Johannes Paulus II på resande fot — kan han ena sin splittrade kyrka?

ALDRIG har en påve rest så mycket under en så kort tidsperiod. Johannes Paulus II besökte Mexico, Polen, Irland och Förenta staterna under det år som följde sedan han valts till påve den 16 oktober 1978.

Om man skall döma efter de entusiastiska mottaganden han fick i varje land, skulle man kunna dra den slutsatsen att katolska kyrkan upplever sin bästa tid. I sitt hemland Polen fick påven ett speciellt hjärtligt mottagande. Omkring hälften av landets befolkning på 35 millioner människor uppges ha sett honom under hans besök i juni.

Återspeglar ett sådant intresse för Johannes Paulus II en stark katolsk kyrka, eller återspeglar det någonting annat? Hur har människor påverkats av hans besök?

Kyrkan befinner sig i en kris

I stället för att vara stark och åtnjuta sin bästa tid upplever katolska kyrkan svåra tider. Teologen Edward J. Foye i Förenta staterna skrev: ”Vår kyrka befinner sig i ett farligt och sjukt tillstånd.” (National Catholic Reporter för 19 oktober 1979) Monsignor John Tracy Ellis, dekanus för amerikanska katolska historiker, sade: ”Vi är djupt oroade. Det finns inte ett seminarium som inte är splittrat mellan höger och vänster och status quo.”

I enbart Förenta staterna har omkring 10.000 präster lämnat prästämbetet sedan mitten av 1960-talet, och det är få som nu för tiden väljer prästbanan. År 1965 var det 49.000 som studerade vid Förenta staternas prästseminarier; år 1978 var det endast 11.200. Det är en ännu värre situation med nunnorna. År 1963 fanns det 181.421 nunnor, men antalet har sjunkit med mer än 50.000. I Förenta staterna stänger man nästan varje vecka en katolsk skola på grund av bristen på nunnor.

I andra länder, som fick besök av påven, är situationen kanske ännu mera kritisk. I sin rapport om påvens resa till Mexico i januari framhöll New York Times:

”Påven Johannes Paulus II kommer denna vecka till Mexico i ett känsligt uppdrag — det går ut på att förhindra att en öppen konflikt uppstår mellan de konservativa och de framstegsvänliga flyglarna inom Latinamerikas romersk-katolska kyrka. ...

Hans beslut att resa till Mexico återspeglar situationens allvar. ... Alltsedan 1968 har Latinamerikas kyrka blivit djupt invecklad i politik, och framstegsvänliga präster gör uppror mot sina biskopars traditionella ordning.”

”Djupt rörda” — Hur då?

Nyhetsreportrarna i de olika länder som påven besökte sade att folkskarorna var ”djupt rörda”. Men på vad sätt? Conor Cruise O’Brien, huvudredaktör för The Observer i London, skrev:

”Om jag kunde se något tecken på att människor uppför sig bättre sedan de gett akt på och sett påven, skulle jag känna det som om de verkligen varit ’djupt rörda’, och jag skulle glädja mig. ... Jag kan tyvärr inte alls se något tecken på en sådan förbättring. ...

Påven fördömde upprepade gånger och i stränga ordalag våld. [Den katolska] Irländska republikanska armén höll efteråt en presskonferens, i vilken den tillkännagav sin avsikt att fortsätta som vanligt.”

Sex dagar efter det att Johannes Paulus II hade vädjat till katolikerna på Irland ”att vända sig bort från våld och återvända till fredens vägar”, sköt terrorister ihjäl en 38 år gammal protestantisk hamnarbetare. Nästa dag dödade protestanter en romersk-katolsk man, tydligtvis för att hämnas. En irländsk präst sade: ”Och så fortsätter allt som förut, alldeles som vi visste att det skulle göra.”

Folkmassorna var likväl märkbart rörda över påvens närvaro. Men det var på samma sätt som när folkmassor är känslomässigt berörda av närvaron av en berömd filmstjärna eller politiker. Påven anlände med pomp och ståt som om han vore en kunglig person — verkligen ett skådespel att betrakta!

Påvens utbildning som skådespelare hjälpte honom tydligtvis i hans kontakt med människomassorna. Han hade rest i Polen med ett teatersällskap innan han började sitt prästämbete. Påven blev snart en populär person i de länder han besökte. Då han anlände till ett land, kysste han marken, och han skämtade och sjöng med människorna på deras eget språk, kysste småbarn och skakade hand. Tidskriften Time framhöll att han visade fram ”en så skicklig politikers hand att han skulle ha fått Lyndon Johnson [f. d. amerikansk president] att blygas”.

Men trots påvens personliga popularitet sade U.S. Catholic för november 1979: ”Vi lyssnar inte ens till det han säger, och än mindre tillämpar vi det i våra liv.” Varför inte det?

Varför påvens ord inte uppmärksammas

Det finns många orsaker till det. En grundläggande orsak är bristen på trovärdighet. En katolik från Philadelphia sade om Johannes Paulus II:s besök där:

”Han fick åka på paradvägen, skyddad av hundratals polisers gevär, och vandrade fram på den röda mattan till podiet, som kostat 800.000 kronor och som omgavs av Knights of Columbus’ militära fjäderbuskar. Efteråt åt han middag i en av de mest luxuösa byggnaderna i vår stad, kardinalens hem, tog emot ovärderliga konstskatter från ’kejsaren’ och uppmanade sedan seminaristerna vid St. Charles Borromeo att bevara Guds ord rent. ...

Denne glade, vänlige och blide man, som så fängslat oss, återvände sedan till Rom och till sitt slott Gandolfo, till sitt tempel Peterskyrkan, till sitt väpnade schweizergarde och till sitt bibliotek och museum med ovärderliga skatter. ...

Han framhöll för oss de rika nationernas mycket stora ansvar att omfördela sina rikedomar till de fattiga nationerna. Borde inte detta ansvar också sträcka sig till Vatikanen?” — National Catholic Reporter, 26 oktober 1979.

Virginia M. Rickmeier i Chicago förde helt säkert många katolikers talan, då hon sade: ”Det skulle vara lättare att lyssna till påven, i synnerhet när det gäller ’världsliga frågor’, om han tillämpade det som han predikade. Det är på något sätt svårt för en familj, som varje dag kämpar för att få ekonomin att gå ihop, att tänka sig att ge åt de fattiga, när påven själv lever i prakt och ståt. Hur många bland lekmännen kan skryta med en sommarbostad? ... Hur kan man i rättvisans namn jämföra dagens påvevärdighet, med all dess pomp, med den ödmjuke, men dock starke och vördnadsvärde sankt Petrus?” — U.S. Catholic, november 1979.

Vilken kontrast mellan de katolska ledarnas praktfulla livsstil och det liv som Kristus och hans apostlar förde! Men det är inte på grund av denna kontrast som de flesta katoliker inte frågar efter påvens ord.

Födelsekontroll

Den kanske främsta orsaken till att de inte lyssnar till påven är hans uppfattning om födelsekontroll. Alldeles som någon sade: ”När man tycker att påven har absolut fel i en sak, såsom i ’Humanae vitae’, är det svårt att bli entusiastisk över andra uttalanden som han gör.”

För omkring 50 år sedan framhöll påven Pius XI i ett officiellt uttalande att ”de som hänger sig åt [födelsekontroll med konstlade medel] är brännmärkta som skyldiga till en stor synd”. Påven Paul VI önskade inte ifrågasätta kyrkans lära om påvlig ofelbarhet. År 1965 utgav han därför sin berömda encyklika Humanae vitae (Om mänskligt liv), i vilken han bekräftade att för katoliker ”måste varje äktenskapsakt förbli öppen för livets fortplantning”.

Det var denna ståndpunkt som de flesta katoliker hoppades att Johannes Paulus II skulle ändra. En opinionsundersökning som offentliggjordes kvällen före påvens besök i Förenta staterna visade att 66 procent ville att han skulle godkänna artificiella metoder för födelsekontroll. Men vad hände? Den 5 oktober 1979 talade påven inför en samling amerikanska biskopar i Chicago och sade:

”Ni talade med rätta emot både tanken på födelsekontroll och preventiva åtgärder, alldeles som encyklikan Humanae vitae gjorde. Och i dag bekräftar jag själv, med samma övertygelse som Paul VI, läran i denna encyklika, som utgavs av min föregångare ’i kraft av det förordnande som anförtrotts oss av Kristus’.”

Men det är relativt få katolska gifta par som har samma uppfattning som påven. Och eftersom inte heller många präster samtycker, beaktas inte hans anvisningar. En katolsk mor frågade för några år sedan: ”Vem tror påven att han är, eftersom han gör intrång i min sängkammare? Det förefaller mig helt och hållet vara en samvetsfråga.”

Johannes Paulus II skulle ha gjort väl i att beakta aposteln Paulus’ råd i 1 Korintierna 4:6, som i Helge Åkesons översättning återges på följande sätt: ”I mån lära av oss det där: ’Icke utöver det som är skrivet.’” Påven har, genom att gå utöver det som är skrivet i Guds ord, fått den oerhört stora meningsskiljaktigheten och oenigheten inom sin kyrka att fortsätta.

Celibat

Det påbud som länge funnits inom kyrkan och som förbjuder prästerna att gifta sig har också fört med sig att många av dem har vänt dövörat till för påven. Det har bokstavligen varit hundratusentals präster och nunnor som sedan 1960-talet har lämnat sina befattningar främst på grund av detta påbud. Men den 4 oktober 1979 underströk Johannes Paulus II i Philadelphia återigen att det var nödvändigt för prästerna att förbli ogifta.

Men detta är inte vad bibeln lär. Den visar att till och med aposteln Petrus och andra av Kristi apostlar var gifta. Den katolske kolumnisten Gary Wills framhöll detta dagen därpå, den 5 oktober, i tidningen Sun-Times i Chicago och citerade Markus 1:29—31 och 1 Korintierna 9:5. Han väckte sedan frågan varför kyrkan har försökt dölja att Petrus hade en hustru och förklarade:

”Svaret är naturligtvis att Roms ogifta präster har försökt ignorera det bibliska beviset för att Petrus som apostel var gift. De har förmodat eller hävdat att bara en ogift präst är värdig — de kallar således Petrus’ prästämbete för ovärdigt. Den apostoliska normen förnekas. ...

Jag finner det egendomligt att påven Johannes Paulus, som reser som Petrus’ efterträdare, skall i Amerika understryka betydelsen av att prästerna förblir ogifta, när Rom för alltid framhäver sankt Petrus’ betydelsefulla ställning bland apostlarna, fastän han utövade detta apostlaskap medan han levde tillsammans med sin hustru.”

På grund av att många präster och nunnor således känner sig på ett oberättigat sätt tvingade att underordna sig en människogjord lag, har de lämnat sina befattningar. Somliga som har lämnat den katolska kyrkan helt och hållet har helt säkert blivit styrkta i sitt beslut genom bibelns varning: ”Men Anden säger uttryckligt, att i de sista tiderna skola somliga avfalla ifrån tron och lyssna till villoandar och djävulsläror ... [och] förbjuda att gifta sig.” — 1 Tim. 4:1—3, J. P. E. Benelius’ katolska svenska översättning.

Blev det ett enande eller ett åtskiljande?

Påven hoppades naturligtvis på att hans besök skulle hela och ena kyrkan. Men det tycks ha fått motsatt verkan. ”Vi hade just börjat tala med varandra, och såren från 1960-talet hade börjat läkas”, sade monsignore John E. Egan vid Notre Dame. ”Vi hade börjat lyssna igen för att höra andra människors uppfattningar. Vi har nu öppnat såren på nytt. Vi är alla enade i vår beundran av påven, men vi har än en gång skilts åt i kyrkofrågor.”

Men det är mer än enbart påvens uppfattningar i religiösa lärofrågor som orsakar söndring och oro. Ett belysande exempel är hans sätt att sköta en skandal, som det rapporterades om i National Catholic Reporter för 21 september 1979 och som inbegrep hans vän, den polske prästen Michael M. Zembrzuski. Zembrzuski hade huvudansvaret för den religiösa klostermunkorden Pauline Fathers (sankt Paulus’ orden) i Förenta staterna. Men Zembrzuski bröt sitt fattigdomslöfte och invecklade sig i ekonomiska affärer och förslösade, som man uppgav, milliontals dollar från välgörenhetsgåvor.

Biskop George H. Guilfoyle och den dåvarande föreståndaren för Passionist Fathers i Chicago, Paul M. Boyle, utsågs av Vatikanen till att undersöka saken. I en undersökning, som tog många år på grund av att den var så komplicerad, fann de Zembrzuskis levnadssätt ”omoraliskt”, ”falskt” och ”skandalöst”. De skrev bland annat:

”Fader Zembrzuski gav påkostade bjudningar och förslösade mycket stora summor pengar på sig själv och sina vänner. Hans vänskap med en kvinna, som han generöst underhöll med penningmedel från klostret, gav upphov till många rykten och anklagelser.”

Guilfoyle och Boyle betonade i mycket stränga ordalag i sin slutliga rapport till Vatikanen att Zembrzuski och de som var lojala mot honom borde bli avskedade. Men förslaget beaktades inte av påven. Zembrzuski blev i stället hedrad genom att vara med bland de närmaste i påvens omgivning då han i juni officiellt framträdde vid sitt besök i Polen.

Ett sådant handlingssätt får många att undra vad slags människa Johannes Paulus II i verkligheten är. Han tycks vara en man med olika ansikten, full av motsägelser. Å ena sidan vidmakthåller han impopulära och betungande — till och med oskriftenliga — kyrkoläror som lägger bördor på hans folk. Men å andra sidan förefaller han, när han är tillsammans med folkmassorna och i synnerhet barnen, vara medlidsam och kärleksfull.

När det passar påven, vädjar han till Guds ord och Kristi exempel. I Mexico förmanade han prästerna att undvika revolutionära och omstörtande verksamheter. Han sade: ”Evangelierna visar tydligt att allt, som försökte ändra Jesu uppdrag som en tjänare åt Yahweh [Jehova], var en frestelse för honom.”

Men tillämpar påven det som han här predikade? Följer han själv Kristi exempel? Hur ofta har du hört påven förkunna om Guds namn och uppsåt — om ”Jehová, ... den Högste över hela jorden”? Men Jesus däremot sade i bön till Jehova: ”Jag har uppenbarat ditt namn.” — Ps. 83:19; Joh. 17:6; Åkeson.

Påvens underlåtenhet att göra Guds namn känt och att troget hålla sig till Guds ord ger oss anledning att tro att Johannes Paulus II aldrig kommer att lyckas när det gäller att förena sin söndrade kyrka, oberoende av hur många resor han gör.