Påvens resor — varför nödvändiga?

I OCH med sitt andra besök i Polen fullbordade påven Johannes Paulus II sin tjugonde internationella pilgrimsfärd på bara fem år. Eftersom påvarna i århundraden fört ett tillbakadraget liv, är det rimligt att fråga: Varför har det blivit nödvändigt med så många resor på så kort tid?

Författaren Peter Nichols ger oss en ledtråd. På tal om den konklav vid vilken Johannes Paulus II blev vald skriver han: ”Det måste emellertid säkert ha rått stor enighet ... om att något först och främst måste göras åt den katolska kyrkan och att dess långa period av oro, förvirring, experimenterande, tvivel och debatter, för att inte tala om prästernas flykt från ämbetet, ... nu måste få ett slut.”

Denna situation understryks ytterligare av en äldre holländsk präst, som på tal om katolicismen i Holland sade: ”Situationen är förtvivlad. Både intellektuella och enkla människor flyr från kyrkan. Det råder öppna konflikter mellan biskoparna. Det är oerhört, oerhört tragiskt.” Därpå tillade han beträffande intresset för prästyrket: ”De vill inte bli präster, dessa unga människor. De vill inte sätta sin förtröstan till en kyrka som befinner sig i ett tillstånd av moralisk tragedi.”

Dessa problem hemsöker den katolska kyrkan i de flesta delar av världen. Den obetingade lojalitet som katoliker visade för kyrkans föreskrifter för 30 eller 40 år sedan har nu försvunnit mer och mer. Antalet närvarande vid mässan och bikten har minskat.

Ja, det finns djupa och tydliga sprickor i den romersk-katolska kyrkans massiva struktur. Splittringen kommer till synes inom tre viktiga områden: 1) Den dagliga tillämpningen av grundläggande katolska moralnormer (abort, födelsekontroll, skilsmässa), 2) politik och sociala reformer och 3) teologi, kyrkans grundläror.

Lyder katolikerna påven?

Under de allra senaste åren har abort, preventivmedel och skilsmässa blivit föremål för häftiga debatter på alla nivåer i det katolska samhället. Kort före påvens besök i Förenta staterna år 1979 intervjuades ett representativt urval amerikanska katoliker beträffande sin inställning till katolska kyrkans normer. I boken The Man Who Leads the Church heter det att ”50 procent var beredda att vid behov gå med på abort; 53 procent ansåg att präster borde få gifta sig; 63 procent ansåg att skilsmässa kunde accepteras; ... och 66 procent sade att de önskade att kyrkan skulle godkänna artificiell födelsekontroll. Särskilt beträffande den sista punkten hade praktik och teori skilts åt för gott bland amerikanska katoliker. Katolska par sades allmänt använda preventivmedel, och det utan att hysa några allvarligare skuldkänslor.”

En liknande inställning i moralfrågor finner man även i övervägande katolska länder. En rapport från Spanien visade att 47.605.000 förpackningar preventivmedel såldes i landet år 1982. Aborter har länge varit vanliga i katolska länder. Även på Irland, som är starkt katolskt, märks sprickorna. John Whale skriver: ”Biskoparna [på Irland] erkänner själva att ’för närvarande mer än 2.200 irländska flickor enligt officiella register får abort i Storbritannien varje år’. Den verkliga siffran anses allmänt vara mycket högre.”

En av de stora tvistefrågor som mycket djupt berör katolikerna är skilsmässa. För kyrkan existerar inte skilsmässa, och i sina tal har påven Johannes Paulus II varit benhård på den punkten. Emellertid har man i stället den ibland mycket dyrbara och tidsödande äktenskapsannulleringen. Författaren John Whale säger om situationen i Förenta staterna: ”Skilsmässa betecknades av ärkebiskopen Edward McCarthy i Miami som ’det största problem vi har att brottas med — det råder inget tvivel om det’.” Varför är somliga av kyrkans män så ovilliga att tillämpa kyrkans stränga normer i denna fråga? ”De inser att ett sådant tillvägagångssätt skulle motverka deras egna syften, både som präster och i fråga om katolska landvinningar numerärt sett. Därför godkänner de trettio tusen annulleringar per år — och intygar därigenom i själva verket att ett upplöst äktenskap egentligen aldrig ingåtts. ... ’Det finns ett drag av juridisk akrobatik i detta’, tillstod en präst från Chicago.” — Kursiverat av oss.

En kardinal i Förenta staterna höll nyligen en mässa för frånskilda och separerade personer. Tidningen The New York Times rapporterade: ”Det var ... första gången en kardinal höll mässa för frånskilda och separerade katoliker.” Med alla dessa påtryckningar till att acceptera skilsmässa är det inte så underligt om påven måste resa världen runt för att försöka upprätthålla disciplinen inom sina led.

Är politiken en splittrande faktor inom kyrkan?

Trots att Vatikanens talesmän kraftigt betonar det ”pastorala” syftet med påvens resor, är det många kommentatorer som betraktar saken i ett helt annat ljus. I boken The Man Who Leads the Church sägs det beträffande påvens resor: ”Trots att man betonat resornas andliga eller pastorala karaktär, har varje resa inbegripit engagemang i en politisk fråga.”

Varför är då dessa besök så nödvändiga? Därför att djup oenighet råder inom det katolska prästerskapet i politiska och sociala frågor. Detta kom särskilt till synes vid påvens besök i Centralamerika. En journalist försåg sin artikel om påvens resor med följande rubrik: ”Politik och religion söndrade och sammanflätade under påvens resor.” Detta klargjordes på ett mycket tydligt sätt under hans besök i Nicaragua, där katolska präster innehar viktiga befattningar inom regeringen. Samtidigt är, enligt The New York Times, ärkebiskopen i Nicaraguas huvudstad, Managua, ”starkt kritisk mot regeringen”. Är inte detta en söndrad kyrka?

Samma rapport hävdade också att påvens viktigaste syfte i Centralamerika var ”att stärka den romersk-katolska kyrkan ... mot utmaningar inifrån av vänsterorienterade präster och nunnor”. Den katolska kyrkans monolitiska och autokratiska struktur knakar i fogarna, och på liknande sätt som den legendariske holländske pojken försökte täppa till den brustna fördämningen med sitt finger far nu påven Johannes Paulus II runt i världen och försöker täppa till sprickorna.

Kyrkans läror attackeras

Ytterligare sprickor i kyrkans uppbyggnad kommer i dagen då katolska teologer och präster fortsätter att ifrågasätta några av kyrkans fundamentala läror. Det är inte att undra på att benediktinerprästen Patrick Granfield beskrev påvens ansvar att bevara enheten i tron som oerhört stort, ”eftersom nästan varje aspekt av de traditionella lärorna beträffande tron och moralen är föremål för intensiv teologisk debatt. Stridsfrågorna inbegriper: ... sexualmoral; födelsekontroll; abort; skilsmässa och omgifte; prästerligt celibat; ordination av kvinnliga präster”, bland annat.

År 1971 antydde påven, dåvarande kardinalen Wojtyla, att vissa teologer hade sått frön av tvivel genom att ifrågasätta sådana grundläggande läror som treenigheten, Kristi väsen, Kristi verkliga närvaro vid nattvarden och äktenskapets oupplöslighet. Andra, till exempel den schweiziske katolske teologen Hans Küng, har ifrågasatt 1800-talsläran om påvens ofelbarhet.

Den katolska kyrkan hemsöks av splittringar och tvivel. Prästerskapet omfattar hela skalan från liberala och progressiva till konservativa och ultraortodoxa inom religionens område, och från kommunistiska till fascistiska på den politiska scenen. Till allt detta kommer den världsomfattande yrkeskrisen, som lett till att det råder brist på präster och nunnor. Kommunismen fortsätter att göra anspråk på lojaliteten hos en ansenlig del av befolkningen i sådana katolska länder som Italien, Frankrike och Spanien. Det är inte att undra på att påven måste resa omkring och förkunna varningens ord!

Men vad är det för budskap som påven har att frambära till människor på dessa resor? Vilket hopp har han att erbjuda världen? Vår sista artikel i det här ämnet kommer att behandla dessa frågor.

[Bild på sidan 8]

Påven skärskådar katolikernas inställning till skilsmässa, födelsekontroll och abort