Kommunister omvänder katolska präster
I VÅRA dagar har det förklarats krig mellan religion och icke-religion, mellan dem som bekänner sig tro att Gud existerar och dem som förnekar detta. De senare är förnämligast representerade av kommunisterna, under det att den romersk-katolska hierarkien hör med till dem som ljudligast fördömer den materialistiska marxismen. I länder med avgjord katolsk minoritet och där det inte existerar något kommunisthot, sådana som Förenta staterna, framställer sig hierarkien som ett bålverk mot kommunismen. Med stolthet pekar den på den verksamhet som dess söner bedriver, lekman och klerk, sådana som McCarthy och Sheen, i motstånd mot kommunismen. Men hur framgångsrik är hierarkien i länder där katolikerna är i majoritet och där ett verkligt hot existerar. Låt oss se.
I Italien, som till mer än 99 procent är katolskt, fick yttersta vänstern och kommunistpartiet 35,5 procent av rösterna vid det senaste riksdagsvalet, och det innebar tillväxt. Och i Frankrike, som enligt Catholic Almanac är till 85 procent katolskt (andra sätter siffran så högt som 97,5 procent), fick kommunisterna vid sista allmänna valet fem millioner eller 26,5 procent av rösterna, vilket var mer än något annat enskilt parti.
Och kommunismen vinner detta insteg inte endast hos den katolska befolkningen i dessa länder, utan den påverkar även prästerna, särskilt i Frankrike. Där har, enligt dr W. O. Lewis, biträdande sekreterare för baptisternas världs allians, cirka 2.000 präster lämnat kyrkan sedan 1945. Christian Century för den 20 september 1953 berättade om en fransk katolsk präst och dominikanermunk, Maurice Montuclard, vilken av hierarkien blev befalld att gå i landsflykt, för att han publicerat en bok år 1952 som gav uttryck åt marxistiska synpunkter och för att han ställt sig i spetsen för sammanslutningen Kyrkans ungdom, som tydligt visade sig sympatisera med kommunistpartiet i Frankrike. Han begärde och beviljades tillstånd att få lämna prästståndet och återgå till lekmännens klass. Han föredrog marxistisk politisk verksamhet framför katolsk religiös sådan.
Att detta inte var någon tillfällig företeelse framgår av påvens tillfälliga bannlysning av ”arbetarprästerna”. Under några år, ja, efter vad det vill synas ända sedan 1944, har vissa katolska präster med sina överordnades tillåtelse försökt vinna tillbaka franska katoliker från kommunismen genom att lägga sina prästkappor åt sidan, dra på sig overaller och arbeta sida vid sida med franska katolska arbetare i fabriker, skepp, dockor och på lantgårdar. Några gav till känna att de var präster, andra inte. Rörelsen växte från sju till cirka 100 fram till år 1953.
Dessa präster inte endast slöt sig till den av kommunisterna behärskade landsorganisationen utan tog också ledningen som styrelseledamöter i lokala fackföreningar och blev verksamma inom kommunistiska fredsrörelser. En arbetarpräst dödades i en strejkvaktskedja i Bordeaux. Den 28 maj 1952 blev två präster arresterade och slagna av polisen med klubbor, som polisen hade tagit från demonstranterna, för att de hade deltagit i en mycket våldsam, kommunistledd demonstration mot general Ridgways närvaro i Frankrike, en demonstration som hölls i trots mot lagen.
”Gav i verkligheten negativt resultat”
Enligt New York Times för den 12 mars 1953 förväntade arbetarprästerna inte att få se något påtagligt resultat under flera generationer och förvisso inte i sin egen livstid. Men det blev resultat, av ett slag som man inte hade förväntat eller förutsett. Ett telegram från Associated Press meddelade i fråga om detta, att ”många inflytelserika fransmän — politiker och präster — under den stora strejkvåg som drog fram över nationen förra månaden chockerades över att finna några av arbetarprästerna bland de ivrigaste av de strejkande”. Och tidskriften Time för den 23 juni 1952 rapporterade, att ”ibland, säger kritikerna av planen med arbetarpräster, är det prästerna och inte dessas medarbetare som blir omvända”.
Den redaktör i Los Angeles Mirror, som svarar för det religiösa stoffet, lade märke till denna sida av saken och framhöll att arbetarpräströrelsen inte endast misslyckades i sin strävan att ”motverka den röda propagandan mot kyrkan och skänka förnyad trosvisshet åt de trogna som höll på att ge efter för marxismen” ”utan i verkligheten gav negativt resultat” och att den ”heliga stolen inte var nöjd med den väg arbetarpräströrelsen hade följt”.
Betecknande för den ”heliga stolens” bedrövelse var påvens varning till prästerna att inte betrakta de kommunistiska teorierna som de enda ”gällande eller som om de skänkte ett fruktbarare lärobidrag eller större handlingskraft”. (New York Times, 13 september 1953) Fyra dagar senare befallde Vatikanen alla romersk-katolska seminarier i Frankrike att förbjuda sina studerande att utföra något som helst arbete i fabrikerna som ett medel att komma den franska arbetarklassen närmare. Några präster ”har kommit mycket nära detta att understödja kommunistpartiets linje”. Vilket medgivande om nederlag!
New York Times för den 3 oktober 1953 förtäljde att ”Fransmännen opponerar sig mot bannet mot arbetarprästerna. Katolska kretsar försvarar idén om industrimission, som kritiserats av Vatikanen.” Vatikanens bann stötte på starkt motstånd, och den anmärkningsvärdaste invändningen gjordes av ingen mindre än kardinalen och ärkebiskopen av Paris. Den påvliga nuntien hade framfört Vatikanens önskan, att alla arbetarpräster, som nu uppgick till ett hundratal, skulle kallas tillbaka till sina respektive stift och till de prästkappor som de hade övergivit för overaller. Det slutliga avgörandet fördröjdes emellertid på grund av det starka motståndet från vissa betydelsefulla medlemmar av den franska hierarkien, som var bekymrade för vilken verkan det skulle få på de katolska arbetarna. Kardinalen gav emellertid samtidigt uttryck åt en kraftig varning till prästerna för faran av att bli uppslukade av kommunismen och att ”en viss ande av oberoende” började göra sig gällande bland några arbetarpräster till förfång för lydnadens ande gentemot kyrkan.
Den 14 november meddelade tre franska kardinaler, att de hade övervunnit Vatikanens invändningar mot arbetarprästernas mission. Men denna kunde inte få finnas till i sin nuvarande form. Endast särskilt utvalda präster kunde verka där och under en begränsad tid, och de måste avhålla sig från fackföreningsförpliktelser och bo tillsammans med präster. Detta var på långa vägar inte samma plan.
Varför inget bålverk mot kommunismen
I vilken utsträckning utgör den romersk-katolska kyrkan ett bålverk mot kommunismen, när hon inte kan låta sina egna präster utsättas för röd propaganda, präster som är bevandrade i romersk-katolsk dogmatik från sin tidigaste barndom? Varför visar dessa präster större intresse för marxistiskt betonade sociala, politiska och ekonomiska reformer än för att predika sin religion? Kan det möjligen bero på att det är något fel med deras andliga föda?
Ja, det råder en inneboende svaghet i det romersk-katolska sättet att nalkas det kommunistiska problemet. Man inser inte, att den sanna kristendomen inte har någonting gemensamt med denna gamla värld utan måste hålla sig avskild ifrån den. För självisk fördels skull gör sig hierarkien till vän med kejsaren, i det den ingår konkordat med Hitler, Mussolini och Franco och uttrycker sin villighet att förhandla med det kommunistiska Ryssland, om den därigenom kan vinna några fördelar, ja, till och med med djävulen själv, enligt påven Pius XI. — Brooklyn Eagle, 21 februari 1943.
Men Kristus Jesus samarbetade inte med kejsaren och inte heller med djävulen. Han träffade inget avtal med Herodes Antipas eller med Pilatus utan sade klart och tydligt: ”Mitt rike är ingen del av denna världen.” (Joh. 18:36, NW) Och hans första efterföljare hade heller ingenting med världen att göra. De höll sig avskilda från den och framhöll varnande, att om de kristna gjorde sig till vänner med världen, skulle de bli Guds ovänner: ”Äktenskapsbryterskor, veta ni icke, att vänskap med världen är fiendskap med Gud?” (Jak. 4: 4, NW) De satte inte sitt hopp och sin förtröstan till människors planer och ansträngningar utan till Guds rike. — Matt. 6:9, 10; 1 Kor. 15:25—28; 2 Petr. 3:13; Upp. 21:1—4.
Samma är förhållandet i våra dagar. Kristna, som har överlämnat sig åt Gud, kan inte — och ingen fullt upplyst kristen vill — ha någonting att göra med kommunismen och inte heller med någon annan av denna världens ideologier för den delen. De vill inte låta sig fångas av kommunismens lockelser, ty de inser klart, att vad kommunismen i själva verket gör är att erbjuda materiellt välstånd på bekostnad av människans ostrafflighet och lojalitet gentemot Gud, samma frestelse som djävulen ställde Kristus Jesus inför i öknen, när han erbjöd sig att skänka honom alla rikena i denna världen tillika med deras härlighet, om Jesus ville samarbeta med honom. — Matt. 4:8—10.