte längre skulle betrakta varandra som ”fientliga motståndare” utan som ”fredliga medtävlare”.
I sin ”principdeklaration” medgav båda länderna att ”olikheter i ideologi och samhällssystem [vilket naturligtvis inbegriper religiösa system och uppfattningar] ... inte utgör något hinder för den ömsesidiga utvecklingen av normala relationer”.
Vad som tycktes vara enorma hinder ser ut att ha övervunnits. Uppmärksamheten riktas nu mot en ”europeisk säkerhetskonferens” år 1973 som stormakterna avtalat om. Den franska nyhetstidningen Le Monde (25—26 juni 1972) citerar monsignor Casaroli, ledare för Vatikanens utrikesrepresentation, som säger att ”Vatikanen har för avsikt att deltaga” och att den redan gett förslag om vad som skall upptas på dagordningen, bland annat en avvägd nedskärning av Natos och Warszawapaktens väpnade styrkor.
Vad skall de kommande månaderna föra med sig? Är det vi har bevittnat endast vanlig politisk strategi, blott och bart ”falskt sken”, eller är något stort i görningen? Det finns anledning att tro att det senare är fallet.
[Bild på sidan 8]
Påven Johannes XXIII undertecknar encyklikan ”Pacem in Terris”, den 11 april 1963, vilket inleder ”upptiningen” av Vatikanens inställning till kommunistvärlden
[Bild på sidan 8]
Påven Paul VI fortsatte ”upptiningen” genom att bevilja Sovjets utrikesminister Andrej Gromyko påvlig audiens